Fotografen Max är berättaren i Söta fredag. Det är hans vän Tobbe som ställer frågan. För visst förstår Max hur Tobbe har hamnat på det där fotografiet, eller i alla fall någon som liknar Tobbe rätt mycket. Brad Pitt? Men att ge ett enkelt svar när det finns så mycket att berätta? Nej, det kan inte Max. I Söta fredag finns också TV-stjärnan Tess, polisen Fleming, mormor Viola, trollkarlen Bim. Alla på något sätt länkade tillvarandra och till Max och Tobbe. Men närvarande är också staden, verkligheten, dåtiden och nutiden.
I Söta fredag sammanfattar Ia Genberg hela 2000-talet genom att plocka isär. Hon dissekerar applåder, frukostbeteenden, trollerikavajer, skratt, beställandet av tårtor, försöker visa helheten genom de små, små detaljerna. Och hon gör det så snyggt, så smart, så fräckt! Det är en perfekt tonträff; en melodi, en rytm, ett ständigt framåtdrivande. Hetsigt, på gränsen till snubblande kastar sig prosan fram. Trots att Ia Genberg är debutant så har hon hittat ett helt egen sätt att berätta, även fast hon rör sig i de skrönelika och humoristiska samtidsskildringar där bland andra Erlend Loe och Karin Brunk Holmqvist vistas. Men Ia Genberg är smartare, vassare, finurligare. Och hur det nu är möjligt, närmar hon sig Jan Kjaerstads fantastiska prosa från Wergeland-triologin. En lek med ord. En lek med berättelser.
Söta fredag är en dubbelexponering. Sanna berättelser ovanpå varandra, som parallella verkligheter. Berättelser som inte hör ihop, men som hamnar ovanpå varandras ändå och tillsammans skapar en ny bild; människors liv som vävs ihop och påverkar varandras. Söta fredag är små, små händelser som får stora och oanade konsekvenser. Som livet. Som berättelserna vi berättar för varandra. Vi drar ifrån. Och lägger till. Max lägger alltid till, det vet Tobbe. Men på något sätt hittar han alltid till slut till kärnan.
Annika Koldenius 