Jonas Thente skrev igår i DN att mingla är ett litteraturkritiskt problem. Så väl i verkligheten, som på sociala medier.
Visst är det så. Författare och kritiker ska nog inte vara alltför goda vänner. Som inte heller politiker och politiska reportrar, kantänka. Och ändå…
Jag har frilansat som litteraturkritiker i lite drygt ett år, oftast för Borås Tidning. Tidigare var jag redaktör på Bokcirklar.se, där jag intervjuade författare, bloggade om läsning och där jag faktiskt råkade skaffa några goda vänner som också gett ut några böcker.
På den här bloggen är jag helt öppen med vilka författare jag träffar i privata sammanhang. Jag bloggar inte om deras böcker utan att tala om att jag träffat dessa författare. Jag kritiserar inte deras böcker i Borås Tidning.
Men jag får faktiskt lite mysmingel-ångest av att läsa Thentes krönika. Jag gillar nämligen att mingla med bokfolk. För jag gillar att prata om böcker, helt enkelt. Både i verkligheten och på Twitter och den här bloggen.
Jonas Thente hämtar sina tankar från amerikanen Jacob Silverman och en artikel i Slate – The epidemic of niceness in online book culture. Läs den!
För när jag läser den, kommer jag genast att tänka på Pernilla Alm, som ju bloggade under namnet ”Skrivarmamma” och fick många följare som var med på hennes resa mot den första romanen Alltid du. Som ett svenskt exempel på Silvermans Emma Straub, inget annat. Och ja, Pernilla Alm är en av de som jag träffat på ett mingel för längesedan.
Och jag håller med Jacob Silverman om att sociala medier rasat många murar mellan kritiker, författare, förläggare, PR-bokfolk. Minglet tar liksom aldrig slut. Det pågår dygnet runt, istället för någon enstaka kväll med ett glas rött i handen. Det är trevligt, upplyftande, underhållande, upplysande. Och som Jacob Silverman skriver – där finns det inte plats för någon som inte ”gillar”, någon som gör sig ”oföljbar”, dvs den kritiske kritikern. Och så dras litteraturkritikern med i gilla-kulturen och blir en rekommendationsmaskin.
Så, vad göra? Det handlar ju om trovärdighet mot de som faktiskt läser och ska ta ställning till den kritik som skrivs.
Innan vi löser det problemet, så gillar jag i alla fall författaren Simona Ahrnstedts idé om att trycka en t-shirt.
Annika Koldenius 
Riktigt bra artikel och jag känner faktiskt samma som dig. Vad göra? Jag har haft exakt samma tankar eftersom det är svårt att hålla ett avstånd och vara ärlig när man har för nära kontakt. Jag avstår faktisk från att recensera böcker när jag är för nära bekant med ngn. Och i vissa fall så läser jag inte ens böckerna. Om jag tex har bokprat om en bok som i vissa fall även kan ses som en lansering så recenserar jag inte den överhuvudtaget. Någon annan får läsa och rec då. Men det är svårt att veta vart gränsen går.
Ja, det är lurigt. Och du har bra tankar. Jag har ju t ex skrivit om Pernilla Alms bok på bloggen. Jag har träffat henne i olika sammanhang. Men jag har inte recenserat den för Borås Tidning. Är det skillnad att recensera en bok för en tidning och på bloggen. Jag tycker ju inte det. Kanske jag inte alls borde tagga ett inlägg som ”recension” om jag har läst en bok av en författare jag känner eller har träffat i sociala sammanhang? Kanske jag, som du, inte ens borde läsa? Jo, det vill jag!
Ping: Att mingla eller inte? - enligt O
Och omvänt. Det är inte helt säkert att det känns bra att recenseras av någon man ”känner”. Det blir en konstig balans där.
Svenskt exempel på Emma Straub. Heh. Sååå många var det ändå inte som följde mig. 🙂
Jag tror att läsaren av kritiken får börja jobba hårdare än förr, läsa recensioner mer kritiskt. Och jag tycker att du är ett föredöme som är öppen med eventuella relationer i dina recensioner – då vet ju läsaren vad den har att förhålla sig till.
Klokt inlägg. Och jag instämmer – när kommer t-shirten?
Kanske Simona Ahrnstedt kan trycka upp några? 😉
Vi får övertala henne. Så kan vi gå runt i dem på bokis. 😉
Ping: Den där artikeln av Jonas Thente … | Pernilla Alm
Jag tror att det är värre i konstbranschen. Vem kan få sälja sin konst utan ryggdunkar av ”kritiker”. För ”vanligt” folk är det lättare att ha något så när objektiva synpunkter på en bok utifrån egna värderingar. Det mest intressant fallet i svensk litteratur när det gäller kritik och författarskap är Sigge Stark. Hon har ju blivit själva begreppet för dålig litteratur men blev en av Sveriges mest älskade och lästa författare. Sorgligt nog så blev hon inte rik, utan förlagen, på hennes stora produktion. Jag ska nu försöka hitta en bok av henne och för att hylla hennes kamp trots de hemska recensionerna.
Sigge Stark! Tack för att du påminde om de perspektivet också. Mycket av den populärlitteratur som finns idag recenseras ju inte alls på kultursidorna. På det viset är det ju också bra med bokbloggarnas bredare perspektiv på litteratur. Jag har dock recenserat en hel del populärlitteratur för Borås Tidning och jag försöker alltid bedöma innehållet utifrån genre. Jag gillar ju bra chick-lit och lättlästa deckare. De berättelserna behövs också.
Jag fick lust att läsa ”Madame Bovary”, när jag läst ”Alltid du”. Visserligen så är en jämförelse orättvis men i princip så är ”Alltid du” en modern ”Madame Bovary”. Det som är intressant är att jag nu när jag läst boken och sett två filmversioner upptäcker att boken filmas nu och version 13? kommer nästa år. Dessutom så sätter Dramaten upp en dramatisering av Flauberts bok. ”Alltid du” ligger kanske rätt i tiden?