Det är få gånger som jag blivit helt uppslukad, helt ivägsvept av en berättelse. Men Förföraren av Jan Kjaerstad var precis en sådan läsupplevelse.
Förföraren handlar om Jonas Wergeland, firad TV-stjärna, som kommer hem för att finna sin fru död. Är Jonas skyldig? För att ta reda på det måste Jonas Wergelands liv berättas från början.
Förföraren berättas inte av Jonas själv, utan har en allvetande och framträdande berättare som överdriver, som vrider till, som berättar som om allt vore lika viktigt, ner till minsta dyngskalbagge. Jag gillar tonen, den lätt raljerande, ironiska – min generations röst, språket, glädjen i varandet. Skröna, allegori, satir, vad vet jag?
”Vi kan lika gärna börja in medias res, som det heter, eller i vad jag skulle vilja kalla den stora vita fläcken, eftersom den stod för ett stycke land som Jonas Wergeland, sina äventyrliga resor till trots, var totalt ovetande om och som han skulle kämpa med att kartlägga under återstoden av sitt liv.”
Förföraren handlar bland annat om berättelser och hur de påverkar våra liv, kanske mer än vad vårt arv gör. I en dialog mellan Jonas och en karaktär som heter Axel Stranger, låter det såhär:
”- Du menar alltså att en människa kan förändras också därför att hon hör en viss historia?
– Just det. Livet kanske är att samla historier, sade Axel, att skrapa ihop ett arsenal av goda berättelser, så att man kan sätta samman dem på invecklade sätt, som ett DNA.
– Om du har rätt gäller det inte att manipulera generna, utan historierna i livet, sade Jonas.
– Det är inte ordningsföljden på basparen, på generna, man borde kartlägga, utan ordningsföljderna på historierna i ett liv, sade Axel. Och vem vet? Om man sätter ihop dem på ett nytt sätt, kan man kanske få ett annat liv.”
Ja, det var ett långt citat. Men Förföraren är full av påståenden som väcker funderingar. Den är den första delen i en triologi om Jonas Wergeland, där de efterföljande titlarna heter Upptäckaren och Erövraren. Jag har inte vågat läsa någon av dem än. Vill inte förstöra läsupplevelsen av Förföraren.
Feg? Moi? Javisst!
Annika Koldenius 
Hoppas du har läst dom båda andra! Jag älskade att läsa dom alla tre! Nu – den 12 november 2014 – har jag hamnat i Klas Östergrens Gentlemen (bättre sent än aldrig), läser den med hull och hår och blir så påmind om Kjaerstad…
Nej, jag har fortfarande inte läst de två andra. Men de står i hyllan och väntar på rätt tillfälle. Gentlemen var en sån bok jag började på, älskade, men av någon anledning aldrig läste ut. Men den står också i hyllan i vänt på rätt tillfälle… 🙂