Hela havet stormar – inte Arne Dahls bästa

Det är polisarbetet som är behållningen i Arne Dahls deckare. Så också i Hela havet stormar. Och det är oavbrutet bladvändarspännande. Som alltid.

Sträckläsarvänligt.

Men. Jag är inte särskilt förtjust i den ena av de två parallella berättelserna i Hela havet stormar. Det blir lite för mycket, helt enkelt. Och utan att avslöja vad det hela handlar om, så får jag The Boys from Brazil-vibbar (minus Hitler-kopplingen). Jag har tyckt att verklighetsförankringen, att det ändå funnits någon slags rimlighet i plotten, har varit betydelsefull för att jag gillat Arne Dahls deckare så mycket. Jag har gillat att det diskuterats viktiga samhällsfrågor i många av böckerna. Men i Hela havet stormar är spänningstrådarna för framträdande. Det blir lite för mycket dussinaction för min smak. Lite för mycket pang-pang.

Och så saknar jag A-gruppen. Jag får inte alls samma känsla för karaktärerna i Opcop-gruppen. De är för anonyma – lite för lite personligheter och för mycket sina nationaliteter.

Kanske är det så att kopplingen mellan den gamla A-gruppen och Opcop måste brytas helt för att Opcop-karaktärerna ska få blomma ut och kunna stå för sig själva. Nu blir det lite misch-masch, varken eller. För mycket extra allt blir ingenting.