Jag fascineras!
Det kryllar nämligen av älskare och älskarinnor i Haren med bärnstensögon.
Och detta i överklassens Europa på 1800-talet och en bit in på 1900.
Ofta sker det helt öppet. Och ”alla” vet vem som har förbindelser med vem.
Det är inte bara män som är ute och förlustar sig utanför hemmet, utan också kvinnorna.
I Paris träffas de utomäktenskapliga förbindelserna i små antikaffärer och gör upp var de ska ses senare.
Kvinnorna har två uppsättningar kläder – en hemma och en hos älskaren.
Männen dör med frun hållandes ena handen och favoritmätressen den andra.
Barn har inte de fäder de borde ha, utan att de räknas som oäktingar. (De är ju födda inom äktenskapet, om än ”fel” äktenskap.)
Edmund de Waal borde veta. Det är hans släktingar det handlar om. Han har läst brev, hittat dokument, sett foton, pratat med de som finns kvar.
Jag undrar om det fungerade för att alla gick med på det. För att äktenskap på den tiden inte ingicks av kärlek, utan för att skapa allianser. Äktenskapet som företag. Och därför skaffade man helt enkelt kärlek på annat håll.
Eller så kanske de var uttråkade? Det fanns så mycket pengar att de inte behövde arbeta. Och vad skulle man fylla sin fritid med för aktiviteter utöver teater, konst och musik?
Men fascinerande!
Annika Koldenius 