Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 juli 2012.
Vad skulle du göra om du vann tjugo miljoner? Skulle allt fortsätta som vanligt, eller skulle du köpa dig ett nytt liv? Och hur mycket pengar måste till för att du ska kunna gömma din bakgrund? Det är de viktiga frågorna i Lyckostigen av Anna Fredriksson.
Berättelsen kretsar kring tre personer: Johanna, Calle/Kalle och Fanny. Johanna har tidigare varit gift med Calle/Kalle och de har två döttrar tillsammans. Johanna lever kvar i småstaden medan Calle/Kalle har flyttat till Stockholm och funnit ett nytt liv och en ny kärlek i Fanny. Johanna har svårt att få ekonomin att gå ihop och Calle/Kalle vill inte hjälpa till eftersom han har svårt att förlika sig med att han haft ett tidigare liv. Fanny är övre medelklass och känner inte till Calle/Kalles fattiga barndom i småstaden – Calle/Kalle skäms helt enkelt och vill inte berätta. När Johanna vinner tjugo miljoner på Joker tar hon chansen att flytta med döttrarna till Stockholm för att de ska komma närmare sin pappa. Johanna köper faktiskt en stor lägenhet i samma hus som Calle/Kalle. Något som inte Calle/Kalle tycker är härligt alls. För nu kommer han varje dag bli påmind om sin bakgrund. Och kanske kommer Fanny att få reda på allt.
Lyckostigen famlar alltså runt kring ämnen som klass, ekonomi och tillhörighet; hur ens bakgrund påverkar den personlighet man har, de förmågor man har och de förutsättningar som finns till buds för de val man kan göra i livet. Ska Johanna nu göra andra val, när hon vunnit så mycket pengar? Kan Calle/Kalle fortsätta glömma sin bakgrund genom att köpa dyra saker? Boken är indelad i fyra delar – varje person få ge sitt perspektiv på det som sker i svallvågorna av Johannas vinst och den sista delen är en gemensam avslutning. Idén med att ge varje person en egen röst fungerar nästan. Johannas och Calles delar är nämligen så mycket starkare än Fannys. Särskilt Johannas perspektiv är starkt – att vara ensam med två döttrar när man inte får ekonomin att gå ihop, när ena dottern mobbas och man inte har förmågan att göra något åt det. Johannas berättelse är urstark, mycket inlevelsefullt skildrad. Men det är vågat att låta läsaren bli så engagerad i en person, för att sedan helt släppa henne och göra henne till bifigur i resten av romanen. Jag önskar verkligen att Anna Fredriksson fortsatt att ge Johanna en bärande röst i de återstående delarna och inte lämnat över berättelsens stafettpinne till Calle/Kalle och Fanny. Jag är faktiskt mycket mer intresserad av Johannas perspektiv, hur det går för henne efter Jokervinsten, hur hon ser på Kalle/Calles försök att närma sig döttrarna, hur hennes liv i storstaden blir. Och idén med att låta Kalle lämna sin bakgrund genom att byta en bokstav och bli ”Calle” känns alltför förenklat. En bra idé i teorin, men jag tillbringar de första kapitlen med att fundera över om de båda är samma person eftersom det står ”Calle” på baksidestexten och ”Kalle” i den första delen. Förvirrande, snarare än klargörande.
Anna Fredriksson är från början manusförfattare för film och TV, och det märks. Hon kan det här med att skapa en intressant berättelse. Men hon har svårt att helt och fullt göra det till levande och intressant litteratur. Effektiv prosa? Javisst. Bra dialog? Javisst. Lättläst? Verkligen. Men Lyckostigen saknar den språkliga nivå som gör att det lyfter och blir något extra. Istället får jag just känslan av att det är ett filmmanus som byggts ut till att bli en roman – det är lite för mycket struktur och lite för lite litteratur.
Annika Koldenius 