Min breda bokhylla och Ingmar Bergmans VHS-dito – bredd och genuin passion!

Jag läser i dagens DN om Ingmar Bergmans VHS-samling i huset på Fårö och tänker direkt på min egen bokhylla – skillnaden mellan film och litteratur, skillnaden mellan fint och fult.

Ingmar Bergman var filmälskare. Han äskade film så mycket att han ville se allt. Alltså fanns allt i Bergmans filmsamling. Allt! I hyllorna fanns bland annat Ghost busters, Den vilda jakten på stenen, Strictly Ballroom, Terminator… Tillsammans med Michael Haneke, Kurosawa, Allen… Eller som det står i artikeln:

”Just bredden är fascinerande. Den vittnar på ett vackert vis om Bergmans högst genuina passion för film. Han älskade film och han var en hängiven storkonsument.”

”Bredd” och ”genuin passion” i samma stycke! Som att de inte kan vara utan varandra!

Jag älskar det!

Men. Försök nu att applicera samma meningar på en litteraturkritiker. Ja, byt nu ut ”film” mot ”böcker” i de ovanstående meningarna!

Inte?

Nej. Mången ”litteraturälskare” som jag stött på skulle aldrig tala om ”bredd” i sin genuina passion för litteratur. Där handlar det snarare oftast om tvärtom – har man passion för litteratur så pratar man uteslutande om passion för ”fin” litteratur och räknar inte in populärlitteraturen i den passionen. Man fnissar istället lite obekvämt vid namn som Läckberg, Kepler och Brown och säger: ”Nä, de har jag verkligen aldrig…”

Och återigen minns jag den uppskruvade stämningen bland många (men inte alla) bibliotekarier på ett seminarium jag deltog i på Bokmässan 2010, när jag visst tyckte att Liza Marklund hade en given plats på biblioteken. Var fanns ”bredd” och ”genuin passion” i samma anda där?

När Ingmar Bergman hade ångest och svårt att somna så tittade han på något lättsamt, avslöjar han i ett samtal med Woody Allen.

När jag är trött och har svårt att koncentrera mig läser jag Denise Rudbergs Elegant Crime-böcker, avslöjar jag i denna blogg till just dig.

Och om Ingmar Bergman kunde älska både James Cameron och Andrej Tarkovskij med bredd och genuin passion, så kan väl en litteraturkritiker (dvs jag) älska både Katarina Wennstam och Sara Stridsberg med samma bredd och genuina passion?

Eller är det omöjligt?
”Bredd” och ”genuin passion” i samma mening som ”litteratur”?

Jag hoppas inte det.

20120713-121838.jpg

4 kommentarer

Filed under Bibliotek, Bokbranschen, Kulturdebatt

4 responses to “Min breda bokhylla och Ingmar Bergmans VHS-dito – bredd och genuin passion!

  1. Man

    Usch, ja. Jag håller med dig. Det är skrämmande, det här med ”finlitteratur”, ty en passion är en passion oavsett vad man gillar.

    • Jag gillar finlitteratur. Mycket. Men jag gillar också populärlitteratur. Därför blev jag så glad när jag såg den här ”passion”-och-”bredd”-formuleringen. Den var så självklar i filmsammanhanget.
      Jag önskar den kunde bli lika självklar i litteratursammanhang.

  2. Jag håller med…och samtidigt inte. Cameron gör blockbusters, men välskrivna/välsnickrade sådana. Liksom alla de s k ”lättsamma” filmerna du nämner att Bergman hade i sin hylla (men hade han usel populärfilm? Säg en dussin-actionfilm, något bottenskrap (men på sin tid storsäljande) i genren romantik eller skräck kanske, etc? Jag undrar det, jag, men jag kan förstås ha fel). Det är inte genren det hänger på, menar jag, utan UTFÖRANDET. Och jag läser mycket hellre Mankell och Le Carré, eller klassikern Christie och njuter av det, än jag läser Läckberg och Kepler (ja, jag har provat, alltså verkligen läst). Varför altid denna polarisering mellan genrer (vilket tycks vara favorit just bland bokbloggare, lustigt nog)? När populärlitteratur (och film för den delen) är snabbproducerad enligt en tidigare succémall med ljumma karaktärer, osannolik intrig, krystade metaforer och dialog som får en att gäspa, oavsett genre, är det lättsamt då? Verkligen? Själv plågar jag mig igenom dylika böcker och tycker alltså att det är allt annat än lättsamt.
    Jag ska dessutom lägga till att jag tycker det finns en hel del s k fin litteratur som jag inte tycker är särskilt givande heller (fast man kan sällan beskylla dem för att vara snabbproducerade enligt tidigare succémall, de har andra problem, tycker jag).
    Fram för välgjord kultur helt enkelt, gjord med hjärta och hjärna, och som inte underskattar läsaren/tittaren/lyssnaren.

    • Jag håller helt med på att det handlar om utförandet, inte genren. Där är vi rörande överens. Det finns verkligen sämre och bättre chick-littböcker, sämre och bättre deckare/spänningslitteratur, liksom det finns bättre och sämre ”finlitteratur”. Jag håller också med dig om att när det är producerat enligt ”mallar”, så är det inte någon fantastisk läsupplevelse. Jag kan dock ändå tycka att det är lättsamt att läsa, underhållande för stunden, men jag brukar känna mig tom efteråt. Men! Jag gillar det här med ”bredd” – att alla genrer ska få finnas i en passionerad samling. Det var det jag fastnade för i Bergmanartikeln. Och jag tycker att det är synd att vissa litteraturgenrer ses nedlåtande på, inte recenseras, som t ex chick-litt, när det faktiskt finns mycket bra chick-littböcker. Och jag tycker att det är synd att vissa rynkar på näsan och skrockar när jag säger att jag gillade Da Vinci-koden…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s