Recension: Huliganerna kommer på besök av Jennifer Egan

Recensionen också publicerad i Borås Tidning och Smålandsposten.

På ytan handlar Huliganerna kommer på besök om underhållningsindustrin, om unga som vill slå igenom, om PR-snacket, om managers, om ny teknik. Men det är bara en spelplats för allt det som händer mellan människor: de vi möter, de som gör avtryck och intryck på oss, de vi älskar, de vi förlorar och saknar. Och om tiden, som kommer som en objuden bråkstake.

I början har jag svårt att hänga med. Det är 13 kapitel och varje kapitel har en ny berättare: assistenten Sasha, skivbolagsbossen Bennie, misslyckade musikern Scott, PR-kvinnan La Doll osv. Det är ingen ordning, varken i kronologi eller i berättelse: personer dyker upp i ett kapitel, lämnar berättelsen, för att dyka upp i ett annat kapitel längre fram, flera år tidigare, eller senare, sedd från någon annans perspektiv. Så efter ett tag läser jag Huliganerna kommer på besök som löst sammanlänkade noveller där de många rösterna så småningom faktiskt bildar en gemensam berättelse, liksom olika instrument bildar en röst i ett rockband.

Jennifer Egan har fått Pulitzerpriset för Huliganerna kommer på besök. Och hon är en lysande berättare. Det finns alltid något ömsint i de människor hon gestaltar. Det finns humor, det finns elegans, det finns insikt om den uppkopplade och sammankopplade värld vi lever i. Jag vill brodera somliga meningar till bonader att ha på väggen, trots att de bara kan förstås i sitt sammanhang. Det sinnrika i den brutna kronologin och de olika perspektiven imponerar stort! Och eftersom varje kapitel har sin berättare, så varieras tonen i dem. Vissa kapitel är farsliknande, andra lågmälda och sorgsna. Det kan skifta blixtsnabbt från djup melankoli till slap-stick och underfundighet. Ett av de finaste kapitlen i boken är skrivet ur en 12-årings perspektiv – i PowerPoint, med cirklar, boxar och förklarande pilar. Så självklart enkelt och fullt av insikt om relationer till sina närmaste. (Ja, man får vända ett kvarts varv på boken för att läsa det kapitlet.)

Berättelsen knyts kanske lite väl övertydligt elegant ihop i sista kapitlet. Men trots det, så har jag haft så roligt och blivit så självklart överraskad och tankeväckt, att det inte förstör något. Inte alls. Det här är årets finaste läsning.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Boktipset, Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s