Recension: Förlåtelsen av Hanne-Vibeke Holst

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 5 juni.

Det är när jag läst sista sidan av Förlåtelsen som jag undrar – varför läser jag? Vill jag bli underhållen för en liten stund? Vill jag ha fått förståelse för ett mänskligt agerande? Eller upptäcka en miljö som jag inte kände till innan? Vill jag förföras av ett språkligt uttryck som är vackert eller precist? Njuta av en berättelse som är skickligt sammanflätad? Ja, svarar jag. På alla frågor.

Men oftast känner jag att jag läser för att jag vill lära mig något och bli en bättre människa. Genom läsning ökar jag min förståelse för andra människor, hur de tänker och känner, hur de har agerat i svåra situationer likväl som i goda stunder. Därför är jag känslig för hur väl karaktärerna i en bok är utmejslade; hur väl jag förstår hur de agerar och varför.

Förlåtelsen är en sorts familjekrönika. Den följer en familj i flera generationer och tar upp livsval som har påverkan på personer inom samma – eller i nästa – generation.

Förlåtelsen utspelar sig dessutom i två tidsplan– nutid och dåtid. Dåtidsberättelsen spänner över flera generationer och börjar hos prästen Thorvald Tholstrup i och med Tysklands ockupation av Danmark 1940. Nutidsberättelsen utspelar sig på operan i Berlin, där Thorvalds barnbarn Helena Tholstrup ska ta emot ett pris eftersom hon stått upp för yttrandefrihet när hon på scen huggit huvudet av flera religiösa ikoner, däribland profeten Muhammed. Dottern tar med sin pojkvän till ceremonin, en invandrare från ett muslimskt land. Spänning uppstår.

Vid första anblick skulle man kunna tro att Förlåtelsen handlar om tolerans, krig och religion. Men Förlåtelsen handlarsnarare om att allt inte är vad det utger sig för att vara – familjehemligheter som får betydelse för nästa generation. Och som i sin tur spiller över på generationen efter det.

Holst styrka som berättare ligger just i berättelsen, i väven av händelser som flätas samman. Förlåtelsen blir snabbt en bladvändare; spänningen hålls vid liv genom berättelsens många oväntade vändningar och moraliska dilemman. Men det är en spänning som bara finns ytligt, i faktiska händelser. Ingen spänning finns inuti karaktärerna. Holst talar mer än gärna om hur de agerar, känner eller vad de tycker, men har inte förmåga att visa det. Och på så sätt kommer jag karaktärerna aldrig riktigt nära.

Nej, karaktärsskildringen är inte det som bär i Förlåtelsen. Och jag är förvånad. Hanne-Vibeke Holst brukar känna sina karaktärer bättre än så. Hon brukar presentera sina karaktärers motiv bättre än så.

Språket känner jag inte heller igen. Holst brukar skriva effektiv prosa, underhållande och rapp. Nu känns prosan antingen plågsamt pratig eller alltför ålderdomlig (”som de talade på den tiden”). Och jag kommer på mig själv att undra om det är en annan översättare än till trilogin om kronprinsessan Charlotte Damgaard. Nej, det är samma.

Förlåtelsen blir så populärlitteratur både när det är som bäst och sämst. Bäst för att det är ren och skär underhållning, lättfattligt, inga tolkningar behövs. Men det är också det som gör det sämst. Det blir nämligen så tomt efteråt. Det är en känsla av att ha blivit lurad på något – något grundläggande mänskligt. För människor är inte platta figurer som står och går, utan människor känner. Och Hanne-Vibeke Holst övertygar mig inte vad hennes karaktärer känner för något, även om boken heter just ”Förlåtelsen”. Och visst, jag har blivit underhållen för en stund. Men har jag blivit en bättre människa? Nej. Det är bara tomt.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s