Nej, jag vill inte lära känna författaren bakom boken!

”Bokbranschen är definitivt påverkad av celebritetskulturen som för närvarande är stark, många vill läsa om kända personer. Det har i sin tur resulterat i en ny sorts författarskap – flera artister, politiker, sportstjärnor, experter med flera kan numera lägga även ”författare” på sin meritlista”, säger Bonnierförlagens informationschef Katarina Arborelius i en intervju på Sveriges kommunikatörers webbsida.

Visst är det så, men ibland är det bara skönt att se det i text så tydligt.

”En ny sorts författarskap.” Ja, vad är en ”författare” egentligen? Någon som har skrivit två böcker och får vara med i Sveriges författarförbund? Måste man ha det som sin huvudsakliga försörjning? Räcker det med att man identifierar sig som ”författare”? Eller räcker det att man har sitt namn på omslaget, fast det egentligen är en spökskrivare som skrivit själva texten?

Nu är ju det här taget från en intervju som vänder sig främst till kommunikatörer och yrkesverksamma inom PR (som jag då, typ..) men innehållet i intervjun väcker tankar hos mig som konsument och kritiker också. För Katarina Arborelius fortsätter:

Dock, idag räcker det inte alltid med en enastående bra roman för att en bok/författare ska bli uppmärksammad, läsarna och media vill också lära känna författaren bakom boken.

Jag som kritiker och läsare tänker nämligen precis tvärtom. Jag vill försöka se texten och verket som en fristående enhet, att boken ska kunna stå för sig själv, läsas för sig själv. Jag vill egentligen inte veta något alls om författarens liv, jag vill inte lära känna författaren bakom boken, för jag tror att det kommer att spegla min läsning. Det vill jag inte!

Svårigheten är ju att hitta de bra böckerna i den djungel av titlar som finns om de inte får någon uppmärksamhet.
Ja, hur gör man?

 

 

 

3 kommentarer

Filed under Bokbranschen, Kulturdebatt

3 responses to “Nej, jag vill inte lära känna författaren bakom boken!

  1. Jag håller helt med, mycket kvalitativ litteratur försvinner på grund av romaner utgivna av kända personer som ena systern Graaf (hjälp?), Agneta Sjödin (läst en roman av henne, ångrar det fortfarande…) och Pamela Andersson. Författare som Kalifatides (som jag verkligen älskar fast jag inte kan stava till namnet) till exempel verkar helt omöjliga att finna numera i boklådorna, och biblioteken är ju inte så mycket bättre. För mig är boken och texten det väsentliga, det jag vill lära känna, inte författaren. Så irritation är bara förnamnet.

    Själv har jag funnit en ”konstig” bakväg att finna ny litteratur. Jag brukar med jämna mellanrum gå in på piratebay och söka på e-böcker. Där läggs allt mellan himmel och jord upp, och man får många bra tips på böcker att leta reda på den lagliga vägen sen.

    • Egentligen brukar jag ju säga att allt ska få finnas, även böcker av Agneta Sjödin osv, eftersom det kan vara en väg in i litteraturen för många som annars inte skulle läsa alls.
      Det är det stora fokus på författarna som personer/celebriteter som jag önskar skulle vara mindre. Och att det blir svårare att nå ut med vissa inte så
      mediala författare, det är synd.

  2. Det håller jag absolut med, det är ju en stor tjusning med kultur – att det finns utrymme för alla och att mångfalden verkligen kan blomstra där. Samtidigt så är det ju häftigt att helt okända debutanter som till exempel Jens Lapidus faktiskt kan slå igenom så ordentligt som han gjorde med första boken. Att han lyckades ta den platsen från alla kända författare, trots att Aldrig fucka upp faktiskt inte marknadsfördes. Men de som lyckas på det sättet, de är inte många numera…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s