Novellix: Noveller som läses bäst var för sig.

Jag har alltid läst Novellix noveller i ett svep när de kommer, alltid i fina kvartetter.
Jag tror jag ska sluta med det.
För även om de är fyra fristående berättelser, av fyra mycket olika författare, så speglar det och spiller över. Om en berättelse står ut, så blir de andra ointressanta och lama.
Nej, en och en ska de läsas. Gärna med flera dagars, kanske flera veckors, mellanrum.
Men det blir nästa gång.
För nu läste jag Novellix 9-12 i ett svep och två av dem orkade jag inte läsa ut för jag tappade intresset för berättelsen. Jag trodde inte jag skulle skriva detta, men varken Amanda Svenssons eller Helena Granströms noveller fick mig att bladvända. Båda hade en melankolisk och vacker ton, men berättelsernakändes avlägsna. Istället tyckte jag om Jens Lapidus och Wille Craafords historier: roliga, smarta, sorgliga, enkelt och rakt berättade.
Konstigt, det där med novellformatet – det kräver verkligen en bra historia, snarare än ett vackert språk eller fina formuleringar och tankar.

20120522-181151.jpg

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s