Recension: Innan jag brinner av Gaute Heivoll

Recensionen publicerad i Borås Tidning 16 april 2012

Inledningen till Innan jag brinner är självklar: bilden av mamman som försöker samla ihop delar i förklädet. Men hon hittar inte alla delar. Hon tar de hon hittar. Det får räcka. (Det måste räcka.) Den bilden sätter tonen till hela berättelsen på ett sätt som jag förstår först i efterhand: att försöka samla ihop delar, men att det kommer alltid fattas någon för att få ett verkligt svar. Och det är ändå det som författaren Gaute Heivoll försöker i Innan jag brinner – han försöker samla ihop delarna för att förstå vad som hände, vad som kunde ha lett fram till det och genom det, kanske också förstå sig själv.

Berättelsen i Innan jag brinner är självbiografisk. Författaren Gaute Heivoll återvänder i boken till sin hemby i Finsland utanför Kristiansand. Han vill ta reda på vad som hände den där sommaren han föddes, när en pyroman härjade och satte hela bygden i skräck. Spänningen ligger inte vem som gjorde det. Det avslöjas tidigt i berättelsen. Utan gåtan är: ”Han var en av oss! Hur kunde vi inte se det? Hur kunde vi låta det ske?” Genom intervjuer, funna dagboksanteckningar, möten och envisa frågor, så vecklar historien långsamt ut sig.

 

Innan jag brinner är en trevande berättelse. Jag har svårt att få grepp om den. Aldrig tidigare har jag läst en sådan till synes osäker berättelse, där författaren inte verkar veta vart han är på väg. Men trevandet förstärker bilden av dels författarens vilsenhet inför sig själv och dels människornas ovilja att minnas; att inte kunna förstå hur en pojke som hade allt, som var fin och snäll, kunde vända sig emot dem alla.

 

Den trevande berättelsen är fin i all sin vemodiga enkelhet, men trevandet gör den också svårfångad. Innan jag brinner vill vara så mycket – både spänningsroman, utvecklingsroman, dokumentär och samtidsskildring. Och så finns någon slags redovisningsplikt av detaljer, hus, människor, namn.

Styrkan i Innan jag brinner ligger istället i människoskildringen. Särskilt uppehåller Gaute Heivoll sig i relationer mellan föräldrar och barn och de generationer som för första gången kunde lämna den ensliga bygden och ”bli något” – det outtalade kravet att göra något mer av sitt liv än det föräldrarna hade möjlighet till. Men också vilken börda det är för de barn som växer upp under de kraven. Författaren speglar sitt liv i pyromanens – pojken som hade allt, men som inte kunde ta chansen. Det är också där det bränner till som mest, som till exempel i scenen när författaren ljuger för sin döende far att han visst klarat tentan, trots att han lämnat in blankt.

I hemlandet Norge har Innan jag brinner blivit en bestseller och vunnit Brage-priset, Norges motsvarighet till Augustpriset. Men jag kan ändå inte lämna känslan att jag saknar något i berättelsen. En udd. Något vasst som skär sönder det fina, vemodiga trevandet.