En gång om året – det slutna rummets dramatik

Två personer. Ett rum.
Spelet kan börja!

Jag fascineras av historier som utspelar sig under en kort tidpseriod, i ett slutet rum, med bara några få karaktärer. Så mycket kan rymmas i det täta spelet:
Erfarenheter från länge sedan som får betydelse för nuet.
Trängda beslut som får konsekvenser för framtiden.
Gester som kan misstolkas.
Saker som förblir osagda.
Det som ändå sägs, som betyder allt.

Allt bygger på en förväntan om hur karaktärerna ska reagera i vissa givna situationer, att det finns regler. Men så sätter någonting reglerna ur spel: en händelse, en oväntad replik. Och makten förskjuts. Reglerna måste göras om.

Kanske fascineras jag av att det verkar så enkelt. Bara två personer som pratar med varandra, kanske gör något tillsammans. Men att skapa dramatik av det! Med en början och ett slut!

Jag såg en fantastiskt fin film på Göteborg Filmfestival som innehöll just allt detta: En gång om året, regisserad av Gorki Glaser-Müller med Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis i rollerna. De är gifta på varsitt håll, men har ändå haft en kärleksaffär i trettio år. De ses en gång om året, på olika hotellrum. Men den här gången så händer något oväntat som sätter alla regler ur spel. En önskan, en replik. Ett fotografi på ett hus.

En annan berättelse på samma tema är På Chesil Beach av Ian McEwan. Det nygifta paret som sitter på hotellrummet och ska äta bröllopsmiddag. Och sedan väntar bröllopsnatten. En längtar. Den andra plågas av tanken. De försöker prata med varandra men båda misstolkar varandras gester och repliker.

Egentligen är det väl teatern som är allra bäst på att berätta sådana här historier. Dramatiker som August Strindberg, Ibsen, Arthur Miller, Norén. På teatern finns inte svulstiga filmscenografier eller landskap, inte heller har dramatikern tillgång till den skrivna textens neutrala berättarröst.
Dramatikerna har replikerna, skådespelarna, rummet, tiden.
Det är allt.
Och det bär alltid raka vägen till slutet.
Ja, slutet.

I En gång om året är slutet öppet. Kommer de träffas igen nästa år? Det vet jag inte.
I På Chesil Beach slutar det. Det är helt säkert.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Film/foto, Skrivande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s