Recension: Tigern i Galina av Téa Obrecht

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 28 januari 2012

Min morfar var stark. Min morfar hade tatueringar. Min morfar hade varit skogshuggare och spände gärna sina muskler när barnbarnen frågade efter det. Min morfar hade säkert många berättelser att berätta om han hade velat. Men han ville inte. Han ville aldrig berätta hur han fått sina tatueringar. Han ville aldrig berätta om sin uppväxt som adopterad. Kanske orkade han inte minnas. Då tänkte jag inte på det alls. Men idag saknar jag länken tillbaka till en tid som inte längre finns. Och nu är det försent. Han hann aldrig berätta.

I Tigern i Galina är morfaderns minnen centrala för berättelsen. Natalia är läkare, precis som morfadern, och när morfadern försvinner för att sedan hittas död, så minns Natalia återigen berättelserna som han delat med henne. Minnena är mera skrönor än berättelser, fulla av krig och belägringar, av unika människor, av historier som blir magiska för att de är komna från en tid då det oförklarliga bara kunde förklaras genom magi. Det är historier om den dödslöse mannen, om tigerns hustru och om det tummade exemplaret av Rudyard Kiplings Djungelboken. Människor ur morfaderns barndom, händelser som den unge pojken minns. Och morfaderns magiska berättelser vävs samman med Natalias krassa arbete på ett barnhem i Balkankrigets skugga; ett Balkan där fel dialekt på fel plats fortfarande kan leda till hotfulla situationer.

Tigern i Galina är Tèa Obrechts debutroman. Den är mycket färdig i sitt berättande, en imponerande mogen och bottnande historia av den 25-åriga Obrecht. Tigern i Galina har blivit nominerad till flera priser och också vunnit ett – The Orange Prize for Fiction, ett pris som tidigare vunnits av bland annat av Zadie Smith och Chimamanda Ngozi Adichie.

Tigern i Galina påminner om hur viktigt det är att vi delar med oss av varandras berättelser. Det är berättelserna som gör oss till människor, som gör att vi delar våra liv med varandra, som gör att vi inte blir rotlösa. Och särskilt viktigt när vi i krig måste påminnas att vi faktiskt är människor, inte gränser, inte dialekter.

 

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Debutanter, Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s