Bespara mig dessa ”lyckliga slut”, tack!

”Nej, nej, nej!”, tänker jag när Mr Crawley äntligen går ner på knä och friar till Lady Mary i Downton Abbey Christmas Special och historien får sitt lyckliga slut.
”Nej, nej, nej”, tänker jag när Tengo och Aomame äntligen får varandra och hand-i-hand lämnar den farliga 1Q84-världen på motorvägen i Tredje boken.

Dessa tindrande ögon, dessa förhoppningar om att livet från och med nu ska bli just ”lyckligt”.

Åh, vad jag ogillar så kallade ”lyckliga slut”.

Hela spänningen med Downton Abbey bygger på en längtan efter en lycka som kanske aldrig kommer att bli! På ett ”Hur ska det gå?” Att Mary och Matthew ska längta efter, men aldrig få, varandra. Samma gäller i 1Q84. Till en början ligger spänningen i om Tengo och Aomame kommer att klara sina uppdrag. Aomame är en cool brud, en contract killer med ett tomt hjärta, Tengo en ensam matematiklärare som skriver och hamnar en en litterär cirkus. Så smyger kärlekshistorien in och blir allt mer bärande – kommer de få varandra? Är det ens möjligt att de hittar varandra? Dessa dramaturiska hinder får tittaren och läsaren att leva i ovisshet, att vilja se nästa avsnitt, läsa nästa kapitel, för att få veta vad som händer. Kommer de att bli lyckliga? Kommer de klara sig? Inte i det här avsnittet eller kapitlet heller får jag veta. Då måste jag ju fortsätta!

Och sedan – är allt över!

Kan jag inte få slippa dessa ”lyckliga slut”? Snälla? För vad är det som händer när lyckan uppnåtts, när de unga tu äntligen fått varandra? Vilken slags lycka är det som eftersträvas? Jo, den heterosexuella familjelyckan! Kvinnans enda lycka inom hemmets väggar, kvinnan som maka och därefter mor. Mannens enda lycka som fri familjeförsörjare och patriark.

Okej, Downton Abbey utspelar sig för nästan 100 år sedan. Det var inte så mycket tu tal om att kvinnans uppgift då var att bli mor, maka och se ”kvinnlig” ut. Därför tänker jag extra mycket ”Nej, nej, nej!” när jag läser Haruki Murakamis 1Q84 Tredje boken, när Tengo och Aomame äntligen får varandra och också den blir en historia där det lyckliga slutet finns i den heterosexuella familjen, med mamma, pappa och barn. Inte mycket har då ändrats på 100 år.

Lady Mary var innan Matthew uppenbarade sig en cool bitch, med vass tunga, galet stort självförtroende och så mycket på jakt efter lust och spänning så att hon omfamnade en turkisk yngling i en tid då hela familjens ställning kunde äventyras av något sådant. Och ändå sitter många tittare och gråter när Matthew äntligen går ner på knä framför henne, äntligen friar ”på riktigt”. Aomames hela coola contract killer-identitet – med snabb och smidig kropp, med jakten på orgasmen bland äldre herrar på små hotellrum, med vänskapen till andra kvinnor som de viktigaste relationenerna – den försvinner helt när hon genom en obefläckad avlelse blir gravid och börjar längta efter Tengo. Då blir det enda viktiga att hitta Tengo och att förenas med honom i en lycklig kärnfamilj.

Ge mig ett annat slags lyckligt slut!
Ge mig en annan slags lycka än den heteronormativa kärnfamiljens, tack!

Det måste finnas alternativa sätt att få leva lyckligt i våra samtida berättelser!

 

1 kommentar

Filed under Berättelser, Vetenskapligt

One response to “Bespara mig dessa ”lyckliga slut”, tack!

  1. Bra rutet! Jag har också svårt för både lyckliga slut och heteronormen. Det är 2012 nu – ge oss något nytt och fräscht!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s