Månadsarkiv: januari 2012

Recension: Tigern i Galina av Téa Obrecht

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 28 januari 2012

Min morfar var stark. Min morfar hade tatueringar. Min morfar hade varit skogshuggare och spände gärna sina muskler när barnbarnen frågade efter det. Min morfar hade säkert många berättelser att berätta om han hade velat. Men han ville inte. Han ville aldrig berätta hur han fått sina tatueringar. Han ville aldrig berätta om sin uppväxt som adopterad. Kanske orkade han inte minnas. Då tänkte jag inte på det alls. Men idag saknar jag länken tillbaka till en tid som inte längre finns. Och nu är det försent. Han hann aldrig berätta.

I Tigern i Galina är morfaderns minnen centrala för berättelsen. Natalia är läkare, precis som morfadern, och när morfadern försvinner för att sedan hittas död, så minns Natalia återigen berättelserna som han delat med henne. Minnena är mera skrönor än berättelser, fulla av krig och belägringar, av unika människor, av historier som blir magiska för att de är komna från en tid då det oförklarliga bara kunde förklaras genom magi. Det är historier om den dödslöse mannen, om tigerns hustru och om det tummade exemplaret av Rudyard Kiplings Djungelboken. Människor ur morfaderns barndom, händelser som den unge pojken minns. Och morfaderns magiska berättelser vävs samman med Natalias krassa arbete på ett barnhem i Balkankrigets skugga; ett Balkan där fel dialekt på fel plats fortfarande kan leda till hotfulla situationer.

Tigern i Galina är Tèa Obrechts debutroman. Den är mycket färdig i sitt berättande, en imponerande mogen och bottnande historia av den 25-åriga Obrecht. Tigern i Galina har blivit nominerad till flera priser och också vunnit ett – The Orange Prize for Fiction, ett pris som tidigare vunnits av bland annat av Zadie Smith och Chimamanda Ngozi Adichie.

Tigern i Galina påminner om hur viktigt det är att vi delar med oss av varandras berättelser. Det är berättelserna som gör oss till människor, som gör att vi delar våra liv med varandra, som gör att vi inte blir rotlösa. Och särskilt viktigt när vi i krig måste påminnas att vi faktiskt är människor, inte gränser, inte dialekter.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Debutanter, Recensioner

Recension: Bländverk av Thomas Eriksson

Alex King är beteeendevetare. När han håller en av sina stora föreläsningar så blir en man i publiken skjuten. King kallas in som vittne, men blir såklart genast inblandad i utredningen genom inspektör Nina Manders förtjänst. Hon tror nämligen att Alex King, med sina beteendevetarkunskaper, kan hjälpa polisen med gärningsmannaprofiler. Något som visar sig stämma.
Parallellt berättas historien om frilansjournalisten Fredric Hellmark, som får i uppdrag att skriva en biografi om en framgångsrik företagsledare. Men plöstligt försvinner Fredric och hela hans familj. Historierna hänger naturligtvis ihop. Men hur? Upplösningen är både spännande och oväntad utan att bli svenskt töntig.

Bländverk är Thomas Eriksons debutroman. Han jobbar också som beteendevetare och ledarskapscoach. Och det ska tydligen till en beteendevetare för att göra intressanta karaktärer. Jag gillar porträttet av polisen Nina Mader. Hon är skärpt, men har ändå sina sidor utan att för den skull bli en klyschig tjej- och singelpolis. Jag gillar porträttet av journalisten Fredric Hellmark, så på pricken som en slarvig och kreativ människa kan vara. Jag gillar också Alex King, en man med hemligheter, ibland lite för smart för sitt eget bästa. Thomas Erikson undviker också att falla i good cop/bad cop-fällan. Här finns visserligen gamla buffliga poliser, men helt dumma är de inte. Dock verkar de flesta människor i Bländverk ändå vara rätt ensamma. Och de verkar ha hemligheter för varandra. Men å andra sidan: utan hemligheter – ingen spänningsroman.

För att hjälpa polisen använder sig Alex King av en teori utvecklad av bland annat psykologen C G Jung, som delar upp människan i fyra olika färger; gul, blå, grön och röd. Alex King hjälper polisen med att agera rätt i olika situationer beroende på vilken personlighetstyp de möter. Jag faller som en fura för dessa upplysande, utbildande King-monologer om mänskligt beteende. Lurar själv om jag är gul, kanske lite röd, i alla fall inte grön. Folkbildning och självkännedom gömda i en deckargåta, det är inte varje dag det händer. Jag gillar det. Mycket.

Av en beteendevetare som blivit författare kan man förvänta sig komplexa karaktärer. Men att Thomas Erikson också knåpar ihop den bästa bladvändar-thriller jag läst 2011, det är imponerande av en debutant.

Texten publicerad i Borås Tidning 21 januari 2012.

1 kommentar

Under Boktipset, Deckare/Spänning, Recensioner

Booked – vilken cool idé!

Vilken cool affärsidé!
Jag kanske är sent ute, men det här verkar ju hur intressant som helst.
Att få läsa förlagens titlar innan någon annan, och sen tycka till lite.

http://www.booked.nu/

Så här skriver Booked själva på sin sida hur det går till:

”Under läsperioden, normalt en månad, lovar du att vid 2 tillfällen skriva en rad om boken på din Facebook, Twitter eller blogg. För att det ska fungera måste du tagga Booked i dina facebookinlägg och använda #booked+bokens titel på Twitter.

Efter det sammanställer Booked det som Bookedläsarna har skrivit och sedan skickar till förlaget.

Jag tror att det kommer att finnas ett stort intresse för detta bland landets bokläsare.
För det verkar som att det räcker med att ha ett Twitter- eller ett Facebook-konto för att få vara med. Man behöver alltså inte ha en bokblogg.

Sen får vi se hur många förlag som kommer att nappa på idén om att låta ”vilka som helst” läsa deras böcker och recensera. Kanske är det främst för de mindre förlagen som har svårt att få uppmärksamhet i dagspress och andra medier?

Men hur som helst – en cool idé!

2 kommentarer

Under Bokbranschen

Vårens böcker – tio i toppen!

Listan över de skönlitterära böcker jag är mest nyfiken på liknar nästan aldrig listan som i årets slut blir bästa jag läst i år.
För hur ska jag kunna tycka något om en bok som jag inte läst?  Nej, det är stört omöjligt.
Och hur ska en förläggare kunna beskriva det fantastiska språket i en säljande text om bokens innehåll? Språket är ju ofta halva behållningen med en läsning, enligt mig.

Det blev inga deckare på listan i vår.  Inga thrillers. Jag kanske har tappat deckarläsningsgenen? Är inte sugen alls.
Istället blev det många titlar med humor och familjekvinnoliv. För att jag behöver roas, kanske. För att det är sådant som jag tänker mycket på just nu, kanske.

Här är listan, helt i o-ordning:

1.
Ingenting att ångra av Trude Marstein
Kabusa böcker
Jag gillade Trude Marsteins bok, Göra gott, som var ett skickligt berättat myller av röster som skapade en berättelse om människors liv under en helt vanlig helg.  Så jag blir nyfiken på hennes nya bok, Ingenting att ångra. Den utspelar sig också under två dygn, men nu är det bara några få karaktärer som berättar. Denna gång handlar det om familjeliv och otrohet.

2.
Drömbokhandeln
av Laurence Cossé
Sekwa
Två bibliofiler öppnar sin drömbokhandel där de bara säljer ”bra romaner, inget annat”. De lyckas mot förmodan, men drömmarna möts av avundsjuka, småaktighet och våld. ”En fabel om litteraturen och de passioner som den släpper lös”, tycker Le Figaro enligt Sekwa förlag. Ge till mig för att läsa, tycker jag!

3.
Havsmannen
av Carl-Johan Vallgren
Albert Bonniers förlag
Oj, vad jag är nyfiken på vad Vallgren hittat på den här gången. Kunzelman & Kunzelman var ju… Och Den vidunderliga kärlekens historia var ju… Ja, om det är någon bok jag längtar efter den här våren, så är det nog Havsmannen.

4.
Jag skulle aldrig ljuga för dig
av Moa Herngren
Wahlström & Widstrand
Moa Herngrens förra bok om höga krav och kvinnligt alkoholmissbruk, Jag ska bara fixa en grej i köket, var oerhört arbetsam att läsa.  I Jag skulle aldrig ljuga för dig så fortsätter hon att undersöka kvinnors liv idag – Cecilia har ett perfekt liv, men det mullrar i hennes inre av att vara alla till lags.

5.
Alltid du av Pernilla Alm
Printz Publishing
Pernilla Alm är debutant, och jag är nyfiken på henne eftersom hon är den första svenska författaren som Pia Printz ger ut på sitt nystartade förlag.  ”Kan vi älska två samtidigt och vad händer när ormen i paradiset är en själv, vem kan man då skylla på?”, säger Pernilla Alm själv på sin blogg om Alltid du. Jag är nyfiken på om vi får svar på det.

6.
Kurt kurir av Erlend Loe
Alfabeta
Jag gillar Erlend Loe. Jag skrattar högt när jag läser hans knasiga och humoristiska berättelser. Kurt kurir verkar inte bli en sämre historia: Upprorsledaren Hektor Hellefokk befria Nordnorge från Sydnorge.  Och Kurt ska som hemlig kurir ta sig upp i Nordnorge och lämna ett mycket viktigt meddelande.

7.
Stål av Silvia Avallone
Natur och kultur
En bok om kvinnlig vänskap måste jag läsa! Anna och Franscesca är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Handlar också om livet i Italien idag. Kanske en Videocracy, fast i text? Nyfiken blir jag vilket som.

8.
En liten bok om helvetet av Kristian Lundberg
Symposion
Jag läste inte Yarden, men jag läste Och allt ska vara kärlek. Den gillade jag, mycket för den personliga tonen, nästan som litterära hoppsa-steg.  En liten bok om helvetet är sista boken i triologin.

9.
Sista testamentet
av James Frey
Gilla böcker
”Ryktet går att Messias är återuppstånden. Att han lever på New Yorks gator där han helar människor och utför mirakel.” Det är klart jag blir nyfiken på en sådan berättelse! Särskilt om Messias visar sig vara en promiskuös typ som predikar om sex och kärlek.  Gilla böcker är ett nytt förlag som tidigare gett ut bland annat Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder.

10.
Blå skymning av Joan Didion
Bokförlaget Atlas
Blå skymning är en berättelse om dottern Quintanas död och är som en fristående fortsättning på Ett år av magiskt tänkande. Båda böckerna handlar om sorg, åldrande och död. Joan Didion är en makalös skribent. Ett nöje att läsa. En måste-läsning denna vår.

5 kommentarer

Under Bokbranschen, Boktipset, Debutanter, Läsande, Svenska författare

Vårens böcker – en gäspning!

Jag kryssade på gammalt hederligt sätt: med pennan i högsta hugg vid matbordet med en kaffekopp bredvid och ungarna stojande runt omkring.

Men jag blev inte så upphetsad av Vårens böcker – den stora katalogen från Svensk Bokhandel.

I höstas var listan så lång att jag satt en halv dag med att försöka stryka ner till tio titlar per lista.
Till denna vår fick jag knappt ihop tio titlar alls…
Kanske har jag blivit bokblasé?
Men jag tror inte det.

Jag tycker att det är en svag roman-vår. (Förra året (och hösten) var i och för sig exceptionellt.)
Visserligen släpper både Åsa Larsson och Varg Gyllander nya deckare. Visserligen finns det många roliga debutanter som Pernilla Alm och Manne Fagerlind, som ni kan följa här på Debutantbloggen.
Men jag saknar många stora namn – namn där man vet vad man får… Jo, jag vet att Brett Easton Ellis Imperial Bedrooms kommer på svenska i år, men jag är inte någon fan av honom.

Fackböckerna bjöd på lite fler vill-ha-upplevelser. Bland annat med fina böcker om filmregissörer, som Emir Kusturica, och andra konstnärskap som Helene Schjerfbecks och Karin Broos. Men de kvalade ändå inte in på min topp-tio.

Snart berättar jag vilka tio skönlitterära böcker och vilka tio facklitterära böcker jag vill läsa våren 2012 – två topplistor på de titlar som väckt mitt intresse i vårens katalog.

Topplistorna presenteras senare i veckan.

Och om jag har missat någon väsentlig titel, vg meddela mig.

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Debutanter, Deckare/Spänning

Omläsning förnöjer – Läsutmaning 2012

”Det är minuterna innan. Jag ruskar lite på axlarna, vickar på huvudet, gör några jämfotahopp. Men än är det inte dags att sätta fötterna i startblocken.”

Nä, jag ber om ursäkt för sportliknelserna. Jag kanske borde skriva såhär:

”Det är dagarna innan. Jag tänjer lite på fingrarna, rynkar bekymrat på näsan, rättar till kuddarna bakom ryggen. Men än är det inte dags att slå upp de första sidorna.”

Men starten har inte börjat än. Jag ska lämna in vårens första recension om en dryg vecka, den 22 januari.

Så vad ska jag göra innan vårens start? Innan det är dags att sätta blyertspennan i marginalen på recensionsexen? Innan jag ska formulera mina tankar om den nya litteraturen?

Jag har funderat på böcker jag skulle vilja läsa om. Gamla böcker som kontrast till de nya som komma skall. Jag har gått och gluttat i min bokhylla, känt på böckerna, smygbläddrat lite mellan sidorna, läst några ord här och där, längtat efter det bekanta, det som jag älskar. Om jag ska ha någon läsutmaning under 2012, så ska det vara att mellan recensionsläsandet återvända till böcker jag tycker mycket om. För tryggheten i det bekanta. Precis som det finns vänner som jag borde åka och hälsa på varje år, så finns det böcker jag borde läsa om varje år. För även om böckerna står där i bokhyllan, även om vännerna finns där på Facebook, så räcker det inte med att ses då och då med enbart några välformulerade rader. Det är hela samtalet jag vill åt! Hela läsupplevelsen! Jag vill ha hela himmelska Stjärneborg, återuppväckas av Gör mig levande igen, läsa varje ledsam rad av Doktor Glas och återigen förföras av Förföraren.

Omväxling förnöjer inte alltid, men omläsning gör!

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Läsande

Bespara mig dessa ”lyckliga slut”, tack!

”Nej, nej, nej!”, tänker jag när Mr Crawley äntligen går ner på knä och friar till Lady Mary i Downton Abbey Christmas Special och historien får sitt lyckliga slut.
”Nej, nej, nej”, tänker jag när Tengo och Aomame äntligen får varandra och hand-i-hand lämnar den farliga 1Q84-världen på motorvägen i Tredje boken.

Dessa tindrande ögon, dessa förhoppningar om att livet från och med nu ska bli just ”lyckligt”.

Åh, vad jag ogillar så kallade ”lyckliga slut”.

Hela spänningen med Downton Abbey bygger på en längtan efter en lycka som kanske aldrig kommer att bli! På ett ”Hur ska det gå?” Att Mary och Matthew ska längta efter, men aldrig få, varandra. Samma gäller i 1Q84. Till en början ligger spänningen i om Tengo och Aomame kommer att klara sina uppdrag. Aomame är en cool brud, en contract killer med ett tomt hjärta, Tengo en ensam matematiklärare som skriver och hamnar en en litterär cirkus. Så smyger kärlekshistorien in och blir allt mer bärande – kommer de få varandra? Är det ens möjligt att de hittar varandra? Dessa dramaturiska hinder får tittaren och läsaren att leva i ovisshet, att vilja se nästa avsnitt, läsa nästa kapitel, för att få veta vad som händer. Kommer de att bli lyckliga? Kommer de klara sig? Inte i det här avsnittet eller kapitlet heller får jag veta. Då måste jag ju fortsätta!

Och sedan – är allt över!

Kan jag inte få slippa dessa ”lyckliga slut”? Snälla? För vad är det som händer när lyckan uppnåtts, när de unga tu äntligen fått varandra? Vilken slags lycka är det som eftersträvas? Jo, den heterosexuella familjelyckan! Kvinnans enda lycka inom hemmets väggar, kvinnan som maka och därefter mor. Mannens enda lycka som fri familjeförsörjare och patriark.

Okej, Downton Abbey utspelar sig för nästan 100 år sedan. Det var inte så mycket tu tal om att kvinnans uppgift då var att bli mor, maka och se ”kvinnlig” ut. Därför tänker jag extra mycket ”Nej, nej, nej!” när jag läser Haruki Murakamis 1Q84 Tredje boken, när Tengo och Aomame äntligen får varandra och också den blir en historia där det lyckliga slutet finns i den heterosexuella familjen, med mamma, pappa och barn. Inte mycket har då ändrats på 100 år.

Lady Mary var innan Matthew uppenbarade sig en cool bitch, med vass tunga, galet stort självförtroende och så mycket på jakt efter lust och spänning så att hon omfamnade en turkisk yngling i en tid då hela familjens ställning kunde äventyras av något sådant. Och ändå sitter många tittare och gråter när Matthew äntligen går ner på knä framför henne, äntligen friar ”på riktigt”. Aomames hela coola contract killer-identitet – med snabb och smidig kropp, med jakten på orgasmen bland äldre herrar på små hotellrum, med vänskapen till andra kvinnor som de viktigaste relationenerna – den försvinner helt när hon genom en obefläckad avlelse blir gravid och börjar längta efter Tengo. Då blir det enda viktiga att hitta Tengo och att förenas med honom i en lycklig kärnfamilj.

Ge mig ett annat slags lyckligt slut!
Ge mig en annan slags lycka än den heteronormativa kärnfamiljens, tack!

Det måste finnas alternativa sätt att få leva lyckligt i våra samtida berättelser!

 

1 kommentar

Under Berättelser, Vetenskapligt