Jag trodde jag hade tröttnat på chick-litt efter sommarens tråkiga upplevelser med Kajsa Ingemarsson och Lauren Weisberger.
Det har jag inte.
För jag vill kalla Denise Rudbergs böcker om åklagarsekreterare Marianne Jidhoff för chick-litt, även om hon själv kallar genren för Elegant Crime. Eller så får jag inse att jag snarare ska kalla det hen-litt – att jag har blivit så gammal att jag inte är tjej utan höna. För Denise Rudbergs heroine Marianne Jidhoff är trots allt 50-plus och änka. Hon har vuxna barn. Hon puffar cigarrer och dricker vin framför brasan när hon vill chilla. Hon köper mat på Östermalmshallen när hon och väninnan har TV-myskväll.
I Två gånger är en vana har en delägare i ett anrikt företag blivit misshandlad svårt och svävar mellan liv och död. Företagskulturen visar på gamla strukturer i den övre klassen – bara söner får ärva delägarskap i företaget, döttrar får inte. En av delägarna misshandlar dessutom sin fru regelbundet och äldste sonen har ärvt pappans beteende. Vad är det som ligger bakom den grova misshandeln? Är oegentligheter i företaget orsaken? Eller är det de privata missförhållandena som måste tystas ner?
Två gånger är en vana är Denise Rudbergs andra bok om Marianne Jidhoff. Den första boken Ett litet snedsprång läste jag för precis ett år sedan och förvånades över alla sexskildringar. Då skrev jag så här i min dåvarande blogg på Bokcirklar.se:
”Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med…”
Det är inte lika mycket sex i Två gånger är en vana och jag saknar det! Visst blir Marianne uppraggad av en konstchef och visst grovhånglar de lite i en soffa, men inga multipla orgasmer så långt ögat når på raderna. Det är lite synd. Det är faktiskt oerhört befriande att läsa om en 55-årig änka som får multipla orgasmer. Det är överhuvud taget befriande att läsa om sex på ett så självklart sätt i svensk prosa.
Men det är fortfarande lika mycket relationer, lika mycket mat, lika mycket fikande som i första delen i serien. Och åklararsekreterare Marianne Jidhoff, och den specialgrupp hon ingår i, löser såklart fallet med den misshandlade delägaren.
Jag gillar Denise Rudbergs sätt att smyga in osnygga samhällsfenomen som fideikommisser och kvinnomisshandel utan att bli agiterande. Jag gillar hennes förmåga att gjuta liv i sina karaktärer genom vardagliga händelser i bara några få meningar.
Som underhållning för stunden är det verkligen perfekt!
Annika Koldenius 
Jag har just läst ut ”Ett litet snedsprång” och kan inte riktigt hålla med om att genren skulle vara chic lit. Hittade inga riktigt typiska chic lit-ingredienser av typen ”hitta den stora kärleken och i samma veva sig själv”. Tänkte nog snarare Douglas Kennedy än Marian Keyes: En snyggt konstruerad thriller med nästan matematiskt regelbundna cliffhangers. Läste den på flyget och mannen bredvid mig sa att han också hade läst den och uppskattat den mycket – vilket inte är så vanligt när det rör sig om renodlad chic lit. Håller med dig om sexscenerna dock: kändes ovanligt naturliga – även om multipla orgasmer kanske inte är det vanligaste!
Nej, det är klart att spänningsintrigen är det som för historien framåt snarare än Mariannes försök att ”hitta sig själv” i den nyblivna änkerollen. Men det finns ändå drag av chick-litt tycker jag. Hon genomgår en förändring i livet och söker efter kärlek. Väninnorna är viktiga. Men eftersom det ska bli en serie böcker, så ska man nog se chick-littdramaturgin på lång sikt och inte något som är färdigt i bok 1. Vad tror du?