Det manliga begärets blick och gamla ungdomssynder

Det här med att läsa om gamla ungdomssynder får mig att tänka till. Om teman som återkommer. Om val och valmöjligheter. Om längtan. Om verklighet. Och att vissa saker passar bäst i fiktionen.
Jag läste nyss om Fanfan av Alexandre Jardin. En bok jag älskade när den kom för 20 år sedan.
En man åtrår en kvinna på håll. Han är förälskad i sin egen förälskelse och för att få ha sin förälskelse kvar, så kan han inte avslöja sin förälskelse för då skulle de börja älska varandra med allt vad det innebär. Trist blir det, tror han. Så han uppvaktar henne, överraskar henne, är underbar mot henne, men så fort det börjar närma sig kyssar så drar han sig undan. Men hur han åtrår henne! Åh!
Jag tror att jag vid 19 års ålder imponerades av de där starka känslorna; att någon kunde vara så förälskad! En man! Jag var avundsjuk på Fanfan, ville att en man skulle tycka att jag var underbar på just det uttrycksfulla sättet. Mannens blickar på mig – att bli sedd, att vara någon som blir åtrådd, att bli betraktad. Att vara objektet!
Idag fnissar jag åt mitt 19-åriga jag när jag läser det. Det är himla löjligt, faktiskt, med den sortens uppvaktning. Idag åtrår jag! Idag är jag subjektet!
Men ändå! Något finns där… Något vagt bekant.
Så kommer jag att tänka på en av mina favoritfilmer – The English Patient – och varför jag gillar den filmen så mycket. Och häpp! Det är ju Almasys åtrå! Han längtar på avstånd. Får inte! Men hur han längtar! Älskar! Åtrår! Som om känslan av åtrå är det viktiga. Han betraktar. Skriver i sin bok. Och först när han blir påkommen så erkänner han.
Det manliga begärets blick på det kvinnliga objektet. Egentligen är det ju så tröttsamt. Och det återkommer alldeles för ofta.
I The English Patient dör de ju båda två.
I Fanfan gifter de sig faktiskt tillslut efter att Alexandre fått en utskällning av en gammal farbror att sluta leka, våga ta ansvar och ta livet på allvar. Och sen skaffar de massa ungar och blir mycket lyckliga.
Sens moral på det, tack?