Månadsarkiv: november 2011

Nyinvigning av Borås Stadsbibliotek

Se så fint det blev tillslut det nya Kulturhuset!
Nytt café precis vid entrén.
Och Reuterswärds skulptur på Halls terass.
Det är bara återlämningsmaskinen ”Monstret” inne på biblioteket som skymmer. Går den gröna dinosaurien att gömma på något sätt?

20111125-180452.jpg

Annonser

Lämna en kommentar

Under Bibliotek, Läsande

Augustprisvinnare 2011: En uppvisning i ”traditionell romankonst”.

Korparna vann Augustpriset.
Jag är inte förvånad, för det är en bra roman.
Det tyckte också Lena Kvist, kulturchef på Borås Tidning och skrev så här i tidningen om vilken bok hon trodde skulle vinna Augustpriset 2011:

… Korparna är en typisk skönlitterär Augustvinnare. Den är gediget välskriven och solid, en imponerande uppvisning i traditionell romankonst.

Jo, hon fick ju rätt.

Men om det är den bästa svenska boken som kommit ut i år?
Nej, det är det ju inte.

Augustpriset är Svenska förläggareföreningens pris. Att ”traditionell romankonst” därför får pris är ju knappast upprörande. Augustpriset är ett pris där ”marknaden” får bestämma pristagaren, säger Per I Gedin, som var den som hittade på priset en gång i tiden. Det vill säga, förläggarna tog fram ett pris för att kunna sälja fler böcker på ”marknaden”. Hur många är det som vet det? Läs gärna den här intervjun med Per I Gedin i Svenska Dagbladet.

Det är förlagen själva som anmäler dina böcker att delta i Augustpriset. Förlagen får betala 700 kronor till Förläggareföreningen för varje anmäld bok. Priset är alltså inte slutsatsen av en total genomgång av de utgivna böckerna i Sverige, utan förlagen bestämmer själva vilka böcker som ska delta. Och de väljer förmodligen de böcker som de tror har störst chans på ”marknaden”. Reglerna för deltagande står här.

”Marknaden” är lurig. När det gäller böcker så är ju marknaden vi läsare. Alltså vi som köper och läser böcker som tidsfördriv. För att bli underhållna, för att lära oss något om oss själva eller andra, för att få ett bättre språk så att vi ska kunna kommunicera med andra och göra oss förstådda, för att människan inte kan leva utan berättelser. Något sånt. Men när marknaden blir en plats där flertalet bestämmer, så marginalerna så tunna:

”Årets bästa bok”, blir ”Årets bok som flest kommer att gilla”.

Nu är ju böcker något som jag verkligen vill att det ska säljas fler av. Eller, rättare sagt, jag vill nog att de som köper böckerna hellre läser dem än att de köper dem. Jag vill att fler läser böcker, kort sagt. Och egentligen bryr jag mig inte så mycket om ifall de läser fin litteratur eller ful. Läs Läsarmanifestet, jag står för det fortfarande.

Så. Att Bannerheds Korparna vinner för att det är traditionell romankonst är sant. Att det är den bok som kommer att sälja bäst av de nominerade är också sant. Att det är den bok som kommer att tyckas bäst om av flertalet människor är också sant.

Men det kanske är just därför som Augustpriset blivit så stort? För att böckerna som vunnit faktiskt gillats av flertalet? För att flertalet gillar traditionell romankonst – mustiga berättelser om liv och död, kärlek och hat, barndom och vuxenliv, skillnader mellan generationer… Som Korparna. Som Populärmusik från Vittula. Som Svinalängorna. Som Underdog. Som Skraplotter. Som Aprilhäxan.

Det finns så många fantastiska böcker, så många fantastiska berättelser. Och det är ju tur att det finns fler litterära priser.  Som Tidningen Vi:s till exempel, som i år gav priset till boråsaren Ulf Lindström. Och tur att flertalet tidningar snart kommer att låta sina kritiker välja ”Årets bok”.  Jag är ju en av dem som kommer att göra just det för Borås Tidnings räkning och jag kan med säkerhet säga att det är den berättelse som stannat kvar starkast hos mig, gjort störst avtryck, fått mig att fundera på viktiga saker och med ett språk som fått mig att vila med ett leende i texten. 

Det är ett högst personligt val. Helt utan tanke på ”marknad” eller ”sälja fler böcker”. Jag ska nog kalla det Annika Koldenius litteraturpris, helt enkelt. Som en antites till Svenska Förläggareföreningens.

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Vet Daniel Sjölin om att han är en ”ung författare”?

Jag måste protestera. Jag gör det ibland. Och särskilt när jag har varit på biblioteket.
Ja, jag har precis varit där. För andra gången idag. Första gången fick jag nämligen vända för klockan var bara 10.15 och jag trodde i min enfald att biblioteket, vårt gemensamma vardagsrum, skulle ha om inte längre så i alla fall samma öppettider som stadens kommers. Men nej. Biblioteket i min stad öppnar kl 11.00 på lördagar. Så det var bara att vända.
Men det är inte öppettiderna jag ska protestera mot idag.
Tillbaka kl 11.15 strosade jag runt bland de nya, vitmålade bokhyllorna och finner att styggelsen från innan nyrenoveringen är kvar:
”Unga författare”-hyllan.
Också den fräscht vitmålad.
Jag undrar om Daniel Sjölin vet om att han fortfarande räknas som ”ung författare” på Borås Stadsbibliotek?
Kategorisera böcker är ett måste. Främst för att kunna hitta. Men då måste det finnas en bra anledning och sedan ska det utföras konsekvent. Att Daniel Sjölin finns bland ”unga författare” må vara hänt. Men att då finna Jenny Jägerfeldt och Linda Skugge bland ”vuxenförfattarna” är en skymf. Mot Daniel Sjölin. Mot Carolina Fredriksson. Mot Viktor Johansson. Mot Åsa Ericsdotter. Mot Jonas Hassen Khemiri. Och alla andra som räknas som ”unga författare” i Borås. Och att hitta en bok av Karolina Ramqvist blir en intressant uppgift, för More fire står på ”unga författare” medan Flickvännen står på vuxenhyllan.
Snälla. Varför denna uppdelning? Är inte en ung författare en riktig författare, eller? Och när slutar man vara ”ung”? Finns det en 35-årsgräns? Eller hur görs uppdelningen?
Det kan ju inte handla om innehåll, för då skulle Jenny Jägerfeldt hamna där direkt. Och det kan inte ha att göra med författarens ålder, för då borde rimligtvis inte Daniel Sjölin finnas där.
Nej, uppdelningen verkar vara helt godtycklig. Och då är det ju meningslöst att ha uppdelningen alls. Det underlättar inte ett dugg för mig som lätt vill låna en bok och slippa gissa mig till i vilken hylla den ska finnas.

Lämna en kommentar

Under Bibliotek, Läsande, Svenska författare

Recension: Kartan och landskapet av Michel Houellebecq

Arbetet! Vad är den västerländska människan utan sitt arbete? Människan som del i en produktionskedja snarare än i en reproduktionskedja. Michel Houellebecqs femte roman Kartan och landskapet skiljer sig från de tidigare genom att vara mindre arrogant och ha betydligt färre sexuellt innehåll liksom ”marknaden snarare handlar om lidande och död än om njutning och sex”, som huvudpersonen Jed Martin säger i slutet.

Jed Martin är konstnär. Han blir mycket framgångsrik utan att förstå hur och utan att ha några ambitioner. Han är ensam. Han är främmande inför samhället utanför och varken vänskap eller kärlek är bestående inslag i hans liv. Hans mor begick självmord när han var mycket ung och hans far har aldrig gjort något annat än att arbeta.

Just betydelsen av arbetet för den västerländska människans välbefinnande är ett av de teman som framträder i Kartan och landskapet. Även kvinnorna gestaltas genom deras förmåga att arbeta – kvinnorna väljer arbetet istället för kärleken. Den fula Marilyn är mycket professionell i sitt pr-arbete trots hennes ”outforskade vagina”. Den vackra Olga är så framgångsrik att hennes karriär omöjliggör ett kärleksförhållande med Jed. Produktion istället för reproduktion – Europas befolkningsfråga i ett nötskal.

Det är en pricksäker samtidsskildring av Houellebecq på många sätt. Jed Martin blir den som ställer frågor om samhället som bara kan ställas av den som valt att stå utanför. Om den västerländska människans jakt på framgång, pengar, lycka, när vi ändå till slut kommer att dö och åter bli mull. Sista meningen är följaktligen: ”Växtlighetens seger är total”.

Houellebecq har tidigare skrivit provocerande romaner om mänsklig kloning, sex-turism och sado-masochism i smått agiterande ton, en författare med en agenda. I Kartan och landskapet är tonen nästan slätstruken, liksom återhållen. Genrer mixas – än är det realism, än är det slafsig deckare, än är det slapstick-humor med fulla kulturpersonligheter som spyr på fina fester. Och trots att vissa enstaka formuleringar säkert får den pryde att sätta kaffet i halsen, så är det en förhållandevis intetsägande roman. Trots en pricksäker träff på vår egoistiska mänskliga ömma punkt.

 

Recensionen publicerad i Borås Tidning 18 november

 

 

1 kommentar

Under Boktipset, Recensioner

Läsa andras recensioner? Jag?

Jo, jag erkänner. Jag läser andras recensioner. Jag kan inte låta bli.

Jag gör det av pur nyfikenhet. Om andra recensenter har sett samma saker som jag i den bok vi recenserat. Om andra recensenter har tyckt samma som jag eller inte. Några gånger blir jag förvånad. De flesta inte.

Ofta tycker jag faktiskt att vi tycker rätt lika. Och vad beror det på? Är det för att vi recensenter faktiskt kan skilja bra litteratur från mindre bra genom år av lästräning? Kanske det.

Jag gör det också för att lära mig. Ofta tycker jag att genom samtal med andra som delat samma läsupplevelse så kan jag lära mig något, något som jag inte sett vid min läsning. Jag kanske inte direkt samtalar med en tidningsrecension, men det är ändå någon som läst samma bok, som tänkt till och formulerat sig på bästa sätt.  Det betyder inte att jag måste ändra min ståndpunkt om vi tycker olika, det kan till och med förstärka den ståndpunkt jag har.

Jag recenserade Eldvittnet förra veckan. Jag tror att jag var den enda recensenten som inte var förtjust. Visst, några nämnde, liksom jag, den grunda gestaltningen och det simpla språket. Men många tyckte att Eldvittnet var den bästa Keplerdeckaren hittills för att intrigbyggandet var enklare att förstå och historien var mer trovärdig.

Jag förstår tanken. Men jag håller inte med.

8 kommentarer

Under Läsande, Recensioner, Skrivande

Recension: Eldvittnet av Lars Kepler

En spänningsroman behöver spänning; ett framåtdrivet berättande, en gåta eller ett brott som ska lösas. Men en riktigt bra spänningsroman behöver något mer. Det handlar om balans.

När jag läser Eldvittnet tänker jag på den där balansen – att hitta den vackra motvikten till det onda, brottet, det vedervärdiga människoslafset. Antingen kan författaren genom insiktsfulla porträtt skapa karaktärer som vi bryr oss om som motvikt: en ensam och godhjärtad kommissarie, en fredsaktivist från Chile, en hypnotisör med svårt sjuk son. Eller så kan ämnena i sig – musik, poesi, kärlek – skapa det som väger upp. Också språket kan ge balans; att blanda vilsamma pauser med rappt och framåtdrivande berättande.

Eldvittnet är den tredje boken av Lars Kepler. Den första, Hypnotisören, tyckte jag var alltför utstuderat slafsig i sitt blodiga familjemord. Viss balans fanns ändå med porträttet av Erik Maria Bark och bitvis glimrande språk. I Paganinikontraktet gav musik- och musikertema,t berättat genom Axel Riessen, en estetisk omtanke och poesi åt prosan och balans gentemot contract killers och vapenexport.

Men i Eldvittnet saknas balans. Här finns ingenting som väger upp.

Kommissarie Joona Linna är under internutredning efter ett tveksamt ingripande, men så sker två mord och ett försvinnande på ett HVB-hem för unga flickor norr om Sundsvall. Joona Linna blir skickad som observatör för att hjälpa den lokala polisen i utredningen.

Joona Linnas karaktär har i tidigare böcker mejslats fram i dialog med andra karaktärer, som Saga Bauer, Erik Maria Bark och Anja Larsson. Men i Eldvittnet finns de i bakgrunden och utan sina side-kicks blir Joona Linna helt plöstligt endimensionell. Många nya karaktärer presenteras, men ingen ges så mycket utrymme eller bakgrundsinformation så att de fyller ut tomrummet bredvid Linna. Det finns ingen ny Saga Bauer, ingen ny Erik Maria Bark. Det ges också mycket knapphändig bakgrundsinformation till de platser eller teman läsaren ska bry sig om. En mening om Slakthusområdet. Sex meningar om vad ett medium är. Tre meningar om Joona Linnas avstängning. En knapp halv sida om LVU. Det är inte prosa. Det är faktarutor till en nyhetsartikel.

Dessutom är prosan faktiskt bedrövligt dålig med nästintill obefintlig gestaltning. Det är som om Eldvittnet är ett enda långt filmmanus med karaktärer som går, står och öppnar dörrar och säger repliker till varandra. Bilderna är trötta schabloner och hade inte blivit godkända ens i en gymnasiekurs i kreativt skrivande. Det är ”grus som knastrar” och ”friska luften” och ”ensligt belägen” och efter ett tag slutar jag räkna hur många gånger som ”ljuset strilar” mellan persienner, tallstammar och tallgrenar. Dessutom växlar kapitlen utan anledning tempus mellan presens och perfekt.

Keplerböckerna har alltid kännetecknats av flera parallella historier och stickspår. I Eldvittnet finns, förutom själva huvudspåret med den försvunna flickan och mordet på LVU-hemmet, historier om ett kidnappat barn, om barnpornografi, om människohandel och Joona Linnas sökande efter sin egna försvunna familj. Och det är där spänningen finns, som gör att jag trots påver prosa och gestaltning ändå läser vidare. För att hitta på spännande berättelser, det kan Lars Kepler. Men balansen! Balansen!

Jag har ändå förhoppningar på Lars Kepler till nästa bok. För att som i Paganinikontraktet kunna skapa spänningsromaner med vacker prosa och med känsla för poesi, estetik och kärlek till karaktärer och ämnen är ändå få författare förunnat.

Skärpning!

Recensionen publicerad i Borås Tidning 11 november 2011.

7 kommentarer

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Recension: Tivoli av Kim Kolliander

 

Alla har säkert lekt med tanken ”tänk om”. Tänk om Napoleon vunnit Waterloo… Tänk om Mao aldrig genomfört Kulturrevolutionen… Hela Tivoli är ett enda ”tänk om det var så här istället!”.

Att läsa Tivoli är som att befinna sig på just ett sådant; farten är hög, det snurrar rejält. Tivoli är fyra historier, fyra separata delar som till slut hör ihop – en förmodad Gustav Vasa i Sverige i början av 1500-talet, feministen Cajsa i ett nutida men mycket annorlunda Stockholm, en ung Johanna från Uppsala bosatt i London på 1700-talet och en samtida arbetslös Niklas som blir övervakad av en kinesisk superagent på uppdrag.

Tivoli är en Odyssée över vår moderna historia, men förvrängd i fakta, förvildad i konturerna. Det verkar normalt till en början; sen smyger sig uppenbara fel på, i detaljerna, i medkänslan, i moralen – allt är Lustiga huset. Och ändå känns människan igen – oförmögen att förstå konsekvenserna av sitt handlande, oförmögen att se helheten, i händerna på den som har mer makt, starka mot svaga.

Varje del har sitt språk. Det är satir, det är pastisch, det är intelligent humor, det är punkig talstrecksprosa utan skiljetecken. Det är samhällskritik på förtvivlad nivå! Kapitlet om Cajsa innehåller till exempel kommunikationsmonopol med å-foner, främlingsfientlighet och ursprungsfascism, terrorism och frihetskämpar. Allt som en skrattspegel av vår egen tid.

Också hur vi idag använder historiska personer för att tjäna syften, lyfta fram vissa delar och mörka andra, göra om så att det passar budskapet. Kanske försöker Kim Kolliander säga vad som händer om vi inte minns vår historia i en tid där en statsminister varnar för visioner om hur ett bra samhälle ska se ut och där en partisekreterare förfalskar rösträttshistorien?

Ja – vilka är vi utan vår rätta historia?

Recensionen publicerad i Borås Tidning 7 november 2011

 

Lämna en kommentar

Under Boktipset, Recensioner, Svenska författare

Recension: Två gånger är en vana av Denise Rudberg

Jag trodde jag hade tröttnat på chick-litt efter sommarens tråkiga upplevelser med Kajsa Ingemarsson och Lauren Weisberger.

Det har jag inte.

För jag vill kalla Denise Rudbergs böcker om åklagarsekreterare Marianne Jidhoff för chick-litt, även om hon själv kallar genren för Elegant Crime. Eller så får jag inse att jag snarare ska kalla det hen-litt – att jag har blivit så gammal att jag inte är tjej utan höna. För Denise Rudbergs heroine Marianne Jidhoff är trots allt 50-plus och änka. Hon har vuxna barn. Hon puffar cigarrer och dricker vin framför brasan när hon vill chilla. Hon köper mat på Östermalmshallen när hon och väninnan har TV-myskväll.

I Två gånger är en vana har en delägare i ett anrikt företag blivit misshandlad svårt och svävar mellan liv och död. Företagskulturen visar på gamla strukturer i den övre klassen – bara söner får ärva delägarskap i företaget, döttrar får inte. En av delägarna misshandlar dessutom sin fru regelbundet och äldste sonen har ärvt pappans beteende. Vad är det som ligger bakom den grova misshandeln? Är oegentligheter i företaget orsaken? Eller är det de privata missförhållandena som måste tystas ner?

Två gånger är en vana är Denise Rudbergs andra bok om Marianne Jidhoff. Den första boken Ett litet snedsprång läste jag för precis ett år sedan och förvånades över alla sexskildringar. Då skrev jag så här i min dåvarande blogg på Bokcirklar.se:

”Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med…”

Det är inte lika mycket sex i Två gånger är en vana och jag saknar det! Visst blir Marianne uppraggad av en konstchef och visst grovhånglar de lite i en soffa, men inga multipla orgasmer så långt ögat når på raderna. Det är lite synd. Det är faktiskt oerhört befriande att läsa om en 55-årig änka som får multipla orgasmer. Det är överhuvud taget befriande att läsa om sex på ett så självklart sätt i svensk prosa.

Men det är fortfarande lika mycket relationer, lika mycket mat, lika mycket fikande som i första delen i serien. Och åklararsekreterare Marianne Jidhoff, och den specialgrupp hon ingår i, löser såklart fallet med den misshandlade delägaren.

Jag gillar Denise Rudbergs sätt att smyga in osnygga samhällsfenomen som fideikommisser och kvinnomisshandel utan att bli agiterande. Jag gillar hennes förmåga att gjuta liv i sina karaktärer genom vardagliga händelser i bara några få meningar.

Som underhållning för stunden är det verkligen perfekt!

2 kommentarer

Under Boktipset, Chick-litt, Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Bibliotek för oss alla!

På Twitter pågår just nu ett vackert flöde under #bibliotekformig.

Det är twittraren @ninodawod som uppmanat människor att skriva berättelser om vad biblioteket är och har betytt för dem. Och när jag läser flödet av kommentarer så förundras jag över alla berättelser som ryms inom ordet ”bibliotek”.

Det är bibliotekarien som gömde undan böcker åt en speciell låntagare så ingen annan skulle låna dem. Det är biblioteket som rum föräldrar och barn. Det är böckerna som flykt från en tung vardag. Det är det demokratiska fantastiska att tillhandahålla Internet till de som inte har och biblioteket som det offentliga vardagsrummet. Och det är gratis.

Jag var på Göteborgs stadsbibliotek igår. Ingen kan säga att det var särskilt tyst där, för det kryllade av människor. Ett pågående surr av människor som ville veta mer, som ville läsa, som ville dela ett offentligt rum med mig. Jag blir lycklig av sånt. Och jag blev lite rufsig i håret efter att ha bläddrat i Daniel Sjölins tidiga prosaverk och läst intervju med Jonas Karlsson i senaste numret av ViLäser.

Biblioteket är för mig möjligheten att få tillgång till berättelser och kunskap. Och vetskapen om att jag delar biblioteket, böckerna, kunskapen med mina medmänniskor gör att jag känner mig delaktig och känner det som vi tidigare kallade ”solidaritet” men som nu, i dagens individsamhälle, är passé. Jag tar hand om boken jag lånar för att någon annan ska låna den efter mig. Och den som lånade boken före mig tog hand om den för att jag skulle kunna läsa den. Jag delar kunskapen med någon annan och jag tar hand om den.
Och det kostar inga pengar att låna. Det är gratis.
Det är bibliotek för oss alla!

Jag har nu tre lånekort. Ett på Borås stadsbibliotek, ett på Göteborgs stadsbibliotek och ett på Göteborgs universitetsbibliotek. Jag har två betalkort. Ett Visa och ett Mastercard.

En matematik som gör mig glad.

Lämna en kommentar

Under Bibliotek, Media/Journalistik

Det manliga begärets blick och gamla ungdomssynder

Det här med att läsa om gamla ungdomssynder får mig att tänka till. Om teman som återkommer. Om val och valmöjligheter. Om längtan. Om verklighet. Och att vissa saker passar bäst i fiktionen.
Jag läste nyss om Fanfan av Alexandre Jardin. En bok jag älskade när den kom för 20 år sedan.
En man åtrår en kvinna på håll. Han är förälskad i sin egen förälskelse och för att få ha sin förälskelse kvar, så kan han inte avslöja sin förälskelse för då skulle de börja älska varandra med allt vad det innebär. Trist blir det, tror han. Så han uppvaktar henne, överraskar henne, är underbar mot henne, men så fort det börjar närma sig kyssar så drar han sig undan. Men hur han åtrår henne! Åh!
Jag tror att jag vid 19 års ålder imponerades av de där starka känslorna; att någon kunde vara så förälskad! En man! Jag var avundsjuk på Fanfan, ville att en man skulle tycka att jag var underbar på just det uttrycksfulla sättet. Mannens blickar på mig – att bli sedd, att vara någon som blir åtrådd, att bli betraktad. Att vara objektet!
Idag fnissar jag åt mitt 19-åriga jag när jag läser det. Det är himla löjligt, faktiskt, med den sortens uppvaktning. Idag åtrår jag! Idag är jag subjektet!
Men ändå! Något finns där… Något vagt bekant.
Så kommer jag att tänka på en av mina favoritfilmer – The English Patient – och varför jag gillar den filmen så mycket. Och häpp! Det är ju Almasys åtrå! Han längtar på avstånd. Får inte! Men hur han längtar! Älskar! Åtrår! Som om känslan av åtrå är det viktiga. Han betraktar. Skriver i sin bok. Och först när han blir påkommen så erkänner han.
Det manliga begärets blick på det kvinnliga objektet. Egentligen är det ju så tröttsamt. Och det återkommer alldeles för ofta.
I The English Patient dör de ju båda två.
I Fanfan gifter de sig faktiskt tillslut efter att Alexandre fått en utskällning av en gammal farbror att sluta leka, våga ta ansvar och ta livet på allvar. Och sen skaffar de massa ungar och blir mycket lyckliga.
Sens moral på det, tack?

Lämna en kommentar

Under Läsande