Recension: Adonis av Jens Liljestrand

Det handlar om att få vara med i gemenskapen. Att få tillhöra till varje pris. Att visa en fasad som är orubblig, för annars är man svag. Möjligheten att få vara någon, bara tillsammans med andra och bara då.

Adonis är Jens Liljestrands romandebut, efter den prisade novellsamlingen Paris-Dakar. Liljestrand är kvar i undersökningen av manligheten och i Adonis krestar berättelsen kring en manlig studentkör i Lund. Nu har de återträff i en sommarstuga, flera år efter kören splittrats.

Återträffen som tema är ett enkelt, men ändå genialt upplägg för en berättelse. Det finns en nutid och en dåtid att bygga karaktärerna kring. Adonis består följdaktligen av tio kapitel där varje kapitel har en berättare, en röst, en version av sanningen av det som hände då. Alla spelar sina invanda roller. Det är musikalstjärnan Paul, musikgeniet Bengt, de olika bröderna Carl och Frederik, Gudjon, Ulrich, Sjöström och Jonathan. Men också CC, körens inoficielle ledare och CC:s dotter, Benedikte.

Kapitlen är var för sig fantastiska berättelser. I manlighet, mänsklighet, att hålla fasader, i offentliga versioner av sanningen. Men efter ett tag lär jag mig Liljestrands konstruktion. Prosan slocknar, glöden i berättelsen falnar. Det blir trist, upprepande, tappar skärpan, även om varje kapitel har sin berättare, sin sanning.

Jens Liljestrand är förutom författare också litteraturforskare och det färgar av sig. Han monterar isär, undersöker vetenskapligt, nästan febrigt manligheten, dess svagheter och hur de tar sig uttryck i grupptryck, arrogans och bögskräck. Men det är aldrig reflekterande, bara redovisande: så här agerar män i sådana här situationer. That’s it. Männen blir diagnoser av tillkortakommanden, snarare än verkliga. Och jag får också känslan av att Liljestrand inte tycker om sina karaktärer; att han visar svagheterna, såren, pillar upp sårskorpan och häller ett helt saltkar i dem för att läsaren verkligen ska förstå: ja ja, det är svårt att vara man.

Och samtidigt: det är där det bränner till; i de enstaka berättelserna. I Helges ensamhet, och hur han resonerar med sig själv. I Pauls stjärnarrogans. I Sjöströms förnekelse. I Ulrichs sjukdom. I det lilla är Liljestrand den perfekta berättaren. Men inte när kapitlen står tillsammans för att bygga en hel roman.

Recensionen publicerad i Borås Tidning 12 oktober.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s