Barnperspektivet i livsberättelsen!

Ibland läser jag något som får mig att helt öppna ögonen, någon som ger mig ett nytt perspektiv.

Idag läste jag Anna-Clara Tidholms essä i Dagens Nyheters Kulturdel om barnperspektivet.

Anna-Clara Tidholm är en av de författare och illustratörer vars böcker vi i Familjen K. läst sönder så att de fallit i bitar. Knacka på! Mera Mat! Enkelt, med få ord, naiva illustrationer. Det enkla är oftast det svåraste.

Men att hon kunde skriva så!
Jag började gråta. Och så skämdes jag. För vuxenvärlden. Egoismen. Se-på-mig-kulturen. Och för mig själv.

Så här skriver Anna-Clara Tidholm:

”Känd författare redovisar utförligt sina namngivna barns psyken och beteenden i sina romaner, som för övrigt har samma titel som en bok av en känd rasist. Känd programledare uppdrar åt sin barnpubliks föräldrar att förklara hans problem med narkotikalagstiftningen. Känd författarinna säger sig uppskatta sina ”barnfria” veckor medan annan känd författarinna och debattör än en gång vill få offentligt ljus på de psykiska problem hennes barn troligen är bekanta med. Nu vill även känd rocksångare och författare via medierna förmedla till sina barnbarn att de kan ringa honom om de vill något.”

Jag skäms och skäms och skäms. Tror vi inte att barn är riktiga människor? Tror vi att de är accessoarer som ska bekräfta bilden av oss vuxna som framstående människor när vi använder oss av dem i våra livsberättelser? Hur egoistiska är vi egentligen att vi inte tänker på att vi kan skada de som står oss närmast?

Visst, det är få barn nämnda i inlägget; få barn som har författare till föräldrar eller få barnprogramledare som figurerar i narkotikaåtal. Men JAG pratar med mina vänner om hur mina barn ”är”. JAG twittrar om gulliga och tokiga saker som mina barn säger. JAG postar fina och lite knäppa bilder på mina barn på Facebook i tokroliga situationer. Inte tänker jag på att mina barn kanske inte tycker det är så himla kul. Och detta bara för att bekräfta bilden av mig som en lite tokrolig mamma som gör härliga saker med mina barn. Jag använder alltså mina barn i min livsberättelse, jag också. Tanklöst, ja visst. Slentrian, ja visst!

Jag tror att det är många barn som känner igen sig i att inte bli behandlade som människor med egna röster, som får finna sig i att bli tystade eller bara tanklöst osedda av de som står dem nära med motiveringen ”barn är så små, de förstår ändå inte” eller ”men barn glömmer så fort.”

Barn glömmer inte.
Barn förstår mer än vi tror.
Och tanklösheten är värst. Att vi faktiskt inte tänker på hur vi är mot våra barn. I alla situationer.

Anna-Clara Tidholm fortsätter: ”I vuxenkultur och medier är barnperspektivet frånvarande och lättsinnet större. Och kanske tanklösheten. För ingen menar väl illa? Och barnen – förstår väl ändå inte? Kanske tanklösheten bottnar i behov av uppmärksamhet, bekräftelse och omhändertagande – sådant som just barn behöver.
Sådant som i första hand barn behöver.”

Jag är inte bättre än någon annan.
Men från och med i dag tänker i alla fall jag börja motarbeta min tanklöshet.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Media/Journalistik, Skrivande, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s