Recension: Världens världslighet av Martin Tistedt

Måste en bok ha en handling? är den första tanke som kommer över mig när jag läst ut Världens världslighet. För vissa läsare underlättar det säkert att det finns en röd tråd, att det finns en tidslinje, att saker händer som får konsekvenser, att det finns karaktärer som är rimliga. Jag behöver det inte, märker jag när jag läser denna bok.

Jag kan inte säga att just Världens värdslighet har en handling. Inte en handling som jag begriper i alla fall. Den har inte heller karaktärer som är rimliga. Nej, det liknar inget annat jag läst. Vad f-n är det här egentligen? fnissar jag förtjust när jag sida upp och sida ner finner… ORD!

Världens världslighet är en ordsymfoni. Ett extatiskt utrop. Det är överdåd, orgier, könsord och osedlighet. Det är historia, politik, grisighet och äckel. Jag älskar det, helt uppriktigt. Men jag tror att många skulle oälska det lika uppriktigt.

Världens värdslighet. Jo, visst finns en röd tråd, men det är inte handlingens röda tråd. Det är människans kroppslighet och köttighet som är den röda tråden. Människodjuret som försöker tämja sig självt, men som hela tiden återfaller i det djuriska. Som äter, som knullar, som strider, som erövrar. Några karaktärer återkommer, leder oss genom världens världsligheter; barbari, kolonialism, filosofi, krig, extas, familjeliv, silikonbröst, dokusåpor…

Jag fascineras över de tankar som måste virvla runt i huvudet på Martin Tistedt och som vomeras ut i textsjok av typen: ”Det regnar glitterläppstift genom guldtänderna, fasar, fjärmar sig och närmar sig parallellt, kastar sig huvudstupa, käpprätt åt alla håll samtidigt! Internationellt underbart allvarlig rusning, steg och blommande blommor som flyter, som en dans, som en tiger, som ett gulnande blåmärke, som barock, ren och skär, fingrande fingrar, fanatiskfina rävar, rå, kissguldglim,” (och här fortsätter texten med könsord som jag inte tänker skriva ut…)

Eller som det här: ”Thomas More och Charles Fourier dränks omslingrande i brunböljandeöversvämmande avloppsvatten då den forsande smärtoilningen får Europa att tappa kontrollen över tarmarna; julgranar av huggande ångestmagknip skjuter tungt pyntade upp i inälvornas organlösa kroppsmassa, tomtebloss av skärande tragik sprutar eldflisor i bakens dunkla korridorer och en julstjärna av familjefridsmisär spränger ut genom pannbenet som pricken över i!”

Jag inspireras av denna ordkaskad, detta frenetiska tempo, dessa konstiga associationsbanor som besegrar tid, rum och vettighet. Denna kärlek till orden, till ordens köttighet, till språkets vanvettighet. En ordestetik som jag inte hittar hos någon annan. Och det är ibland så äckligt, så porrigt så jag bara kan fnissa, fascineras, gapa stumt med uppspärrade ögon.

Nej, det behövs ingen handling för att få mig på gott humör när jag läser en roman. Det räcker med ord staplade på varandra! Det är orden, språket, associationerna, det OHÄMMADE också mänskliga som är behållningen med Världens världslighet.

Ordpoesi, ordvomeri, orderotik, ordstormeri, ohämmat ordfontäneri!

Lämna en kommentar

Filed under Boktipset, Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s