Dagarna med Kerstin Thorvall och det här med att skriva porträtt

Läs inte denna smörja! skriver en vän till mig ungefär om den nya boken om Kerstin Thorvall och fortsätter: ”Om du tycker om Kerstin Thorvalls levande författarskap – så ska du absolut INTE läsa den här boken. När jag hade läst den (den ser så aptitlig ut, förstås), så slängde jag den direkt i sopnedkastet. Jag vill inte vara med och sprida dynga om Kerstin Thorvall som inte längre kan försvara sig.”

Jag förvånas över de starka orden. Och börjar fundera. Över bilder. Över människoporträtt. Över helheter.

Kerstin Thorvall har på många sätt varit en förebild för mig, hon som inte ville vara, eller kunde vara, lagom. Som stack ut. Som var krånglig. Som dansade vilt. Som hatade att åldras. Och som vågade säga att hon var kåt – jättekåt, till och med. Jag läser fortfarande Det mest förbjudna med förundran. Jag läser fortfarande Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig med förundran. Med avund? Nej, jag är inte avundsjuk. Det som river och sliter i Thorvalls själ vill jag inte ha. Narcissismen vill jag inte ha. Men jag fascineras av berättelserna.

Malin Ullgren är något på spåren i recensionen i Dagens Nyheter.  Hur ska man berätta historien om en människa? En krånglig människa? Ett ”oavbrutet intressant dubbelporträtt: dels av Thorvall, dels av journalistikens villkor”, skriver Ullgren och fortsätter:  ”att under lång tid följa en människa är utan undantag en intrikat psykologisk process och en yrkesutmaning som inte låter sig sammanfattas av publicistiska spelregler.”

Nej, man kan nog inte förvänta sig som läsare av en biografi att journalistens val och icke-val inte ska ha betydelse. Man skriver i ljuset av sina egna erfarenheter. Och särskilt när man ska skriva ett porträtt baserat på intervjuer – i samtalet finns alltid två personer. Så det är inte sanningen om Kerstin Thorvall som skrivs. Det är Åsa Mattssons version av sanningen om Kerstin Thorvall. Det är Åsa Mattssons dagar med Kerstin.

Jag tänker kanske att det är en generationsfråga, det här med att min vän inte gillar boken. Så är det ju ibland. Min vän är äldre än jag, en generation äldre. Jag fascineras av Thorvall på håll, hon var mitt i det när det hände. Jag hade naturligtvis frågat Kerstin Thorvall helt andra saker än min vän om jag hade fått chansen.

I boken är Kerstin Thorvall excentrisk, otrevlig, krävande. Men ibland lyser sorgen igenom. Som i kommentaren om Maria Wine:  den ”fina”, medan Kerstin själv var den fula.

Jag gillar Dagarna med Kerstin just för att den inte är smickrande, inte är tillrättalagd. Och visst kan man skriva ett porträtt av en kvinna på detta sätt. Visst kan en kvinna, en konstnär,  få slippa vara snäll, vän och trevlig hela tiden! Det enda jag saknar är fler foton. Jag hade velat haft mycket fler bilder på denna fantastiska författare och konstnär, som älskade att stå i centrum av uppmärksamheten.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Läsande, Media/Journalistik, Skrivande

6 responses to “Dagarna med Kerstin Thorvall och det här med att skriva porträtt

  1. hilda

    Jag tycker Mattsson verkar dåligt påläst, just nu erinrar jag mig i hastigheten bara ett av de värsta felen. Hon för en snårig diskussion om Thorvalls ”klassresa” , säger att hon tagit den tjocka kroppen med sig på den resan, inte är någon smal fin dam. För det första har Thorvall absolut inte gjort någon klassresa, man behöver bara googla lite i gamla 1800-talstidningar så ser man att Thorvall är ett ofta förekommande namn på kyrkoherdarna i Sala och andra orter i Västmanland. En av dem var hennes farfar. Hennes faster var Dagny Thorvall, en mycket känd föreläsare och grundare av Birkagården. Lätt att googla! Kerstin Thorvall var inte tjock förrän på äldre dagar då hon inte var frisk. Jag tycker Thorvall hade ett oändligt tålamod med denna okunniga kvinna!

    • Klassresan är inte på hennes fars sida, utan på hennes mors som jag har förstått det. Har du läst ”När man skjuter arbetare?”

      • hilda

        Det är inte meningen att munhuggas med dej – men på sidan 116 i mattssons text kan man bl a läsa:
        ”Men du har tagit med kroppen på klassresan också, envisas jag, Kerstin Thorvall är ingen fin smal dam med små bröst. Hon har kvar sin stora tunga kroppshydda men gör anspråk på överklasskvinnornas privilegier”
        Blanda helst inte in ”När man skjuter arbetare” (som jag har läst) men den är inte helt dokumentär, utan där finns fiktiva inslag.
        Min kommentar handlade om boken ”Dagarna med Kerstin” .Din recension var bra, visst, men jag vill som läsare bli lurad!!!

      • Jo, men jag munhuggs gärna, jag sitter ju inte inne med den absoluta sanningen. Och citatet är ju mycket generaliserande av Mattsson, så klart, åt ”båda håll”, bilden av överklassens kvinnor som anorektiskt smala och arbetarklassens som stora, tunga och runda.
        Sen vill jag inte göra anspråk på att ha recenserat boken ”på riktigt”. Då brukar jag skriva Recension: och så titeln efter i rubriken. Det här inlägget var mer en fundering kring svårigheterna man har som journalist att porträttera en människa utan att man själv lyser igenom alltför mycket, vilket jag tycker Malin Ullgren skriver så bra i DN (som jag länkat till).

  2. hilda

    Tack för svaret som visar att du har förstått mig trots att min kommentar slutade med det vidrigaste slarvfel som förstörde all mening. Jag hade glömt ett ”inte” Jag vill som läsare INTE bli lurad.
    Jag undrar hur vi själva skulle ha betett oss om någon sa till oss (som Mattsson gjorde) att vår situation var som om Kristin i Fröken Julie skulle börja skriva böcker och förföra stalldrängarna…. En sån gång skulle nog var och en bli lite jobbig!

    • Ja, absolut. Samtidigt så kan jag, som ju är journalist och ofta intervjuar människor, känna igen mig i Mattssons frustration. Här har Thorvall accepterat att bli omskriven och intervjuad, men hon vill inte svara på frågor! utan vill ha någon som köper chokladcroissanter och ringer till psykiatrikern åt henne. Jösses, kanske jag också skulle slänga ur mig något provocerande bara för att få en reaktion och något slags svar.
      Mattsson försöker få skriva en biografi, eller en intervjubok om Thorvalls liv, men kvar blir ”bara” något som också handlar lika mycket om Mattsson själv, som om Thorvall…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s