Recension: Snöängel av Anna-Karin Palm

Det är en underlig vinter i Snöängel. Det snöar och snöar och snöar och Stockholm täcks av ett vintervitt täcke som lämnar spår av pulsande fötter och som skymmer sikten för det som ska hända. Det är vintern 1985/86, Catrine da Costa är mördad, Palme kommer snart att bli, där han oförsiktigt går på Stockholms gator. Yuppiesarna trängs på Stureplan bland främlingsfientlighet och böghat.

Berättelsen cirklar kring den föräldralösa Hedvig, men också kring många personer i hennes närhet: hennes syster Lovisa, hunden Billy som rymmer för att den har en föraning, vackra Aisha, lillebror Ishmael, busschauffören Rafaele, taxiföraren, vännerna Anna och Rakel, den tafatte polisen, den goda horan, den sökande konstnären, den gamla damen med hemligheten, historikern, läkaren, businessmannen, uteliggarna; en kakofoni av röster, symboler för klasskillnader och etniska skillnader, som tillsammans bildar en röst – den moderna stadens – denna underliga vinter fylld av hemligheter, varsel och frågor.

Den föräldralösa Hedvig är romanens mål, centralgestalt och katalysator. Det är Hedvig som möter, eller får människor att mötas. Men lika mycket är Stockholm en centralgestalt – husen, gatorna, invånarna. Tidigt placeras också berättelsens möjliga klimax: en nyårsmaskerad hemma hos Rakel och Anna. Och alla karaktärer i berättelsen dras till maskeraden, trots att de egentligen inte borde känna varandra. Maskeraden som möjlighet att klä bort bakgrund och tillhörighet. Men gåtfulla element och viskningar i berättelsen varnar om att något kommer att inträffa.

Snöängel betonar vikten av berättelsen och berättaren. Och det finns flera berättare i Snöängel. Dels finns en författare i exil, som betraktar Stockholm på håll medan hon uppfinner sig själv och sin berättelse. Dels finns en tydlig allmänvetande författarröst som tar läsaren med på vinterpromenader i Stockholm – se upp så ni inte halkar! se så vackert det är! – och som alltid leder läsaren tillbaks till Hedvig och så därifrån vidare ut till de andras berättelser igen. Men det finns fler berättare gömda: Ishmael – som tecknar Hedvig från ett barns perspektiv, och Anna, som i slutet av boken får ett uppdrag av Hedvig: ”Skriv om hur det var. Försök förstå.”.

Snöängel är en fantastisk läsupplevelse. Det finns så många lager, så många teman, så många berättelser i berättelsen. Och språket! Vackert, vilsamt, poetiskt, sagolikt. Och samtidigt – i några få hetsiga meningar kan Anna-Karin Palm visa mig en plats, ge mig en känsla av att jag är där: i trängseln på Prinsen bland författare och skådespelare, med barnen under köksbordet på nyårsfesten, promenerandes längs Norr Mälarstrand. Miljöerna beskrivs som om det var första gången de upptäcks, med nyfikenhet och förundran. Stockholmsskildringen är makalös, beskriven med en vacker längtan av författarrösten i exil.

Det är omöjligt att inte tänka på Kerstin Ekmans Gör mig levande igen när jag läser Snöängel, likheterna är många: myllret av människor, skildringen av Stockholm, det gåtfulla och magiska inslagen, stadens och samhällets förändring gestaltat genom karaktärerna. Vintermörkret som sänker sig över en tid som innehåller något nytt och främmande.

I Snöängel är mötet mellan människor av olika bakgrund centralt. Men det spelar ingen roll varifrån vi kommer, tycks Anna-Karin Palm vilja säga, för vi kan mötas i nuet och det räcker bra. Men om man däremot inte vet varifrån man kommer, om man är utan historia, utan en berättelse – då går man under.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 23 september 2011

Fler recensioner:
Här är Expressens recension av Amanda Svensson.
GP:s recension av Cecilia Nelson.
Recension i Tidningen Kulturen.

 

 

Advertisements

2 kommentarer

Filed under Boktipset, Recensioner

2 responses to “Recension: Snöängel av Anna-Karin Palm

  1. Ulrica

    Låter som given läsning!

  2. Underbar recension av en fantastisk bok! Jag håller verkligen med dig i dina tankar. Något som fångade mig och som hållt sig kvar i mig var bland annat det som Hedvig och han i korvkiosken pratar om: ”Det handlar om omsorg, tänker jag. Att var man än är, vad man än gör, så ska man göra det med omsorg.[…] Om man handskas omsorgsfullt med det man har för händer så gör man världen lite bättre.”
    Då tänker jag att när människor behandlar varandra omsorgsfullt så händer något med oss – det tänds något inom en.
    ”mitt förhållande till sömnen […] när huvudet sover får själen vingar…”
    ”När vi sover stiger landskapen in i oss och lämnar sina tysta avtryck i våra kroppar.”.
    Detta makalösa språk gör att jag får vingar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s