En enda man – en berättelse i ljud och färg

Eftersom jag rör mig skamlöst mellan att berätta med ord och berätta med rörlig bild, så blir jag ofta fascinerad av när någon lyckas med att utnyttja respektive medium på ett sådant sätt så att det omöjligt skulle kunna berättas på något annat sätt.

Idag kom jag att tänka på filmen En enda man. Det var någon på Twitter som ville ha ett filmtips, och det finns några filmer som jag alltid tipsar om när den frågan kommer upp: Den engelska patienten, The Thomas Crown Affair (nyinspelningen), Sebbe, Brokeback Mountain, Good Night and Good Luck. Och En enda man.

En enda man är Tom Fords debutfilm med Colin Firth i huvudrollen som mannen som förlorat sin älskade och som sörjer honom så mycket att han nu bestämt sig för att han inte vill leva längre. Berättelsen handlar om sorg. Om minnen. Om längtan. Om saknad. Och det underbara sättet som det berättas på utnyttjar allt som filmkonsten är så fantastisk på i kombination – bilder! färger! musik! skådespeleri! Det är något med män som sörjer, som längtar som jag….

Först ljudet! I en av de första scenerna i filmen så kommer beskedet att den älskade har dött. Kameran zoomar in på Colin Firths ansikte. Det gör fysiskt ont att se på, så ont att jag jag måste blunda när jag ser det. Jag fascineras över hur sorgen och gråten blir ord- och ljudlös eftersom ljudet helt enkelt plockats bort i just den scenen, hur effektfullt det blir. Och sedan, samma sak i en annan scen. Ljudlös sorg.

Och färgerna! Jag fascineras också över hur den gråbeige sorgfärgtonen i filmen sakta tonas mot glödande orange när det sker något vackert, något nära – ett möte!

Och jag tänker – hur skulle en författare kunnat beskriva detta med ord? Detta i en gradvis förändring i färgtonen? Att ljudet är borttaget för att vi ska kunna se?

En enda man är faktiskt baserad på en roman, av Christopher Isherwood. Jag tror inte att jag någonsin ska läsa den. Däremot har min granne nere i backen läst den och han säger att just den scenen, där kameran zoomar in på Colin Firths ansikte när han få beskedet, att den inte finns med i boken.

Det är så sällan som jag läser berättelser i text där sorgen är närvarande, så påtagligt som den kan vara i film. En sörjande människas ansikte är svårare att beskriva med ord. Och jag fortsätter att tänka på film – på Den engelske patienten, på Brokeback Mountain, på alla berättelser om sorg och längtan som blivit mycket bättre filmer än skrivna berättelser.

Vissa berättelser gör sig helt enkelt bättre på film.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s