Jag gillar Nina Björk.
Hon kan vända och vrida på aktuella frågor som ingen annan och få mig att se saker ur helt nya perspektiv.( Jag minns särskilt en analys som hon gjorde för några år sedan angående karaktären Lisbeth Salander. Läs den här.)
Idag har hon gjort de igen.
Det gäller Happy, happy, eller ”Den glada skilsmässoboken” som jag också kallar den. Nina Björk skriver i Dagens Nyheter om kvinnors skuld för att de kan tänka på sig själva och Happy, happy som ett slags sätt att komma tillrätta med den skulden, om dagens moderna syn på äktenskapet som något man ingår av kärlek, och när kärleken tar slut – vad göra då? Det som är intressant är ju att Nina Björk också kopplar ihop boken med det rådande samhällsklimatet – individualismen – att sätta sig själv och sitt ”jag” i främsta rummet; att livsprojektet är ens eget, och ingen annans – inte barnens, inte makens, inte familjens…
Så här skriver Nina Björk: ”Orden den bärs upp av har ju länge varit honnörsord i vårt samhälle och vår ekonomi: förändring, styrka, jag. Framtiden tillhör skils mässan.”
Jag tycker att det är en sån intressant tanke. Skilsmässan som en naturlig del i det dynamiska, moderna livet för den moderna, individualistiska människan, där alla ska vara beredda på förändring och där att få sparken är ”möjligheter till nya utmaningar”. Bra för den som har energi, ork och är stark, men förödande för den som inte är… Och nu blir det ju politik på hög nivå, som alltid när det gäller moral, etik och samhälle. För ingen tror väl att familjelivet och enskilda beslut (som en skilsmässa) på något sätt skulle vara frånkopplat zeitgeist?
Men som Nina Björk skriver: ”I ”Happy, happy” lever inte skulden. Där lever det fria jaget. Och det märkligaste med denna hyllning till skilsmässan är kanske att den inte redan är skriven.”
Jag har bloggat om Happy, happy förut. De kommentarerna är fortfarande intressanta. Läs det gamla inlägget här.
Läs hela Nina Björks artikel här.
Annika Koldenius 
Jag tycker det Nina Björk skriver är hemskt. Läs det här citatet:
”Det finns någonting djupt förlegat med det livslånga äktenskapet. Och när jag säger djupt förlegat menar jag någonting som strider mot samhällets bas: ekonomin. Både som producenter och konsumenter krävs i dag liknande egenskaper hos oss. Vi ska vara flexibla, nyhetsinriktade, förändringsbenägna och pigga på nya utmaningar. Om alltför många av oss gick runt och kramade en och samma mobiltelefon i tio år skulle inte Anders Borg bli så glad. Eller om den som blir sparkad från sitt jobb surar över att vara utbytbar i stället för att börja leta nya möjligheter.
Varför skulle vi vara annorlunda i kärlek?”
Tydligen verkar hon, på fullt allvar, tycka att äktenskap kan jämföras med mobilabonnemang eller anställningar. Att vi inte skall sura när relationer havererar, utan vara ”flexibla och pigga på nya utmaningar” och direkt börja leta ”nya möjligheter”. Det låter fruktansvärt ytligt, tomt och meningslöst.
Att vara jag-fixerad, egoistisk, materialistisk och oförmögen att älska börjar allt mer bli norm i samhället. Att man gav folk RÄTTEN att skilja sig var givetvis bra, men att man nu i allt större utsträckning står i hyllningskör, ropar Halleluja och gör vågen för att folk skiljer sig, det är inte riktigt friskt.
Visst är det hemskt! Men ändå så sätter ju Nina Björk fingret på något i vår tidsanda – just det jag-fixerade, det egna livsprojektet som går före allt annat; konsumera mera, vare sig det är en ny TV, en ny upplevelse eller en ny make! Jag tror inte att Nina Björk tycker att det är bra, men jag gillar att hon ser det som ett utslag av tidsandan, snarare.
Jag tror också att det är myten om att vi ska vara så jävla lyckliga hela tiden som ställer till det för oss just nu (och kanske alltid har gjort). Sorg och vardagstristess får inte plats i vårt samhälle längre. Och vardagen finns ju alltid där i äktenskapet, särskilt när det finns barn – alla saker som ska fixas, logistiken kring hämtning och lämning och vabb. Då får man anstränga sig för att komma ihåg varför man blev kära i varandra från början. Det är skitmycket jobb med det!
Men det finns ju många par som faktiskt gör helt rätt i att skilja sig! Och som kanske borde gjort det mycket tidigare… Så i vissa fall så passar det nog att ropa Halleluja!