Var är humorn i chick-liten?

Ja, jag funderar fortfarande mycket på min plötsliga aversion mot chick-litt.
Jag menar – det måste ju finnas några bra anledningar till att jag inte gillar det längre. Förutom det där med identifikationsproblemet, menar jag. Och jag funderar och funderar…

Jag har läst tre chick-littromaner i sommar: Stockholm Rosé, Någonstans inom ossoch Sista natten på Chateau Marmont. Jag gillade ingen av dem något särskilt.

Och så slår det mig:
Ingen av dem är särskilt rolig!

Visst fnissade jag lite när jag läste Stockholm Rosé, vissa dialoger i den är skitkul, men på det hela taget – det är inte humor någonstans! Varken i Kajsa Ingemarssons eller i Lauren Wiesbergers senaste. Djävulen bär Prada var ju skitrolig. Likaså Små citroner gula. För att inte tala om Bridget Jones! Okej, den är gammal, men fortfarande en av de bästa chick-littböcker som finns!

För mig har nog alltid chick-litten haft lite hjärta, lite smärta, men mest av allt så har jag ju velat skratta! ”Dråpligt” är det ord som kommer för mig. Och ”feel-good”!

Chick-litt – dråpligt – feel-good, liksom…

Mer sånt! Tack! Annar slutar jag på allvar läsa chick-litt.
Och jag menar det den här gången..

Advertisements

3 kommentarer

Filed under Chick-litt

3 responses to “Var är humorn i chick-liten?

  1. Anna Teichter

    Men nu har precis fått ”50 sätt att hitta den rätte” av Lucy-Anne Holmes. Jag börjar på den ikväll och meddelar snarast om den vår nya ”skrattletarbok”. 😉

  2. Pingback: Mysig i ordets rätta bemärkelse « enligt O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s