Jag är bekymrad.
För jag känner inte längre igen mig själv.
Jag trodde att jag var en person som gillade att läsa chick-litt då och då, men nu visar det sig, att så inte alls är fallet.
För nu i sommar, när jag läste Kajsa Ingemarssons senaste och Lauren Weisberger senaste (jag menar – här talar vi kvalitetschick-litt), så blev jag bara arg och ville skrika: ”Väx upp för fan!!!” till hjältinnorna. Kanske har jag blivit cynisk med åren, men jag hoppas inte det.
Jag tror bara att jag håller på att bli för gammal för hela idén.
Chick-litt bygger ju på identifikation, det är det som är poängen med hela genren. Alltså inte igenkänning i de faktiska omständigheterma – att bo i New York, eller att jobba som trainee – utan i känslorna. Och numera så känner jag faktiskt inte igen mig i vara-i-början-på-karriär-i-storstad-utan-barn-på-jakt-efter-kärlek-trassel-med-pojkvän-vem-ska-jag-ligga-med-komma-till-insikt. Jag kan inte ens läsa det som förströelse längre. Inte ens som jag-minns-hur-det-var-att-vara-ung. (Herregud, jag kanske håller på att bli cynisk, på riktigt!)
Jag är ju annars en sådan som gillar att blanda högt och lågt, som inte vill vara kulturelititistisk och utesluta vissa genrer bara för att. Jag tycker chick-litt som genre har en sällsynt viktig plats i litteraturen. Men det verkar vara som om den platsen från och med nu är till för andra läsare.
Suck. Ja.
Det är sorgligt. Det är alltid sorgligt med avsked, men jag måste säga adjö. Nu behöver jag andra insikter om hur det är att vara människa.
Adjö kära Lauren, adjö Kajsa. Adjö lättsmält, litteratursyndig förströelse för stunden, ty du fungerar ej längre för mig.
Adieu, adieu.
Farv…äääääääl… Uhääää….
(”Hallå, hur mår du? Varför gråter du? Ska jag ringa efter någon åt dig? Vänta lite, så ska jag… Kan jag låna din telefon, så ska jag försöka…?” /Mannen lånar kvinnans telefon, ringer första numret i samtalslistan, talar med någon i telefonen…/ ”Nä, hon bara sitter där och snyftar och håller krampaktigt i en DVD-box där det står… jag ser inte riktigt… Sex and the… City, tror jag. Hon säger något nu… Hon säger faktiskt: ”Den här ska ni inte få ta ifrån mig, den här ska ni inte få ta ifrån mig…” Ja, det är det hon säger. Ska jag låta henne vara ett tag, säger du? Bara chick-littsorg, säger du? Ja, då lämnar jag henne här då. Ja, tack då… Ja, ingen orsak…”)
Annika Koldenius 
På bokhandeln (ja, det finns bara en som räknas) i Lund fanns förr en hylla med ”hen litt”. Du får kolla om den finns kvar när du kommer ner 😉
The Foxy Lady har förvandlats till höna alltså… 😉 Oj, vad jag är nyfiken på vad som kan tänkas stå i den hyllan? Mina fördomar säger mig… Danielle Steele, kanske?
Men just Ingemarsson har knappast blivit bättre med tiden. Läste Alexandra Potter i sommar och gillade, däremot försökte jag mig på Jane Green, men gud vad segt. Kanske växer vi ifrån genren, eller så är det ”bara” att byta författare.
Gick in på Waterstone i Wales i somras och frågade just efter ”a bit more serious chic-litt” och fick i handen Jodi Picoults ”My sisters keeper”, som tydligen också finns som film. Har inte hunnit varken läsa eller se filmen med att döma av bläddrandet och baksidestexten så känns det lite mer ”grown-up”. Men du kanske redan provat Jodi Picoult och dissat?
Nja… Jag har inte läst Jodi Picoult. Men jag får för mig att det är för smetigt för min smak. Jag tänker också att chick-litt måste innehålla en viss del flärd, en viss del höga klackar, annars är det något annat. Fast det kanske är det som är ”grown-up-chick-litt”? Loafers istället för Blahniks? 😉
Ja, jag får göra en utvärdering när jag läst den.
Det är nog bara olika perioder. Det är som med allt annat i livet. Jag tänker fortsätta att prova på nya chic-lit som kommer ut. Ibland fastnar jag, ibland inte. Såg någonstans (Bokhora?) att den nya ”50 sätt att träffa den rätte” tydligen är en chic-litbok och inte en manual eller användarhandbok för att snärja en man. Det gjorde mig glatt överraskad (att det är en bok att läsa även för den som varit gift i åratal) och jag sprang direkt till bibblan för att beställa.
Det är kanske humorn som saknas i den chick-litt jag läst i år och som fått mig att tvivla på genren? ”50 sätt att träffa den rätte” låter ju i alla fall liiite kul.. 😉 Lite som Bridget Jones… Du får berätta hur den var när du fått den från bibblan!
Absolut. 🙂