Jag gillar Kajsa Ingemarssons tidiga böcker, som Små citroner gula och Inte enklare än så. Raka berättelser, tydlig chick-litt, inget krångel. Sen kom Lyckans hjul. Den gillade jag inte alls – flera parallella berättelser som ska vävas ihop, nej det gungar inte, det krånglar. Sen kom Bara vanligt vatten, en enkel och rak berättelse. Och den var bra.
Så var hamnar Någonstans inom oss?
Som sommarläsning i hammocken gungar den perfekt – jag kan läsa, prata med maken, hålla koll på ungarna och ändå inte tappa bort mig i berättelsen. Läs-startsträckan är föredömligt chick-littkort, språket flyter, det är få karaktärer att hålla reda på.
Men jag funderar lite över historien…
Kvinna tar livet av sig och spökar sedan för sörjande maken för att se till så att han inte ska skaffa sig någon ny kvinna. Typ. Fast maken träffar kvinnans syster, och så… (Nej, jag tänker inte berätta vad som händer, ingen spoiler här, inte). Ja, allt slutar fint och sött. Typ.
Men jag tänker att Ingemarsson krånglar till det igen. Det är egentligen inte sexigt att ta livet av sig, det är egentligen inte sexigt att en spökande ex-fru försöker hindra sin make från att gå vidare i livet, det är inte… chick-litt helt enkelt.
Det är ren och skär skräck.
Och ändå så måste Någonstans inom oss kategoriseras som chick-litt, för alla ingredienser finns ju där – välklädd kvinna (med bra jobb) i storstad kommer till insikt om kärleken och livet. Fast det är förståss svårt att komma till insikt om livet när man är död. Det är nog det som är problemet. Det där med att ha ett egoistiskt spöke som ”hjältinna”.
Det här är ingenting som jag funderar på medan jag läser, för Ingemarsson kan ju skriva en underhållande historia, hon kan sin dramaturgi, hon har sina små roliga scener där jag skrattar högt och scener där det kommer en liten tår in ena ögonvrån.
Men nu. Efteråt.
Nej, vissa böcker ska man nog inte tänka för mycket på efteråt vad de egentligen handlade om, utan bara ha som underhållning för hammocken.
Nina Lekander i Expressen gillade inte heller Någonstans inom oss så himla mycket. Läs hennes sågning av boken här.
Annika Koldenius 