Deckaren – den nya chick-liten?

Jag minns när jag började läsa deckare. Jag minns Elisabeth George, Minette Walters, P.D. James. Det tog dagar och veckor att läsa, inte en eftermiddag. Det psykologiska djupet var så stort att jag behövde ekolod för att hitta det.
I de flesta nya deckare som kommit de senaste åren som jag läst finns deckarhistorien i bakgrunden. De saknar djup. Motiv och psykologi snabbförpackas i ett par meningar, som om det är något som ska klaras av för att historien ska bli mer trovärdig.

Och helt plötsligt undrar jag:
Har deckaren blivit den nya chick-litten?

Camilla Läckbergs styrka ligger ju i beskrivningen av småbarns- och familjelivet, inte i själva deckarhistorien. Jag är mer intresserad av hur det går för Erica och Patrik än vem som gjorde det. Likaså i Mari Jungstedts deckare – där är jag mer intresserad av hur det går för poliserna Knutas och Karin och journalisten Johan och hans fru Emma.
Det jag idag kommer ihåg av Liza Marklunds böcker är hur jobbigt Annika Bengtzon har det hela tiden, inte vem som var skurken. Ninni Schulmans protagonist är en ung ensamstående mamma med ett adopterat barn som jobbar som journalist i sin gamla hemstad, som hon nyss flyttat tillbaka till. Hon längtar efter kärlek och mening i livet mellan nyhetsjakterna.

Denise Rudberg har ju också skapat en egen genre: Elegant Crime. Visst, det utspelar sig i åklagarmiljö, det finns poliser med som ska lösa det begångna brottet, men det är relationerna mellan människorna som är det viktiga. Plus att hon måste tala om vilka märken det är på kläderna och möblerna. Och.. ja visst – det utspelar sig på Östermalm och Djursholm.
Åklagarassistenten och nyblivna änkan Marianne Jidhoff är 55 år, lite plufsig, äter för många bullar men är ändå rik, snygg och superskicklig. Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med.

Så. Varför klä det i deckarskrud?

Varför inte bara säga som det är?

4 kommentarer

Filed under Chick-litt, Deckare/Spänning, Läsande

4 responses to “Deckaren – den nya chick-liten?

  1. Håller helt med!!😛 och när många svenska deckar serier är så där så börjar man längta efter att få läsa riktiga thrillers, men överallt är det lyckliga slut där de blir kära. Är nog bara King och Koontz som klarar av det.

    • Ja, det är nog det där att folk blir kära hela tiden…
      Visst ska huvudpersonerna ha något slags privatliv som gör dem till intressanta karaktärer jag vill läsa om. Men det handlar ju också om var författaren lägger sitt fokus – på gåtan eller inte.

  2. Ibland undrar jag om författarna lottar vem som är mördaren? Jag lägger dessutom inte ner nån tid på att gissa vem som gjort det heller.
    Jag gillar deckare där man vet vem som är mördaren i början, då får man ju veta lite vad den tänker och så. Upptäckte det när jag läste Mörk flod av Reinhart, en av mina topptio deckare.

    • Och jag är precis tvärtom!
      Jag vill helst INTE veta vem som gjort det. Och jag tycker i de flesta fall INTE om de deckare som har kapitel där man får höra mördarens röst.
      Jag tycker det är mer spännande att följa med i polis/deckararbetet, höra hur de vindlar och tänker sig fram till en lösning.
      Men det skulle verkligen vara kul att få höra några deckarförfattare berätta om hur de bygger sina intriger, om de lottar mördaren, eller om de börjar med själva brottet..
      Ja, hur gör de?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s