Jag sitter i hammocken och läser. Jag vet, jag brukar inte göra det, jag blir alltid åksjuk. Men dagen är så fin och så kan jag tåflirta lite med maken som sitter mitt emot. Det jag läser är tidskriften Bangs jubileumsnummer, och särskilt artikeln av Maria Sveland på temat familj. Fast egentligen handlar den om att skilsmässor borde vara lyckliga.
Maria Sveland kommer ju med ny bok i höst, Happy Happy, där hon och Katarina Wennstam samlat några kända svenska kvinnor berättar om sin syn på skilsmässor, hur de blivit lyckligare efter skilsmässan, och artikeln i Bang handlar om varför vi måste se skilsmässan som ett misslyckande när den istället är början på något nytt och härligt – ett liv i frihet. (Artikeln finns tyvärr inte på nätet, så jag kan inte länka till den, men Bang har en hemsida i alla fall.)
Nej, nej, jag tänker inte skilja mig. Jag gillar att sitta i hammocken och tåflirta med min make. Men jag tycker ändå att det ska bli intressant läsning. Fyra ganska nära vänner till mig har skilt sig de senaste två-tre åren och de flesta (inte alla) beskriver skilsmässan som ett misslyckande. Jag är nyfiken på varför, för alla fyra har blivit gladare och friare efter skilsmässan. Och så tänker jag på en insändare i dagens Borås Tidning som tyckte att betänketiden för skilsmässa skulle ändras till fyra år. För barnens skull. Och för förmodligen för att kvinnan skulle hinna ångra sig. Och för att mannen inte skulle bli alkoholist, för det blev nästan alla män vars fruar skilde sig från dem. Jag undrar om någon tog den insändaren på allvar? Jag blev arg.
Kanske behövs det en ny syn på skilsmässa, om Maria Sveland har rätt i att många ser skilsmässa som ett misslyckande? Kanske behövs det modiga kvinnliga skribenter och debattörer för att ta upp frågan? Är rätten till en lycklig skilsmässa kanske till och med den nya kvinnofrågan? Jag är i alla fall nyfiken på boken ur ett samhällsperspektiv och frigörelseperspektiv.
Men finns det några lyckliga skilsmässor i skönlitteraturen, undrar jag?
Maria Svelands artikel i Bang 1/2011
Annika Koldenius 
Det finns faktiskt skilsmässor som ger positiv effekt. Inte bara alkisfarsor. Och det kanske är tvärtom, mannens frigörelseperspektiv. Idag är det ju faktiskt så att mannen är den nya kvinnan. Senast häromdagen stod det i tidningarna om kronprinsessvänparet som ska separera. Där är det den fattige nu enstamstående mannnen som får 40.000 i månaden i underhåll. Och har du följt morgontidningens artikelserie så är du ju död på arbetsmarknaden om du är vit, man och över 40…
Hitta några bra exempel och se till att de får berätta hur man gör bra skilsmässor – den vinkeln skulle nog sälja.
Fast Maria Sveland poängterar väl just det att hon blev lyckligare efter hon skilt sig och att fler borde skilja sig. Att det är vår familjekonservativa syn på skilsmässan som ett misslyckande, som hindrar olyckliga par från att skilja sig, som hon vill komma bort ifrån. Och titeln Happy Happy borde väl skvallra om vad skribenterna i boken tycker om skilsmässor? Eller hur?
Ja, det är klart att skilsmässor förändrar livet. Och tricket är ju att faktiskt se de som positiva förändringar i livet och inte tvärtom. Precis som industrialismens tidsstudiemän förändrade industrin kan man idag se skilsmässorna som ngt jobbigt just i ögonblicket men i långa loppet innebär de positiva föändringar. Och precis som vanligt så är det de konservativa som bromsar. då var det socialdemokraterna och fackförbunden som satt på makten och som absolut inte ville ha förändring. idag är det… de som inte vill ha förändringar som beskriver skilsmässan som något läskigt. som något som förskjuter makten. något farligt.
förändringen är nyttig oavsett kön. för förändringen förskjuter maktpositionen och ändrar invanda mönster. och det är alltid nyttigt.
just därför skulle det också vara nyttigt att till exempel införa gränser för hur länge människor får sitta i folkvald maktposition. se exempel herr Blatter, se exempel på Ekerö och Peter Carpelan. Båda är duktiga ledare, men sitter man för länge hamnar man i situationer som inte är lämpliga.
De som sitter på makten vill inte ha förändring, skriver du på ett ungefär. Jag undrar vilka som sitter på makten när det gäller synen på familj, barn och skilsmässor. Här är det tydligt att det privata blir politiskt, något så privat som en relation mellan två människor blir gärna partipolitk när det handlar om maktförskjutning – här kvinnans möjlighet att få bestämma över sitt liv. Jo, jag vet att det är många män som tar initiativet till skilsmässa också. Men för kvinnor så har möjligheten att kunna skilja sig överhuvudtaget varit historiskt begränsad, både genom lag och genom ekonomi. Nu är det inte så. Och det är en maktförskjutning och förändring som många säkert känner sig hotade av. Även om det är som du skriver – att förändring alltid är nyttigt för att vi inte ska fastna i gammalt. Fast jag undrar också, eftersom jag fortfarande är gift och planerar att vara det, om nyttig förändring trots allt kan ske inom äktenskapet? Att man kan förändras tillsammans? Eller om det faktiskt är en omöjlighet för att inte fastna. Det skulle jag vilja ha svar på, tack. 😀
Har ibland känt att jag stångar skallen blodig i den här diskussionen just för att jag hävdar att man inte med automatik kan beklaga en skilsmässa. Varför det alltid tycks vara synd om barnen. Det kan bli krångligare, eftersom man delar på vårdnaden, men hur o-krångligt är det att leva vidare i en relation som inte längre fungerar, för att man är rädd att hitta lösningar för att få det att funka med barnen också när man separerat?
En skilsmässa kan vara en nödvändig utveckling, förhoppningsvis efter ett antal år tillsammans med någon man har älskat.
Men som alltid när det gäller relationer, det är väl olika men skulle vara befriande att slippa sorgesånger över alla äktenskap som upplöses.
Jag tänker att det är många som stannar av gammal vana, för att det funkar rätt ok, för att man vet vad man har, men inte vad man får… En karaktär i en bok som jag tänker på nu är mamman i Katarina Wennstams bok Smuts, som just stannar för att hon gillar sitt liv; sin dyra vill i en flådig Stockholmsförort och för att hon inte vill sitta själv i en trång tvåa. Men jag kommer faktiskt inte ihåg om hon lämnar honom tillslut. Måste kolla det…
Jag är gift sedan 15 år med en kvinna jag älskar. Varje dag av vårt äktenskap har inte varit höjden av lycka. Men jag har aldrig övervägt att skilja mig. Jag tycker att meningen med livet är att ha nära relationer med andra människor och att vara del av en familj är den närmaste och mest krävande relation någon kan ha. Lyckan finns inte i ensamheten och kompisar kan inte ersätta den närhet jag får från min fru och mina barn.
Denna bok handlar om kvinnor som tar ut skilsmässa. Om det är mannen som gör det så blir det inte Happy Happy. Dår är han ett egoistiskt vin. Mot den bakgrunden är denna bok den sedvanliga feministiska egotrippen.
Intressant reflektion. Jag ska fundera på den. Men naturligtvis är det alltid mer Happy Happy för den som vill skilja sig, än för den som inte vill…
bograhn!
Precis! Exakt så beskrivs en man som vill ta ut skilsmässa. Ingen skulle hylla en man som vill ta ut skilsmässa för att istället vara singel, ha barnen varannan vecka och knulla runt den andra veckan. Han skulle omedelbart bli dömd som ett egoistiskt svin av både ex-frun, hennes väninnor och hela släkten.
Om det var någon bok som skulle vara riktigt normbrytande så vore det en manlig ”Happy happy”!
Det är också en intressant aspekt. Visst är det så att kvinnor ”får” säga vissa saker som män inte får. Och naturligtvis vice versa – det finns saker som kvinnor inte ”får” säga. Ytterst handlar det ju om makt. Eller brist på makt.