Recension: De imperfekta av Tom Rachman

Nu har jag läst ut De imperfekta av Tom Rachman. Jag gjorde det för några dagar sedan, men det är en sån där bok som jag har gått och funderat på vad jag egentligen tyckte om den.

För när jag hade läst ut den så var min första reaktion att jag hade blivit lurad! Den började så fint. Jag gillade verkligen de första tre porträtten, tänkte att den här boken handlar om möten mellan människor, vad härligt! Så vackra vi människor är!

Men något hände när jag läste porträttet av korrespondenten i Kairo – stilen blev raljerande, men utan värme och humor. Jag verkligen hatade porträtten i det kapitlet – den ärrade krigskorrespondenten Rich Snyder som kliver över lik för att få sin story, wannabe-korrespondenten Winston Cheung som inte har en aning om vad journalistik är och nyhetsjournalisten Zeina, som verkar snäll, men som egentligen är den störste skurken av dem alla. Och efter det var det liksom kört; jag hade bara de två elaka, elaka Rich och Zeina och den helt grundlurade Winston i tankarna.

Men kanske är det författarens intention? Att livet hårdnar ju närmre avgrunden man är? Att ju mer desperat man är, ju mer hämndlysten man är, så får det en att göra saker som man aldrig skulle ha tänkt från början?

Boken är uppbyggd av en serie porträtt som kretsar kring en nedläggningshotad tidning. Man får följa korrespondenter, reportrar, redigerare, nyhetschefer och deras relationer, både på tidningen och utanför. (Och är man journalist, som jag, och har jobbat på en nyhetsredakton, som jag, är det jätteroligt att läsa just de aspekterna av berättelserna. Hög igenkänning.) Men att ha nedskärningshot hängande över sig, gör något med människorna på redaktionen. Alla gör sitt yttersta för att få behålla jobbet – vilket betyder att trampa ner någon annan. Det är vinna eller försvinna. Förråda eller förrådas. Boken gräver i hur viktigt det för människan att finnas i ett sammanhang, att ha relationer, vare sig det är i kärlek eller på en arbetsplast. Men jag gillar faktiskt inte den cyniska tonen som smyger sig in efter ett tag. Att människor kan vara så elaka mot varandra! Som i kapitlet med ekonomichefen Abbey Pinnola, där en medarbetare hon sparkat får sin hämnd genom att bokstavligt talat klä av henne in på bara underkläderna. Det är så utstuderat hemskt att jag nästan börjar gråta. Jag vill inte tro att människan är så hemsk. Men det blir värre i boken och det knyter sig i magen på mig när jag läser det sista kapitlet.

Men det är ruskigt bra skrivet. Dialogen är fräck, insikten om männniskan är monumental. Och nu när jag låtit berättelsen sjunka in några dagar så börjar jag förstå författarens poäng, tror jag.

Jag skulle säga att De imperfekta är en bok om människans plats i hierarkin och vad man gör för att få behålla den. Men det är hemsk läsning.

Kan vi inte vara lite snälla mot varandra bara?

Nu på nattduksbordet. Snart i bokhyllan.

2 kommentarer

Filed under Boktipset, Debutanter, Recensioner

2 responses to “Recension: De imperfekta av Tom Rachman

  1. Pingback: Fru E:s böcker » Blog Archive » Deadline

  2. Anna Teichter

    Tyckte att det var nog den bästa roman jag läst under hela våren. Intressant, ja, vad människor är benägna att göra för att inte låta sig bli nedtrampade, själva. Jag har ingen egen koppling som jag kan göra till ett yrkesliv inom mediavärlden. Men porträtten är väl nedtecknade och det går att finna dem var som helst i sin egen vardag. Speciellt mannen som arbetade i Kairo.😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s