Recension: Var man av Torbjörn Flygt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning och Smålandsposten..

Det är ett litet kammarspel som Torbjörn Flygt presenterar i sin nya roman Var man. Och trots att dramat till största del består av något så till synes odramatiskt som två män som går omkring i en lägenhet och pratar, så kryper det i kroppen av obehag.

Var man är ett maktspel mellan två män, Kim och Tomas, samt en icke närvarande person som är i högsta grad betydelsefull för dramats utveckling, som en slags väntan på, inte Godot, men på henne, kvinnan, och dessutom också barnet. Kvinnan ska komma med barnet, men de dröjer. Männen blir avbrutna i sitt maktspel endast av grannfrun som knackar på och som är orolig för sin pojke som har feber.

Det går inte att avslöja handlingen i Var man, för den bygger på överraskningar. Pusselbit läggs till pusselbit, varje replik leder till ett nytt avslöjande om varför männen är där i lägenheten, vad de har för relation till varandra samt den kvinna och det barn de båda väntar på. Förvånande är ändå att det i en så händelsedriven berättelse egentligen inte är handlingen som är det viktiga, utan karaktärerna och det de representerar. Utan att avslöja för mycket av dramat, så undersöker Var man olika mansroller. Å ena sidan en arketypisk man som lagt hela sitt liv på att förverkliga sig själv, tjäna mycket pengar och där ingenting fått stå i vägen för karriären, inte ens familjen. Å andra sidan den nye mannen, som är en närvarande pappa, som väljer annorlunda, men som ändå slits mellan detta nya och bilden av hur en man borde vara. Flygt leker skickligt med mina fördomar. Jag blir grundlurad mer än en gång.

Torbjörn Flygts styrka genom hela hans författarskap har varit de små gesterna, det vardagliga, det lite sjaskiga, men också förmågan att porträttera många olika slags människosorter, både män och kvinnor. Också i Var man finns detta skickliga karaktärsbyggande, både genom gester och repliker. Flygt byter berättarperspektiv mellan männen i olika delar av boken. Det är klokt och ökar förståelsen för männens agerande.

Var man är det lilla romanformatet, det är intensiva sidor, inte en mening eller replik är onödig. Men trots viljan att berätta ett riktigt drama med allt vad det innebär, så ligger Torbjörn Flygts skicklighet i att skapa karaktärer man minns, snarare än bra berättelser. Men det gör verkligen ingenting, för jag vet att jag kommer att tänka länge på Kim och Tomas och på de manstyper de representerar.

De mest spännande titlarna bokvåren 2013

Bokåret 2012 känns som ett exceptionellt bra bokår. Jag hade jättesvårt att välja titlar till min Årets bästa böcker-lista. Framför allt så var det debutanternas år. Oj, vad många bra debutanter det kom fram 2012.

Därför känns det lite tomt nu. Också när jag läser Svensk Bokhandels tjocka ”Vårens böcker 2013″. För vårutgivningen är ju alltid lite magrare än höstutgivningen. Men några spännande titlar och författare har jag hittat.

Jag presenterar dem i förlagsordning.

Weyler har faktiskt hela fyra titlar som gör mig nyfiken: Memorandum av Marlene van Niekerk, Saknade av Merethe Lindström, Shanghai performance av Silke Scheuermann och Ryssar är såna som gillar björkar av Olga Grasnowa.
Anne Holt kommer med ny deckare på Piratförlaget: Död i skugga. Piratförlaget ger också ut Mikael Fants Vattnet i mars, en bok jag har väntat i flera år på, men nu är den äntligen klar.
På Brombergs kommer Undret av R. J. Palacio.
Kalla kulor förlag har nosat upp en engelsk deckare som verkar spännande: Weirdo av Cathi Unsworth.
Marjaneh Bakthiari kommer med ny titel på Ordfront: Godnattsagor för barn som dricker.
Maria Sveland skriver om Hatet mot kvinnorna på Leopard förlag.
Och så är jag jättenyfiken på Metronom av Lorant Deutsch, som ges ut av det lilla förlaget Laurella & Wallin.

Bland de större förlagen så kommer såklart många nya titlar.
På Norstedts: Jag tjänar inte av Jenny Åkervall, Vår man av Torbjörn Flygt, Liknelseboken av Per Olov Enquist, Vilar i era outtröttliga händer av Khashayar Naderehvandi, Asfaltsänglar av Johanna Holmström, Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami och en måstebok denna vår: Flickan i Cléves av Marie Darrieussecq, en fransk författare som jag läst ALLT av.

På Natur&Kultur: Hysteros av Helena Granström, September av Kristoffer Leandoer och Kattens bord av Michael Ondaatje.

På Bonnierförlagen kommer En hemstad av Kristian Lundberg (W&W), Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo och New Delhi-Borås av Per J Andersson (Forum), och från Albert Bonniers förlag: Staden och lågorna av Jerker Virdborg, När duvorna försvann av Sofi Oksanen och sist men inte minst: Kari 1983 av Helena Österlund, Borås Tidnings debutantprisvinnare 2010 – också en måstebok denna vår.

Recension: Outsider av Torbjörn Flygt

Det är först på den sista sidan som det slår mig – Johan Kraft är egentligen inte trevlig person.

I över fyrahundra sidor tycker jag mig ha läst en alldeles vanlig och trevlig svensk roman, med en alldeles vanlig trevlig svensk man som berättare. Men så på sista sidan – hur kan han ens tveka? Och plötsligt ser jag hela romanbygget, hur Torbjörn Flygt berättar inte bara historien om Johan Kraft, utan främst om människorna runt omkring honom: familjen, flickvännerna, studiekamraterna. Egentligen är det deras liv som står i centrum av berättelsen, och med det också svensk nutidshistoria och en tablå över könens olika villkor.

Outsider är fortsättningen på Underdog. Samma Johan Kraft, samma syster Monika, samma mamma som barnen nu kallar Bodil. Det är i mitten av 1980-talet och Johan Kraft ligger på universitetet i Lund och studerar till jurist. Han bor i korridor tillsammans med sådan osannolik samling människor som bara kan finnas i en korridor . Traktor som försöker komma ifrån sin dominerande fader hemma på gården i Västergötland, Annika som försöker bli präst och som alltid förbarmar sig över korridorsdisken, Sofia som försöker komma ifrån överklassföräldrarna.

Det handlar om uppror, försök till uppror, försök att vända på något, ta itu med något, komma vidare vet inte var men bara bort, men att man aldrig kan helt komma ifrån sitt ursprung.

Men jag vet ju hur det går för Johan, trots det där tveket på sista sidan – rätt bra. För Johan Kraft berättar historien i retrospektiv; facit finns redan på de första sidorna. Han är 47 år. Han har sin juridikexamen, sin fru, sina barn, sin villa, sina allt mer behövda glasögon. Ibland leker han allvetande berättare som ofta talar direkt till läsaren. Ibland berättar han ur förstapersonsperspektiv sin version av historien, för att en stund senare säga: ”Sorry läsare, jag berättade visst inte hela sanningen, det här hände visst också”. Men det är som att sitta och lyssna på en gammal kompis: man skarvar, fyller i, lägger till, drar ifrån för att presentera en så bra historia som möjligt.

Men jag får ändå känslan av att Torbjörn Flygt gör Johan Kraft frånvarande i sitt eget liv, trots att han är berättaren. Att han står bredvid och ser det hända, som om han inte hade någon kontroll, som om han inte hade ett eget ansvar. Att han glider fram, inte bara på en räkmacka utan på en hel havets läckerheter-tallrik, bara i egenskap av att vara man, som så många män före och efter honom. Kvinnorna i Outsider får kämpa desto mer: mamma Bodil som trots ork och värk försöker skapa sig ett liv med kärlek, arbete och ansvar för sin familj; syster Monika, som läser in läkarlinjen trots att hon blir ensamstående mamma; tonåringen Kristina, som trots sina frånvarande föräldrar få växa upp och lära sig ta ansvar för sin brist på handling; flickvännen Helena, som gång på gång förlåter och drar sin man Johan med sig framåt, men vars initiativ gör Johan initiativlös.

Torbjörn Flygt blir aldrig agiterande över könens olika villkor. Han bara visar upp det i all sin vardaglighet. Och det är just vardagligheten i Outsider som jag faller för. Det är så svenskt, så vanligt, så hjärtskärande vanligt mellanmjölk med kvinnor som sliter, män som är frånvarande, barn som kräks, otrohet, självmord, sjukdom. Det är så vackert i sin vardaglighet och in i minsta detalj realistiskt; så ömt beskrivet i all sin sjaskighet.
Så här är livet!
Om någon trodde något annat?

Recensionen publiceras idag i Borås Tidning.

Fantastisk kräksnatt i Flygts Outsider

Det är en scen som jag kommer ta med mig från Torbjörn Flygts Outsider, som jag kommer att minnas som något av det roligaste, mest realistiska, ömsinta porträtt av en mammas kärlek till sin dotter som jag läst och det är scenen från kräksnatten.

Alla som har barn vet hur det är att torka upp nattkräks från barnens lakan, egna lakan, golv, toalock, toagolv, kuddvar, kuddar, barnens pyjamas, den egna nattsärken (en gammal t-shirt?) och sen försöka skölja av det värsta i duschen, lägga i blöt i badkaret, försöka stuva in så fort som möjligt i tvättmaskinen och gud förbjude om man inte har egen utan måste ner i en mörk tvättstuga mitt i natten, höra hur det kommer en hulkning till, inte hinna riktigt och så är det igång igen…

Flygt breder ut det till ett helt kapitel som samtidigt beskriver inte bara kräks och mammakärlek, utan också den mänskliga förnedring som det innebär att ringa till jobbet, nej jag kan inte komma imorgon, tvingas fjäska för att inte förlora det där jobbet, möta granntanten från helvetet i tvättstugan – det finns ingen tvättid så här dags – tvingas fjäska för att ändå stoppa in de där lakanen, försova sig dagen efter och… så är det igång igen.

Jag gillar den där fantastiska vardagligheten hos Torbjörn Flygt, hans förmåga att se det vackra och ömsinta i vardagen, kärleken mellan människor – att den finns där trots att det är så mycket som kan komma emellan.

Hela min recension av Outsider kommer snart i Borås Tidning, första recensionsdag är 12 september.

Björn af Kleen har dock redan recenserat den i Expressen. Läs recensionen här. Jag kan säga att han tar fasta på helt andra saker i berättelsen än vad jag har gjort, vilket får mig att återigen säga: du kan bara läsa berättelser i ljuset av dina egna erfarenheter, även när du är recensent…

Dagen innan – recensionstankar om Outsider

Jag har ett kapitel kvar i Outsider.
Jag sparade det tills ikväll, istället för att hetsläsa det mellan Tullenmotet och Centralstationen i Borås.

Men. Jag ska recensera den för Borås Tidning och deadline är imorgon kl 13.
(Jo, jag kommer hinna, ingen fara.)

Men. Jag kan inte sluta tänka på Svenska Hjärtan. Den där svenska TV-serien av Carin Mannheimer om några helt vanliga människor, i ett helt vanligt radhusområde (eller var det kedjehus?). 

För det är just vad Outsider är – en helt vanlig berättelse om helt vanliga människor; svenskt på det där svenska sättet. Vanligt. Lite sorger, lite lycka, lite bedrövelser, lite kärlek… Inget att uppröras över. Bara – jaha, det här var livet…

Kanske därför jag gillar det så mycket, på det där vanliga, lugna, svenska sättet.
Mellanmjölk, liksom…

Vad kan man läsa på bussen?

Ja, nu sitter jag på bussen och läser Outsider av Torbjörn Flygt.
Jag har ju börjat busspendla mellan hemmet i Borås och jobbet i Göteborg, vilket är mycket skönare än att behöva köra bil mil efter mil.
Och så kan jag ju läsa på bussen, gubevars!

Men kan man läsa vad som helst på en buss? I offentlighetens ljus?
Frågan ställdes på min Facebook-sida idag.
Ja. Hmmm.

Jag tror jag skulle kunna läsa allt. Till och med erotiska noveller.
Men jag kan ju alltid hänvisa till mitt professionella läsande förståss… ”Jo, jag har en bokblogg förstår ni, medresenärer. Jag undersöker just nu skillnaderna i.. öööh… metanivåer mellan Nin och Millet. Sådetså.”
Kanske så?

Men just nu läser jag ju Flygt. Inte så mycket erotik där.
Får pröva medresenärernas tålamod en annan gång.