Författare och förebilder och sånt som ger inspiration

- Har du någon förebild?

Frågan hänger i luften…

- Öhhh… svarar jag.

- Ja, någon författarförebild, för ditt skrivande?

- Ööööhhhh… svarar jag fortfarande.

Min vän ser lite brydd ut över min tvekan. Själv blir jag också brydd. Mållös. (Det är inte ofta jag blir det.) Jag vet ju vad jag gillar att läsa, jag vet att jag borde ha ett färdigt svar, men en förebild för mitt skrivande? En förebild?

- Öööööhhhh…

De enda förebilder jag kan komma att tänka på är de kvinnor som jag har hängande på affischer hemma i ateljén: Signe Persson-Melin och Sophie Calle. 

Signe: står och drejar, men det killar i näsan och med händerna fulla av lera kliar hon näsan med handloven. Samtidigt blundar hon. Det är vackert, fångat mitt i arbetets ögonblick med kameran. Affischen är från Röhsskas utställning.

Sophie: har projicerat en text över sin hals och sina skuldror – Prenez soin de vous. Älskarens avskedsbrev som hon lät göra en hel utställning kring med kvinnliga vänner och konstnärer som tolkade brevet. Affischen är från Louisianas utställning.

Två kvinnor, två konstnärsskap.
Det ena privat, det andra mycket självutlämnande.
Inte en författare så långt ögat når.

För att författare kanske gömmer sig bakom orden? För att orden inte syns, inte är visuella, inte blir en skål, ett fotografi, en utställning, en affisch?

Jag har ju förvisso en hel bokhylla full med inspiration.
Men inget som inspirerar mig så direkt  som en bild på en kvinnlig konstnär, fångad i skapandets ögonblick, gör.

Mode, Fotografi, Röhsska, Carl Bengtsson

Det första jag tänker när jag ser Carl Bentgssons fotografier är att de lever. Det finns liv i dem. Och ju mer jag tittar, desto mer liv upptäcker jag. Egentligen är det ju ”bara ” modebilder, ”bara” vackra bilder på vackra människor i vackra kläder i vackra miljöer. Det är också mystiskt, undflyende, vilsamt. Sagolikt. Men det är något mer, ett extra lager som jag inte kan sätta fingret på. Vad skiljer dessa bilder från tusentals andra modebilder? Det är inte förrän jag börjar prata med Carl Bengtsson om bilderna, som jag begriper varför.

Vi står i en av utställningshallarna på Röhsska muséet i Göteborg, det är 16 september, pressvisning pågår, hängningen är inte riktigt färdig. Carl Bengtsson ser lite förlägen ut, frågar: ”vill du veta något?” Ja, kanske om en stund. När jag tittat färdigt. Kanske då.

Så vad är det då?

Carl Bengtsson berättar för mig att han inte egentligen har en färdig tanke med vad han ska fota förrän han kommer ut på plats och träffar modellen. För honom handlar det främst om att skapa ett möte med modellen, att hon ska känna förtroende för honom och att hon ska kunna vara sig själv. Visst har han och stylisten kommit överens om ett tema, en färg, en miljö; visst finns det ett uppdrag. Men han vill inte ha något poserande, inget färdigt, inte någon mall att efterlikna. Han improviserar på plats, låter mötet mellan honom och modellen bli det som gör bilden levande.

Gör ni inga berättelser? frågar jag, undrande… Instruerar ni inte modellerna att berätta något?
”Nej, jag vill tvärtom att de ska våga vara sig själva”, svarar Carl Bengtsson.

Och då kommer det för mig: de är inga modebilder – de är portätt! Det är det som skiljer! Det är verkliga människor på bilderna, inte bara vackra ansikten…

Mötet! Samtalet! Förtroendet! Jag får komma nära!

Vi blir länge stående framför en bild med en kvinna i art deco-miljö med svarta ögon som tittar rakt på mig. Återigen – mötet är det viktiga, den kreativa processen på plats. ”Välja bilder, redigeringen efteråt! Det är det tråkigaste som finns!” utbrister Carl Bengtsson. ”Då är ju jobbet redan klart!”

Sen är det min tur att bli förlägen. Jag tror att jag kommit på något eget, något unikt när jag upptäckt bilderna som porträtt, snarare än modebilder. Så är det ju inte. Boken som lanseras i samband med utställningen på Röhsska heter…

Portraits.

Modeporträttfotograf Carl Bengtsson. Foto: Annika Koldenius