Recension: Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn

Recensionen är också publicerad i Borås Tidning 7 juni 2013.

Den bästa dagen är en dag av törst är Jessica Kolterjahns tredje roman. Den handlar om ett år i Karin Boyes liv, tillbringat i Berlin. Jag är inte en Karin Boye-kännare och kan alltså inte avgöra huruvida Jessica Kolterjahns berättelse innehåller sanningar eller verkliga fakta. Den bästa dagen är en dag av törst beskrivs också som en litterär fantasi och det är så jag måste förhålla mig till texten. Och som litterär fantasi är Den bästa dagen är en dag av törst en inkännande och poetisk beskrivning av en människa som slits mellan viljan att vara normal och det som kroppen känner – nämligen den sexuella dragningen till samma kön. Detta är teman som återkommer i Jessica Kolterjahns författarskap; moral, kroppens begär och sexualiteten som en mörk och förgörande kraft, snarare än något som är självklart och gott.

Som dramaturgiskt grepp och som berättelsens nav finns i Den bästa dagen är en dag av törst dialoger mellan Karin Boye och de två psykoanalytiker som Karin Boye går hos för att bli fri från sitt homosexuella begär. Mellan sessionerna träffar Boye sina vänner, skriver, översätter och lever ett nattliv på tvivelaktiga etablissemang där hon förälskar sig i – och har sex med – kvinnor.

Det är vanskligt att fantisera fritt om en historisk person, eftersom man alltid skriver med facit i hand. I Den bästa dagen är en dag av törst finns dels någon onödig vink om att Karin Boye kommer att begå självmord, det finns dels flera scener som knyter an till den politiska utvecklingen i Tyskland i början av 1930-talet. Styrkan i Den bästa dagen är en dag av törst är istället Jessica Kolterjahns poetiska och mörka språk, som hör samman väl med berättelsens teman. Vacker är också Kolterjahns förmåga att våga gå närmre, och ibland till och med befinna sig på insidan av, den fiktiva personen Karin Boye.

Recension: Flickan i Clèves av Marie Darrieussecq

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 30 april 2013.

Marie Darrieussecq har ända sedan debuten med Suggestioner 1996 haft en alldeles egen förmåga att krypa in under huden på de människor hon väljer att berätta om, som till exempel i Tom är död och i Fantomer. I den nya romanen Flickan i Clèves heter huvudpersonen Solange. Clèves är en liten by där alla känner alla och alla vet allas hemligheter och avslöjar dem när det passar. Det är 80-tal, Like a virgin-Madonna är förebilden bland flickorna på skolgården. Solange är i tonåren och varje konversation på rasten, på torget, på festen handlar om sex: hur och hur mycket man ska göra det och med vem. Solanges mamma och pappa blundar och Solange lämnas ofta hos en granne, Monsieur Bihotz, för barnpassning. Aningslöst, eftersom Solange väldigt gärna vill bli av med oskulden, så fort som möjligt, med vem som helst faktiskt.

Det finns en skärpt vasshet hos Marie Darrieussecq som jag älskar. Marie Darrieussecq når i Flickan i Cléves särskilt den där ansvarslösheten; tonårsoförmågan att tänka längre än nästa sekund, att tänka längre än bara sig själv. Flickan i Clèves är en undersökning av en sexuell värld, sedd med en tonårings blick med skoningslösa kommentarer från klasskamrater och vänner. Flickan i Cléves väjer inte för det där som vi gärna väljer att glömma bort, särskilt när det gäller ungdomar – att vi är sexuella varelser.

Jag tycker att det är befriande att läsa Flickan i Clèves, för Marie Darrieussecq gör berättelsen så kroppslig och köttslig genom Solange. Det är rå tonårssex, det är det som brinner i kroppen, det är första mensen och blodet som är varmt mellan benen, det är konstant onanerande. Men det är också en passiv vuxenvärld som är oförmögen att guida genom de där åren när man är både barn och vuxen, när mamman kommer upp med bullar och saft på pojkrummet som trevligt förspel till analsex.

Att läsa Flickan i Clèves är att förstå anledningen till att det finns litteratur – att få se världen genom någon annans ögon, men ändå känna sig besläktad med tankarna och känslorna. Marie Darrieussecq skriver så det känns, så det bultar i hjärtat, utan att väja för det fula, det osnälla. I Flickan i Clèves finns samma känsloläge som i Lena Dunhams tv-serie Girls, som inte heller väjer för det osnygga, det råa, det förnedrande. Det går naturligtvis inte att tycka om Solange, snarare ömmar jag, men det går att förstå det hon gör. Och jag måste jag älska att Marie Darrieussecq gör Solange sådan hon är. För det är sådana vi är, vi människor.

Recension: Var man av Torbjörn Flygt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning och Smålandsposten..

Det är ett litet kammarspel som Torbjörn Flygt presenterar i sin nya roman Var man. Och trots att dramat till största del består av något så till synes odramatiskt som två män som går omkring i en lägenhet och pratar, så kryper det i kroppen av obehag.

Var man är ett maktspel mellan två män, Kim och Tomas, samt en icke närvarande person som är i högsta grad betydelsefull för dramats utveckling, som en slags väntan på, inte Godot, men på henne, kvinnan, och dessutom också barnet. Kvinnan ska komma med barnet, men de dröjer. Männen blir avbrutna i sitt maktspel endast av grannfrun som knackar på och som är orolig för sin pojke som har feber.

Det går inte att avslöja handlingen i Var man, för den bygger på överraskningar. Pusselbit läggs till pusselbit, varje replik leder till ett nytt avslöjande om varför männen är där i lägenheten, vad de har för relation till varandra samt den kvinna och det barn de båda väntar på. Förvånande är ändå att det i en så händelsedriven berättelse egentligen inte är handlingen som är det viktiga, utan karaktärerna och det de representerar. Utan att avslöja för mycket av dramat, så undersöker Var man olika mansroller. Å ena sidan en arketypisk man som lagt hela sitt liv på att förverkliga sig själv, tjäna mycket pengar och där ingenting fått stå i vägen för karriären, inte ens familjen. Å andra sidan den nye mannen, som är en närvarande pappa, som väljer annorlunda, men som ändå slits mellan detta nya och bilden av hur en man borde vara. Flygt leker skickligt med mina fördomar. Jag blir grundlurad mer än en gång.

Torbjörn Flygts styrka genom hela hans författarskap har varit de små gesterna, det vardagliga, det lite sjaskiga, men också förmågan att porträttera många olika slags människosorter, både män och kvinnor. Också i Var man finns detta skickliga karaktärsbyggande, både genom gester och repliker. Flygt byter berättarperspektiv mellan männen i olika delar av boken. Det är klokt och ökar förståelsen för männens agerande.

Var man är det lilla romanformatet, det är intensiva sidor, inte en mening eller replik är onödig. Men trots viljan att berätta ett riktigt drama med allt vad det innebär, så ligger Torbjörn Flygts skicklighet i att skapa karaktärer man minns, snarare än bra berättelser. Men det gör verkligen ingenting, för jag vet att jag kommer att tänka länge på Kim och Tomas och på de manstyper de representerar.

Recension: Saknade av Merethe Lindström

Recensionen också publicerad i Smålandsposten och Borås Tidning.

Det är tur att Merethe Lindström fick Nordiska rådets litteraturpris förra året för Dagar i tystnadens historia, eftersom det förmodligen är anledningen till att Weyler förlag nu ger ut också Saknade, som gavs ut i Norge redan 2003. Jag var inte så väldigt förtjust Dagar i tystnadens historia, tyckte den var vag och med ett alltför tydligt spänningsmoment. Men jag tycker mycket om Saknade. I Saknade undersöks också ensamhet och tystnad, men det finns ett annat slags vemod och långsamhet samtidigt som en dold ilska glider fram och tillbaka mellan raderna.

Ida är barnpsykolog och i sitt yrke hjälper hon utsatta barn. Hon är också ensamstående mor till Silje, som sedan något år rymt hemifrån och som hon inte kan nå. Hur ska Ida kunna hjälpa andra barn när hon inte ens kan nå fram till sin egen dotter.

Skickligt leker Merethe Lindström med olika spänningsmoment för att föra berättelsen framåt. Ramberättelsen är en flickas försvinnande på fjället från en skolutflykt. Skallgångskedjor sätts in. Och Idas dotter förblir försvunnen. Varför är det så? Läsaren hålls i ovisshet medan Ida försöker förstå vad som hänt mellan henne och dottern. Merethe Lindström vecklar ut berättelsen, men ju närmre sanningen läsaren kommer, desto starkare blir känslan av olust i berättelsen, likt ett crescendo som bygger mot en förmodad tragisk grand final.

Merethe Lindström skildrar genom några få personer ett allt kyligare människoklimat. Flickan hittas till slut medtagen, men oskadd. Men för Idas missbrukande dotter görs inga skallgångskedjor, där får Ida själv ge sig ut i natten för att leta och se dottern tigga på gatan för att få pengar till mat och rus. Det är skillnad på försvinnande och försvinnande, skillnad på människor och människor.

Det är en fantastisk gestaltning av ett inre drama i Ida. Merethe Lindström beskriver varsamt ett förlorande av identiteter. Ida förlorar både sin yrkesidentitet och sin identitet som mamma när när hon inte kan hitta eller hjälpa sin dotter. Men det finns också ett större samhälleligt perspektiv i Saknade. Missbrukarna som förlorade människor, som inte passar in i någon rehabiliteringsplan och därför lämnas till anhörigas letande och kämpande.

Saknade handlar på så sätt också om ensamhet och tystnad, att inte våga eller orka säga det som finns inuti. “Du känner mig inte”, tänker Ida till bästa vännen Marie. Hemligheterna, det som inte kan sägas, det som bränner och skämmer därinne i kroppen. Vem är jag när jag misslyckas med att vara den jag trodde jag var?

När jag själv inte kan recensera Vattnet i mars av Mikael Fant, så bjuder jag på alla andras recensioner:

Det går inte att recensera en bok som en vän har skrivit och fortfarande ha någon slags litteraturkritisk heder kvar. Så jag tänker inte göra det.
Men jag kan dela vad andra recensenter skriver.

Och jag sitter faktiskt och gråter igen, för recensionerna är precis så bra som jag trodde och hoppades att de skulle vara.
Det är en fantastisk bok!

Läs recensionerna i:

Sydsvenskan
Helsingborgs dagblad
Smålandsposten
Borås Tidning
Kvällsposten
Aftonbladet
Dalademokraten

Och de som bara finns på PDF än så länge, från Norra Skåne, Hallandsposten, Dalademokraten och Ystads Allehanda finns att läsa i Facebookgruppen Mikael Fant (författare).

Finns en hel del recensionscitat på Piratförlagets hemsida också.

Och en bild från Metro 15 mars. Foto: Marthina Elmqvist.

Recension: Den sista akten av Mari Jungstedt

Jag vet inte jag. Mari Jungstedts nya deckare har alla ingredienser, men ändå är det något som skaver. Kanske är det språket, som ibland känns stolpigt. Kanske är det själva historien.

Mari Jungstedts historier har nämligen tidigare alltid känts trovärdiga och med en slags samhällsförankring. Men i Den sista akten är jag inte alls nyfiken på vem som gjort det eller varför. Många scener känns också allt för snabbt berättade, som om författaren hade tröttnat på sin historia och sina karaktärer och bara ville få det överstökat.

Visst finns det viss kritik mot villkoren i teatervärlden, där många inte helt kan försörja sig och är tvungna att ta ströjobb vid sidan av. Men det räcker inte som samhällskritik. Den sista akten är den svagaste av alla Mari Jungstedts Gotlandsdeckare.

Det är porträttet av skådespelaren Felix Sanner och den snygga och oväntade intrigvridningen på de sista sidorna som räddar Den sista akten från totalt deckarhaveri. För visst är hantverket vad gäller själva intrigpusslandet fortfarande dugligt. Och jag läser vidare också för att jag är nyfiken på hur det går för de karaktärer som hängt med ända från seriens början: Emma, Johan, Karin och Anders Knutas.

Men jag hade väntat mig mer från Mari Jungstedt. Det hade jag faktiskt.

Recension: Jag biter i apelsiner av Annakarin Thorburn

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 februari 2013.

Jag biter i apelsiner är en berättelse som ställer de där livsviktiga frågorna: Vem är jag? Var är mitt hem? Berättelsestrukturen lånar drag av utvecklingsromanen. Den unga kvinnan ger sig ut på en (inre) resa, där hon genom mötet med två män försöker komma underfund med vem hon själv är. I bakgrunden finns hela tiden minnet av en mamma som svek och lämnade familjen och som påverkar den unga kvinnans vuxenblivande.

I första delen av Jag biter i apelsiner fångar Annakarin Thorburn vuxenblivandet fint. Den unga kvinnan som måste spegla sig i andra för att få en vuxen och sexuell identitet, för att få bekräftelse och närhet, för att därefter kunna reda ut vem hon själv är och hur förvirrande de där nya känslorna kan kännas. Det är en allmängiltig berättelse. Sen händer det något med den unga kvinnan – ett sammanbrott – som jag inte riktigt hänger med i och som Annakarin Thorburn inte riktigt förmår att gestalta.

Perspektivet är så tveklöst den unga kvinnans här-och-nu, utan den vuxna människans tillbakablickande facit. Det gör att berättelsen får en nerv och en andfåddhet, men det lämnar mig också utanför det inre skeendet. Och jag känner mig helt plötsligt gammal när jag börjar identifiera mig med föräldern i berättelsen, snarare än med den unga kvinnan. Det gör att jag börjar tänka: är det här verkligen en roman för vuxna? Snarare känns tilltalet helt plötsligt för ungt.

En annan sak som gör mig tveksam i Jag biter i apelsiner är språket. Det är helt enkelt ojämnt. Vissa meningar och bilder är glasklara och här och där dyker det upp att-stryka-under-meningar. Men lika ofta är bilderna utan fantasi och språket ibland lika orytmiskt som en motor som hackar.

Men det är ändå något fint med den här sortens berättelser, om ett vuxenblivande, om ett letande efter något som kan likna en identitet som människa, som gör mig både vemodig och glad på samma gång. Vemodig, för att det ibland måste vara svårt. Glad, för att det finns en andra sida att komma ut på.

Recension: Violencia av Lina Hagelbäck

Jag tycker så mycket om de berättelser om kvinnlig vänskap som jag läst på senare år, som Maria Svelands Att springa, Silvia Avallones Stål och Veronika Malmgrens Gracie. Jag tycker om berättelserna där vänskapen mellan unga kvinnor, och de erfarenheter vänskapen för med sig, är kärnan. Visst finns det män med i berättelserna, men det är ändå den kvinnliga vänskapen som är meningen med berättelsen.

När jag läser Violencia av Lina Hagelbäck, så finns där samma undersökande av den kvinnliga vänskapen, och vad den gör för utvecklingen av den egna identiteten och vuxenblivandet.

För Violencia är en berättelse om passion. Men inte passion på det sexuella sättet, utan den där förtärande och förbrännande vänskapspassionen som fungerar på samma sätt som en förälskelse. När man hittar någon. Som är lika, som förstår. Att känna sig utvald. Och hur man då blir oseende för egenheter hos den andra, det där man bortförklarar. Det är en kärleksdramaturgi i vänskapsform.

Men Violencia vore en helt vanlig berättele om det inte vore för språket. Språket i Violencia förför mig lika mycket som Violencia förför Stina. Det är något annat, något som mer liknar poesi än prosa, trots den tydliga berättelsen. Det är som om vissa känslor får ny betydelse genom det språk som Lina Hagelbäck ger sina karaktärer. Språket, språket! Ja: främst språket. Det liknar inget annat. Det är drömskt, surrealistiskt, oberäkneligt. Ett språk som uppfinner känslor på nytt.

Jag tycker om det jag känner när jag läser Violencia; att språket gör att jag upplever mina känslor på nytt, de där förtärande och häftiga nya i förälskelsen.

Det är onekligen en stark debut av Lina Hagelbäck.

Simone och jag av Åsa Moberg får mig att vilja anteckna i marginalerna igen

Jag ångrar mig!
Jag ska nog börja anteckna i marginalen i böcker jag läser! (Dock inte recensionsböcker för det är arbete och en annan slags läsning!)

Jag hittade nämligen den här boken, Simone och jag av Åsa Moberg, i bokhyllan.

Att läsa sina gamla marginalanteckningar är att hälsa på sig själv som man var då; marginalanteckningar som en slags dagbok.

Första gången jag läste den var när den kom, 1997. Med prydlig (oj, ja) handstil har jag skrivit:
På sid 89 – ”För en del är den erotiska njutningen så sammanbunden med hemmets och kroppens renhet att sex och smuts helt enkelt inte går att förena.”
I marginalen står: ”Då är jag nog otypisk”.
Eller på sid 103 – ”Det är roligast där jag är, eftersom jag är där och ingen annan stans.”
I marginalen: ”Mycket viktigt!!”
Eller bara understrykningen på sid 252: ”En skådespelare utan roller existerar inte, medan en författare utan en förläggare eller en målare utan som inte ställer ut finns, så länge arbetet fortsätter.”
Och dubbelunderstruket är: (kvinnor) ”skapar färre geniala verk därför att de under arbetet, och i synnerhet om resultatet blir framgångsrikt, riskerar att förlora mannens kärlek.” (sid 222)

1997 var jag 25 år, gick på Journalisthögskolan tillsammans med min blivande man. Jag skulle bli just journalist, inget annat. Men jag verkar ha tänkt på andra saker också. För när jag läser mina understykningar idag och ser det där fröet till den jag skulle bli, mina tankar om vem jag VILLE bli… Kunde jag ana hur livet skulle bli?
Nej, knappast.

Men det är onekligen intressant att hälsa på sig själv, så här efteråt, lite närmare facit.

På ett sätt gör det mig också sorgsen att jag inte strukit under i fler böcker eftersom minnet är väldigt selektivt, sentimentalt och flyktigt. Jag har inte heller skrivit dagbok, utan alltid varit på väg framåt, funderat på nästa dag istället för på den som just varit. Och dessa små marginalanteckningar blir nu det enda sättet att kunna lägga sitt eget pussel. (Om jag nu vill det?)

Kanske är det ett tecken på att jag börjar närma mig medelåldern?
Att jag helt plötsligt börjar bli sentimental?

Jag lovar mig själv att jag ska börja stryka under i fler böcker.
Men som sagt: dock inte böcker jag ska recensera, det är en annan slags läsning.

Vad jag skriver i boken under recensionsläsningen? Ingenting!

”Läsare får vanligtvis ta del av vad tidningens litteraturkritiker skriver om en bok – men vad är det hon eller han skriver i boken, under läsningen? Nu är det möjligt att få veta!”

Det började i december förra året när UNT lanserade att den intresserade läsaren kunde följa kritikern Therese Erikssons anteckningar medan hon läste Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia. Det var understrykningar, anteckningar i marginalen, utropstecken.

Samma sak görs nu med Ulrika Knutsonsanteckningar i Lisa Bjurwalds bok om näthat: Skrivbordskrigarna. Sista dag för nedladdning av den versionen är IDAG.

Jag kan i alla fall glatt avslöja vad jag skriver i boken under läsningen: INGENTING!
Det skulle vara mycket tråkigt för en läsare att följa min recensionsläsning digitalt.

Det kanske är ett stort no-no att faktiskt avslöja att jag aldrig antecknar i marginalen, aldrig stryker under, aldrig gör utropstecken eller frågetecken i texten med en penna medan jag recensionsläser. Det är inte så jag arbetar när jag recenserar. Jag tycker det avbryter mitt läsflöde, helt enkelt. Det stör min läsarkänsla. Jag vill inte anteckna innan jag läst klart hela boken.

Så här gör jag: Jag läser igenom hela boken en gång, från början till slut. Och sedan när jag börjar skriva min recension, så har jag boken bredvid mig och slår upp de sidor jag behöver för att kunna skriva.  Oftast kommer jag ihåg var i texten jag ska leta. Ibland får jag bläddra lite.

Jag har faktiskt prövat en gång att anteckna i marginalen. Och det var då jag lovade mig själv att aldrig göra om det.  För när jag skulle skriva recensionen så hade jag glömt bort varför jag hade gjort de där utropstecknen och satt de där frågetecknen. De blev mer förvirrande än hjälpande. Och den recensionen var en av de svåraste jag någonsin skrev, den höll aldrig på att bli klar. (Boken i fråga var Himmelsdalen av Marie Hermansson.)

Nå. Hur gör ni när ni läser och sedan ska skriva om böcker?