Recension: Brännmärkt av Lizette Edfeldt

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se och Kristianstadsbladet. 

Lizette Edfeldt debuterar med dystopin ”Brännmärkt”. Annika Koldenius läser en skickligt byggd intrigdriven berättelse som bara blir mer och mer spännande för varje sida.

I Lizette Edfeldts debutroman ”Brännmärkt” har jorden drabbats av stora klimatförändringar med efterföljande epidemier. De människor som överlevt bor i något som heter Imperiet. Imperiet är indelat i fyra zoner, och i varje zon är befolkningen uppdelade i tio ranger, där alla har sin speciella funktion. Sjuttonåriga Adeline Theta tillhör en av de lägsta rangerna, rang åtta. Under sina kläder bär hon ett halsband med en amulett som hon fått av sin döda mamma. Hon vet inte vad den betyder, mer än att hon lovat sin mamma att aldrig visa det för någon. Men när hon blir vän med Amabelle Alfa, som tillhör den mäktigaste och rikaste rangen, så leder det till något som får större betydelse än vad de själva förstår just då.

Det går inte att läsa ”Brännmärkt” utan att tänka på andra liknande dystopier för unga (och vuxna!) läsare. Till exempel påminner idévärlden i ”Brännmärkt” mycket om till exempel ”Hungerspelen” – en starkt hierarkisk värld där man föds in i sin rang och inte har möjlighet att ändra den, och där den översta rangen är otroligt rik på bekostnad av de övriga. Både ”Hungerspelen” och ”Brännmärkt” har också en stark kvinnlig huvudperson. Men det är likheter som jag ganska snart slutar att tänka på. För Lizette Edfeldt skapar något helt eget med sin berättelse om Imperiet.

För att en dystopi ska vara riktigt bra måste den kännas trovärdig. Och jag tror helt och fullt på Lizette Edfeldts Imperium. ”Brännmärkt” har ungdomsperspektiv, det genom Adelines ögon vi får se Imperiet genom de människor hon möter och de situationer hon hamnar i. Adeline har en stark kärlek till sina syskon, till sina föräldrar, men också en stark känsla av orättvisa – och till och med upproriskt hat – över att Imperiet fungerar som det gör. Ja, här finns alla rätt sorts ingredienser för genren.

Men genren kräver en bra intrig. Att kunna skapa en trovärdig värld och till den passande människoporträtt räcker inte. De första 50 sidorna i ”Brännmärkt” är lite tröga, det är så mycket information som ska etableras för att läsaren ska förstå världen hen läser om. Men när berättelsen väl sätter fart, så kan jag nästan inte lägga boken ifrån mig.

Ja, det är som att ”Brännmärkt” blir mer och mer spännande för varje sida och de sista sidorna läser jag snabbt, snabbt för att få veta hur det ska gå. Men jag kan inte berätta vad som händer utan att avslöja åtskilliga överraskningsmoment. Så det tänker jag inte. Mer än att Adeline hamnar i en sits där hon tvingas spela ett dödligt dubbelspel och samarbeta med ungdomar utanför sin egen rang för att få reda på sanningen om den amulett som hennes mamma bad henne gömma och för att få reda på sanningen om vem hon egentligen är. Att det samtidigt viskas om ett rebelluppror och att människor försvinner mystiskt ökar förstås spänningen.

”Brännmärkt” är första delen i en serie om Imperiet. Lizette Edfeldt avslutar boken med flera rejäla ”nämen, vad hände nu?”. Och ja, jag bara måste läsa nästa bok för att få veta hur det kommer att gå.

Recension: När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 11 oktober 2017.

”När reglerna slutat gälla” är en berättelse om när livet inte blir som man tänkt sig. Annika Koldenius läser en välskriven men glättig skildring, där sorgen inte får ta tillräcklig plats.   

Att vilja ha allt. Att vilja ha kakan kvar och samtidigt vilja sluka den. ”Du kan få allt, bara du jobbar tillräckligt hårt! Det händer bara på DIG!” Men ibland händer det som inte får hända, det du inte har kontroll över. Livet slår till med en storslägga och sveper undan fötterna på dig.

Självklart finns det en stor igenkänning hos mig i Ariel Levys berättelse ”När reglerna slutat gälla”. Jag är också född på 1970-talet, jag är också journalistutbildad, jag trodde också att jag kunde få allt bara jag ansträngde mig och att inget ont kunde hända mig. I det senare hade både Ariel Levy och jag grundligt fel. Ariel Levy blir en prisbelönt och framgångsrik journalist, gifter sig med den perfekta drömkvinnan och reser jorden runt för att skriva reportage för prestigetidningen The New Yorker. Hon blir gravid på första försöket när hon och frun äntligen bestämmer sig för att det är dags att skaffa barn. Pappan till barnet lovar dem ekonomisk trygghet för lång tid framöver. Men så inträffar katastrofen: under en reportageresa till Mongoliet får Ariel Levy missfall i femte månaden och när hon kommer hem upptäcker hon att hennes fru dolt en grav alkoholism. Kort därefter drar sig pappan till det dödfödda barnet ur ytterligare försök. Så under en månad förlorar Ariel Levy det mesta av det hon trott sig veta om sitt liv: en ekonomisk trygghet, en fru, ett barn.

Ariel Levy skriver precis sådär roligt och lättsamt om svåra självupplevda saker som bara amerikanska skolade journalister kan. Några andra är Elizabeth Gilbert (”Eat Pray Love”), och Joan Didion (”Ett år av magiskt tänkande”) för att nämna några exempel. Och ja, jag klumpar faktiskt ihop just dem i en liten klump, för det finns gemensamma nämnare mellan dem och det är just det att kunna beskriva den djupaste sorg med ett slags naken öppenhet, svart humor och sarkasm som kommer ur ett grundläggande självförtroende och en självklarhet i att man har en plats i samhället oavsett hur jävligt livet är och blir. Men där Joan Didion har allvar och djup och Elizabeth Gilbert en rejäl skopa humor som får läsaren att ibland asgarva, har Ariel Levy enbart en glättighet som inte biter på mig. ”Jag går inte på det!” Vill jag ropa till henne. ”Jag tror inte på din version!”

”När reglerna slutat gälla” rymmer många berättelser. Det handlar om när livet inte riktigt blir som man tänkt sig, men det är också en uppväxtskildring och samtidigt en stor feministisk berättelse om att våga tro på sig själv och sin förmåga, och att inte låta någon stoppa en för att nå sina mål. Det är också en berättelse om parkärlek, även om det just i detta fall handlar om lesbisk kärlek. Men det är väldigt lite som handlar om den där sorgen som står nämnd på baksidan, och som är upptakten till hela boken. Samtidigt är det otroligt välskrivet på ett sätt som bara riktigt skickliga amerikanska journalister kan skriva, och lättläst att jag bara flyter med. Men lite snopen är jag nog att själva sorgen fick så lite plats.

Recension: Flyktväg av Torbjörn Flygt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 4 september 2017.

En roman som är sannare än verkligheten. Annika Koldenius fullkomligt golvas av Torbjörn Flygts nya roman ”Flyktväg”.

Ibland är fiktionen verkligare än verkligheten. En roman kan faktiskt vara sannare i sin beskrivning av det som händer i världen än vad ett nyhetsreportage eller en dokumentärfilm kan. Det sker nämligen ofta en förtätning i den påhittade berättelsens skeenden, personer och platser, en koncentration i detaljerna, och i just den sortens förtätning skärps sanningen. Och det behövs verkligen i en samtid där vi vant oss så mycket vid bilder på svältande barn, sönderbombade städer, blodiga golv på sjukhus där läkare förtvivlat försöker få resurserna att räcka till, att vi blivit helt avtrubbade på just den sortens sanning. Räddningen för att förstå världen är då romanens förtätade sanning och särskilt när det är så bra som det är i Torbjörn Flygts nya roman ”Flyktväg”. Jag blir nämligen helt golvad av berättelsen om en familj som drabbas av krigets konsekvenser.

”Flyktväg” utspelar sig i ett land någonstans i Centraleuropa, i en tid som liknar vår. Flyktingar söker sig till landet för att undkomma sina egna krig, men de är inte välkomna. De som ändå kommer dit förs till fångliknande läger. Ett krig bryter därför ut mellan landet och Samfundet. Det som Torbjörn Flygt gör så fantastiskt bra i ”Flyktväg”, är att varken försöka beskriva krigets fasor bland soldater eller glorifiera soldaternas hjälteinsatser för den ”rätta sidan”. Spelplatsen för romanen är inte heller bland militärtrupper eller fångläger, utan de finns bara som fond för det som Torbjörn Flygt vill berätta. Istället lägger Torbjörn Flygt berättelsen på en avlägsen gård utanför en liten by, där pappan blivit tvångsinkallad och där nu bara mamman, sonen och två vuxna döttrar finns lämnade kvar. De hoppas på att kriget snart ska ta slut, att pappan ska återvända och att allt ska bli som förut.

”Flyktväg” är en moralisk berättelse som väcker frågan hos läsaren: vad skulle du själv gjort? Mitt i natten väcks sonen i familjen, som kallas Hart, av att hans hund har hört ett ljud och ute på fältet ser han två gestalter komma gående i den djupa snön. Det är en mamma och ett litet barn. Han förstår att de är flyktingar som rymt från fånglägret som ligger en bit bort, och ger dem därför en tillfällig sovplats i ladan så att de inte ska frysa ihjäl. På morgonen får resten av familjen reda på vad som hänt och frågan ställs: ska de gömma flyktingarna med risk för att själva råka illa ut, eller ska de ange dem? De som gömmer flyktingar straffas hårt. Familjens val får självklart konsekvenser. Men kanske inte vad de själva förstår omfattningen av.

Det här är så fruktansvärt bra! Det var länge sedan jag blev så fullständigt uppslukad av en berättelse, så fullkomligt indragen mellan raderna i en bok att det känns som om jag befinner mig mitt på gårdsplanen, djupt nersjunken i snön, tillsammans med Hart. Det är konstant spännande, eftersom hotet utifrån alltid finns närvarande och så fort jag läst klart sista sidan vill jag leta upp något att skrubba mig med. Det är som att det ligger en hinna av omänsklig smuts över hela mig som jag vill skrubba bort med rotborste, stålborste, vadsomhelst!

Torbjörn Flygt balanserar mycket skickligt på en gräns för vad läsaren tål vad gäller hemskheter. ”Flyktväg” är också berättad på en kärv och filmisk prosa som förstärker effekten av berättelsen. Det behövs inga överlastade beskrivningar av händelser eller känslor, det räcker gott med några få ord för att scener ska bli tydliga. Och Torbjörn Flygt faller inte heller i fällan att sno ihop ett varsamt slut. Snarare ökar anspänningen mot slutet, och precis när läsaren tror att nu får det väl ändå vara över, så kommer den sista maktdemonstrationen. Torbjörn Flygt, vad du kan skaka om mig!

Torbjörn Flygt använder motsatsparet avstånd – närhet på ett intelligent sätt i ”Flyktväg”. För Hart har stått och spanat på fånglägret på avstånd många, många gånger, sett hur kvinnor och barn blivit misshandlade – det är nästan som att stå och titta på en film. Men när två riktiga människor kommer in på hans egen gård, så är det omöjligt att låta bli att handla. Kriget skapar också andra avstånd mellan människor. Mellan de som finns kvar och de som blivit inkallade, mellan de som väljer att handla och de som väljer att se åt andra hållet, mellan de som har makten och de som inte har. Närheten finns i de mänskliga relationer som ändå finns, i de brev som skickas hem från fronten, i den kärlek som måste finnas bland de som är kvar för att kunna stå ut och överleva. Men också den fysiska närheten när människor ska samsas på liten yta.

Ytterst så beskriver Torbjörn Flygt i ”Flyktväg” konsekvenser av människors handlande och vilket lidande det kan leda till, men samtidigt är också ”Flyktväg” en berättelse om stor godhjärtenhet och uppoffringar i godhetens namn. Ytterligheterna av mänskligt handlade, om man så vill. Och jag tycker mycket om att Torbjörn Flygt väljer det berättarperspektiv han gör, att han berättar från Harts perspektiv, och inte ur flyktingarnas. Det är smart, för att inte säga avgörande, för på så sätt blir ”Flyktväg” en berättelse som är lättare att ta till sig för någon som identifierar sig med den som skulle kunna gömma flyktingar, snarare än att vara flykting själv, vilket jag förmodar att de flesta läsare i vår förskonade del av världen gör.

”Flyktväg” är en bok som känns i kroppen, som smyger sig in under huden, och blir därför en berättelse som är sannare och verkligare än det som händer i världen just nu. Sanningen skärps i förtätningen. Ja, det är så fruktansvärt bra skrivet av Torbjörn Flygt.

Recension: Sista gästen av Andreas T Olsson

Recensionen också publicerad i Smålandsposten.

”Sista gästen” är en berättelse med en riktig knorr. Annika Koldenius imponeras av romandebuterande Andreas T Olsson.

Det finns vissa romaner som man vill läsa om när man läst sista sidan för att författaren just presenterat något för läsaren som ställer allt på ända. Egentligen är det faktiskt inte schysst att luras på det där sättet. Men samtidigt är det himla uppfriskande som omväxling. Det är inte så ofta det händer, nämligen. Men i ”Sista gästen” använder sig Andreas T Olsson av just det greppet – och det på ett snyggt och haktappande sätt. Det är nämligen inte så att Andreas T Olsson far med osanning. Han låter bara sin berättare avstå från att berätta alla detaljer i bilden fram tills de sista sidorna.

Andreas T Olsson är skådespelare på Dramaten och romandebuterar nu med ”Sista gästen”. Det är en berättelse om Thomas Rapp, som till stor del utspelar sig på restaurangen KB i Stockholm. KB är en förkortning för Konstnärsbaren. Där möter Thomas Rapp gästerna Sara och Henrik, som verkligen är de mest fantastiska gäster enligt Thomas Rapp. Thomas Rapp har också en före detta flickvän Ellen, som flyttat till Örebro. Men det är Henrik och Sara han verkligen bryr sig om. Ja, läsaren får verkligen lära känna Thomas Rapp. Hur han tittar på tvättmaskinen när han tvättar. Vad han tycker om konstnären Lennart Jirlow. Varför han slutade läsa litteraturvetenskap. Vad han tycker om felaktiga undertextningar. Och varför han tycker så mycket om Sara och Henrik.

”Sista gästen” är rolig, på ett lågmält sätt. Skojsig och enerverande på samma gång. Och det gäller att hänga med i svängarna. För det svänger, både i berättelsen och i språket. Den lätt skruvade tonen är mycket snillrikt uttänkt och konsekvent genomförd. Det finns en förnumstighet, som ihop med något absurt klämkäckt gör att jag vill ha min bettskena till hands när jag läser. Ibland går nämligen både Thomas Rapp och berättarens språkliga ton mig på nerverna. Fast på ett sätt passar det faktiskt också bra ihop med historien. Men enerverande är det. ”Sista gästen” är ungefär som en kombination av Erlend Loe och faktiskt en annan författande skådespelare: Jonas Karlsson.

”Sista gästen” är en smart historia med knorr på slutet. Och den där knorren som ska överraska läsaren på slutet är vitsen med hela romanbygget. En liten invändning bara: jag tycker det märks ibland att knorren är poängen. Andreas T Olsson har svårt att göra ”Sista gästen” riktigt intressant på alla sidor och ibland gäspar jag och tänker: Varför berättar han det här om Thomas Rapp? Är det för att fylla fler sidor? Det är inte, inte bra när läsaren tänker så. Fast – med den knorren är nästan allt förlåtet. ”Sista gästen” är en mycket imponerande debut från en författare som vet hur man kommer på en berättelse med knorr.

Recension: Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 8 mars 2017.

Annika Koldenius blir förälskad i språket på nytt när hon läser Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Vilken självklar och värdig debut!

Det är ett flickbarn, en mamma, en syster och en häst. Mer än så kan jag inte förklara Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Men språket! Språket! Glasklart! Orden liksom dansar över sidorna, forsar rytmiskt, för att sedan stanna upp, pausa. Johanne Lykke Holm vet precis hur hon ska få läsaren att vilja vända blad – en bladvändare, ja! En språklig bladvändare – vad ska jag få upptäcka på nästa sida? Jag blir nyförälskad i ordens kraft och i språkets möjligheter när jag läser Johanne Lykke Holms debut. Hurra!

”Natten som föregick denna dag” är inte en klassisk roman, med händelser som följer på händelser i kapitel med utveckling. Och samtidig är det just det: händelser som följer på händelser. Det är bara det att Johanne Lykke Holm skalat bort och skalat bort tills det endast finns ett slags kärna kvar: barndomens utsatthet och ögonblicken uppradade. Perspektivet är barnets genom den vuxna kvinnans språk och blick.

Det är flickbarnet som är berättaren i ”Natten som föregick denna dag”. Hon fyller tretton i berättelsens början och fyller fjorton när berättelsen slutar. Det är både ett barn som står still och ett barn på väg någonstans, nödvändigheten att orientera sig i en familj och omvärld som oftast ter sig obegriplig. Och det är symbiosen och hatkärleken med systern, konkurrensen om mammakärleken, varseblivandet, frigörandet, anpassningen. Det är kropp, liv, hår, mat, häst, död.

Johanne Lykke Holm arbetar också som översättare från danska till svenska, hon har bland annat översatt Josefine Klougart och Yahya Hassan, och jag vill tro att översättare är särskilt noga med språket när de själva skriver. Inte så att de färgas av de författare de översätter, utan snarare tvärtom – att det blir ännu mer nödvändigt att hitta något eget. Och Johanne Lykke Holm har verkligen hittat något alldeles eget.

Ibland när författare har ett alldeles särskilt sätt att berätta kan det ibland bli ett självändamål och därför tråkigt. Johanne Lykke Holm faller aldrig i den fällan eftersom de bilder hon målar med sina ord aldrig blir tråkiga. ”Natten som föregick denna dag” är aldrig tråkig, aldrig förutsägbar. Språket är som en projektil, medvetet på väg mot sitt mål. Lyriskt, rytmiskt. Enkelt och rakt.

Jag ser världen på ett nytt sätt när jag läser ”Natten som föregick denna dag”. Det är så sällan jag gör det nuförtiden. Alltså, jag gillar det här så himla mycket! Vilken debut! Så självklar, så värdig.

Recension: Smekmånader av Mikael Berglund

Recensionen också publicerad i Borås Tidning, Smålandsposten mfl.

”Smekmånader” är en mörk, vacker och outgrundlig roman. Annika Koldenius sugs in i en mycket stilsäkert berättad historia om ett gåtfullt uppdrag i en nära framtid.

Jag tyckte mycket om Mikael Berglunds debutroman ”Ett föremåls berättelse om obesvar”, om en mycket egensinnig kvinna vid namn Judit som utspelade sig i Norrbotten på 1600-talet. Den var mörk, suggestiv, med en känsla av annalkande hot och hade ett mycket stramt och vackert språk. Kölden, naturen och kampen för överlevnad var högst närvarande element.

Samma känsla, teman och plats finns i Mikael Berglunds andra roman ”Smekmånader”. Men istället för att utspela sig i dåtid, utspelar sig ”Smekmånader” i en nära framtid. Maija och Viktor är nygifta, men verkar inte särskilt förälskade. Men de har ett uppdrag. De ska bo ensamma på en liten ö i Bottenviken. Kring armen har de varsin transponder för att drönarna ska undvika dem. Framför finns en hög mur. Ibland spelas propagandamusik över vattnet.

Jag tycker mycket om Mikael Berglunds sätt att med små medel bygga upp en alldeles särskild stämning. Jag sugs in i berättelsen och njuter av läsningen trots att jag hela tiden anar att det aldrig kommer att gå väl. Regnet piskar precis så hårt, det som finns därute blir precis så främmande och långsamt avslöjas Maijas och Viktors egna motiv för resan.

Jag tycker lika mycket om ”Smekmånader” som debutromanen. Det är en mycket stilsäker berättelse av en författare som har hittat en alldeles egen röst. Jag ser mycket fram emot nästa roman och hoppas den blir lika mörk, lika vacker, lika outgrundlig.

Recension: Vi faller av Anna Platt

Recensionen också publicerad i bland annat Blekinge Läns Tidning och Barometern OT.

”Vi faller” är manusförfattaren Anna Platts debutroman. En roman med hjärtat på rätta stället, tycker Annika Koldenius.

Anna Platts debutroman består av fem berättelser som alla utspelar sig i Linköping 1992. Det är berättelserna om Kåre, Marie-Louise, Monica, Elis, och Ida. Kåre är pilot på Saab, men lever inte det familjeliv han drömt om; Marie-Louise har blivit lämnad av sin pojkvän och försöker hantera saknaden genom att gå med i en aktivistgrupp; Monica har precis fått ett cancerbesked, tänker tillbaka på sitt liv och vill få kontakt med sin dotter igen; Elis bor på äldreboende och har älskat samma kvinna i hela sitt liv; Ida går på skoldisco och är bra på att simma, men hennes pappa gråter på nätterna.

På något sätt handlar allas berättelser om längtan och saknad efter någon eller något. Det finns vissa kopplingar mellan karaktärerna, de finns i utkanten av varandras liv, men inte mer än så. Jag skulle lika gärna kunna säga att ”Vi faller” en novellsamling med fem porträtt av fem livsöden. Förlaget skriver att ”Vi faller” liknar filmen ”Short Cuts”, och den baserades ju mycket riktigt på en novellsamling av Raymond Carver. Det som håller ihop berättelserna är platsen och tiden, och mycket vaga kopplingar mellan karaktärerna, inget annat.

Det märks tydligt att Anna Platt har en bakgrund som manusförfattare för tv och film, bland annat har hon skrivit manus till filmen Kärlek Deluxe, som hade premiär 2014 med bland andra Moa Gammel och Martin Stenmarck i huvudrollerna. Alla fem berättelser är snyggt sammansatta och smart berättade, och det finns en dramatisk nerv i varje berättelse, en tydlig framåtrörelse. Men ibland tycker jag kan bli alltför för kvick. Läsaren hinner inte riktigt andas i berättelsen innan nästa dramatiska omständighet eller överraskning presenteras. Det är som att alltför mycket information ska tryckas ihop på alltför få sidor. Ta det lugnt! tänker jag medan jag läser.

Anna Platts styrka som romanförfattare finns istället i vardagligheten, det mänskliga. Anna Platt är bra på att fånga sin karaktärers känslor med små medel i sitt språk och det finns mycket igenkänning för läsaren. Jag menar: vem har inte varit kär, eller känt längtan eller saknad? Trots att det finns en enkelhet och direkthet i språket som jag tycker om, så tycker jag att Anna Platt kunde ha varierat sitt språk en aning mellan de olika karaktärerna för att särskilja deras berättelser, bara något mer utöver det att ändra vilka ord man använder.

”Vi faller” är ändå en fin läsupplevelse som säkert kommer nå många läsare, eftersom den har hjärtat på rätta stället.

 

Recension: Ibland är man lessen ibland är man glad av Martina Montelius

Recensionen också publicerad i Borås Tidning, Smålandsposten mfl.

Martina Montelius tredje roman pendlar mellan att vara långtråkig och genialisk, tycker Annika Koldenius.  

”Ibland är man lessen ibland är man glad” är Martina Montelius tredje roman. Huvudgestalten heter Rakel. Hon lider. Full av ångest tar hon sig an vardagen, trots att hon har svårt att andas. Hon går till sitt jobb, hatar sina arbetskamrater på friskolan i Djursholm, men vill ändå ha något slags samvaro med andra människor och då särskilt ombudsmannen Brophy. Till honom skriver hon innerliga brev. Som han ignorerar.

Det är något med Martina Montelius universum. Befolkat av individer som inte passar in, som ser på världen lite utifrån. Eller är det kanske så att Martina Montelius gestalter faktiskt gestaltar människans innersta väsen, i koncentrat? Ja, kanske. Martina Montelius vill nog att vi ska tycka synd om människorna. Men det är också roligt, på ett slags galghumoristiskt och tokroligt sätt som jag numera kallar Montelius signum.

Jag pendlar mellan att tycka att ”Ibland är man lessen ibland är man glad” är långtråkig som sjutton och helt och hållet genialisk. Det genialiska är den humoristiska och kärnfulla prosan. Det långtråkiga är att läsaren ibland är lite vilse i berättelsen. Men mot slutet av boken presenterar Martina Montelius några överraskningar som ger dramat en helt annan utgångspunkt. Genialiskt, det också. Och som Rakel skulle ha sagt: ”det är bra att ha nära till en vårdcentral och sen är allt över”. Ja, det är nog synd om människorna, trots allt.

Recension: Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 25 november 2016.

YouTube-stjärnan Therése Lindgren har skrivit en bok om psykisk ohälsa. En folkbildande viktig läsning för alla, tycker Annika Koldenius. 

Nej, jag skulle inte heller veta vem Therése Lindgren var om det inte vore för min dotter. När jag i mitt flickrum hade högar med Starlet och Frida och satt och klippte och klistrade recept på hur man gör sin egen ansiktsmask, har min dotter istället en enda sak: sin iPad. Hon tillhör generationen som vuxit upp med YouTube som främsta kanal för information och underhållning.

Therése Lindgren är nämligen en av Sveriges största YouTube-stjärnor. Hon har blivit utsedd till årets YouTuber på Guldtuben både 2015 och 2016. Nu har hon bytt medium och skrivit sin första bok. Och man skulle ju kunna tro att den skulle handla om smink, det som Therése Lindgren först började vlogga om. Men istället skriver Therése Lindgren öppet och ärligt om att hon faktiskt ibland inte mår så bra psykiskt.

Boken heter rakt upp och ner “Ibland mår jag inte så bra”. Therése Lindgren berättar om hur allt började, med en panikångestattack på jobbet när hon skulle hålla en presentation – hon trodde att hon fått en stroke, för inte kan en snygg och framgångsrik tjej må dåligt? Och hon berättar om sina egna fördomar om psykisk ohälsa och konstaterar redan på bokens första sidor att psykisk ohälsa är en av våra mest utbredda folksjukdomar och att det är den absolut vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

Therése Lindgren beskriver i “Ibland mår jag inte så bra” någonting som kan vara väldigt svårt på ett rakt, ärligt och enkelt sätt. Jag tycker om att Therése Lindgren varvar sina egna upplevelser, möten med psykologer och hur hennes sjukdom påverkat hennes omgivning med faktarutor om till exempel psykisk ohälsa och faktasidor om olika diagnostiska kriterier. Det blir en bra blandning, ett slags folkbildning (hurra!) och självbiografi på samma gång. Jag tycker att många unga (och även vuxna) borde läsa den här boken och jag tycker att många föräldrar och anhöriga skulle må bra av att läsa den här boken också.

På det viset är ju Therése Lindgren en bra och fin förebild för min dotter. Hon visar ju att bakom den fina, sminkade ytan finns en riktig människa som ibland mår bra, men ibland inte mår så bra och att det är okej. Jag gillar att Therése Lindgren berättar om viktiga saker som kommer nå många som kanske annars fått informationen i en betydligt tristare förpackning och därför inte tagit den till sig. Ja, vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, under en period eller för en lång tid, kanske resten av livet. Många kommer också göra det. Det är inget att skämmas för. TheréseLindgrens bok är riktigt bra.

Läs den!

Recension: Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning och Smålandsposten 28 oktober 2016.

”Ett litet liv” är en av de hemskaste och vackraste böcker Annika Koldenius någonsin läst och hittar inte riktigt orden för att kunna hylla den tillräckligt. Det är liv, inte litteratur.

Finns det egentligen lyckliga slut? Är det inte bara i litteraturen som vi kan ordna lyckliga slut och det är en av anledningarna till att vi älskar litteraturen så mycket? Eller är det kanske tvärtom: att litteraturen hjälper oss att förstå att det aldrig kommer att finnas några lyckliga slut, men att så länge berättelsen finns, så finns det som kan kompensera för det olyckliga slutet: kärlek, omtanke, vänskap, medkänsla, empati?

När jag läst sista meningen i Hanya Yanagiharas ”Ett litet liv”, så vill jag svara ja på den senare frågan. Det är därför litteraturen finns: för att ge oss mod att stå ut med all smärta som finns, för att påminna oss om att det också finns en möjlighet att någon gång få älska och vara älskad. Precis så storslagen är ”Ett litet liv”; precis så omtumlande, så hjärtskärande, så innerlig, så fasansfull. ”Ett litet liv” är en bok som lärt mig diskretgråta med tysta, blöta tårar på tågfärder och flygresor, där jag hållit så hårt i min medpassagerares arm att han förskräckt undrat vad det är jag läser. Jag har aldrig känt så många och stora känslor när jag läst en bok tidigare; jag har aldrig heller gråtit så mycket – av både sorg och ilska, men mest av glädje och kärlek. Det är en sådan bok.

”Ett litet liv” handlar till största del om den föräldralösa Jude StFrancis och börjar när Jude flyttat till New York med sina tre vänner från college: Malcolm, JB och Willem. I berättelsen får läsaren följa dem under deras fortsatta liv: de fortsätter vara vänner, de får bra karriärer, de kämpar på med att leva ett gott liv. Malcolm blir arkitekt, JB erkänd konstnär, Willem uppburen skådespelare och Jude blir framgångsrik jurist. När de fyra vännerna träffas på college är Jude den hemlighetsfulla, som inte vill berätta något om sig själv. Läsaren får snart reda på att Jude varit med om hemska saker i sin barndom, men inte riktigt vad. Hanya Yanagihara avslöjar bara några få detaljer i bokens tidigare delar. Men skickligt, som för att långsamt vänja läsaren vid ohyggligheterna, blir beskrivningarna efter hand allt mer fördjupade, detaljerade och explicita, tills det nästan är helt omöjligt att läsa vidare.

”Ett litet liv” handlar om att fortsätta leva. Hanya Yanagihara tar sig an stora ämnen som lycka, tillhörighet, vänskap, kärlek, smärta, sorg och att det kanske inte går att rädda en annan människa hur mycket man än försöker, att det faktiskt inte finns så mycket kärlek att det kan kompensera för svåra upplevelser och stor sorg för någon som inte upplevt villkorslös kärlek som barn, utan som tror att kärleken är villkorad genom det egna lidandet. Hanya Yanagihara ger en insiktsfull inblick i hur det kan vara när ångesten är så stor att det enda som kan lindra den bara är en annan, större smärta och hon har en utomordentligt fin känsla för exakt hur detaljerad hon kan vara i sina beskrivningar av de strategier Jude har för att klara av att fortsätta leva. ”Ett litet liv” beskriver också ett annat kärlekssätt att leva på än den traditionella kärnfamiljen, där nära relationer till andra människor inte behöver handla om biologi eller traditionellt manligt/kvinnligt. Kring Jude finns vännerna, men också Harold, hans professor från college med fru Julia, samt Judes läkare Andy– de är människor som älskar honom och vill honom väl. Några av de starkaste partierna i boken är dem där Jude får medkänsla och empati från sina vänner och sin omgivning och där det slår mig: det är detta som innebär att vara människa!

Jag tror att ”Ett litet liv” är en av de hemskaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Det finns så mycket smärta i berättelsen och det vore verkligen en outhärdlig läsning om inte Hanya Yanagihara också samtidigt hade förmågan att skildra den största omtanke, den djupaste vänskap, den starkaste kärlek. Det finns en saklighet i berättandet och en klarhet i språket; ett slags krasst konstaterande av fakta där Hanya Yanagihara aldrig talar om för läsaren vad hon ska känna, hon bara beskriver hur det är och vad som sker, och så lämnar hon kännandet till läsaren. Det finns ett genomgående stråk av vemod i berättandet som gör att texten får en långsam tyngd; inte som en sten i bröstet, utan mer som en djup inandning och djup utandning i vilan som finns att somna nära intill en älskad. Jag har läst ”Ett litet liv” både på engelska och svenska och Niclas Nilsson har fint fångat Hanya Yanagiharas språk och ton i den svenska översättningen. Det kan inte ha varit lätt.

”Ett litet liv” är en bok som har förmågan att ge varje läsare precis vad den behöver och letar efter, en bok som ger nya upplevelser vid varje läsning. Det är en så rikt berättad historia med så djupa porträtt att den känns verkligare än verkliga livet, som att Jude och Willem och de andra faktiskt har funnits på riktigt och inte bara i min läsarfantasi. Det är liv, på något underligt sätt, inte litteratur. Jag kan inte hylla den här boken tillräckligt, det finns inga ord som kan beskriva hur stor och vacker ”Ett litet liv” är. Jag brukar aldrig gråta när jag läser, bara en sån sak! Och som jag gråtit när jag läst! Och jag tycker så mycket om att Hanya Yanagihara inte heller faller i fällan att försöka laga livet genom berättelsen, livet är som det är och vissa saker går inte att laga hur mycket man än försöker. Men att man ändå måste försöka, att man aldrig får ge upp att försöka! Och att det finns en storslagenhet i livet, trots titeln! Att livet får finnas trots att det bara är ett litet liv av alla miljoner.