Min breda bokhylla och Ingmar Bergmans VHS-dito – bredd och genuin passion!

Jag läser i dagens DN om Ingmar Bergmans VHS-samling i huset på Fårö och tänker direkt på min egen bokhylla – skillnaden mellan film och litteratur, skillnaden mellan fint och fult.

Ingmar Bergman var filmälskare. Han äskade film så mycket att han ville se allt. Alltså fanns allt i Bergmans filmsamling. Allt! I hyllorna fanns bland annat Ghost busters, Den vilda jakten på stenen, Strictly Ballroom, Terminator… Tillsammans med Michael Haneke, Kurosawa, Allen… Eller som det står i artikeln:

”Just bredden är fascinerande. Den vittnar på ett vackert vis om Bergmans högst genuina passion för film. Han älskade film och han var en hängiven storkonsument.”

”Bredd” och ”genuin passion” i samma stycke! Som att de inte kan vara utan varandra!

Jag älskar det!

Men. Försök nu att applicera samma meningar på en litteraturkritiker. Ja, byt nu ut ”film” mot ”böcker” i de ovanstående meningarna!

Inte?

Nej. Mången ”litteraturälskare” som jag stött på skulle aldrig tala om ”bredd” i sin genuina passion för litteratur. Där handlar det snarare oftast om tvärtom – har man passion för litteratur så pratar man uteslutande om passion för ”fin” litteratur och räknar inte in populärlitteraturen i den passionen. Man fnissar istället lite obekvämt vid namn som Läckberg, Kepler och Brown och säger: ”Nä, de har jag verkligen aldrig…”

Och återigen minns jag den uppskruvade stämningen bland många (men inte alla) bibliotekarier på ett seminarium jag deltog i på Bokmässan 2010, när jag visst tyckte att Liza Marklund hade en given plats på biblioteken. Var fanns ”bredd” och ”genuin passion” i samma anda där?

När Ingmar Bergman hade ångest och svårt att somna så tittade han på något lättsamt, avslöjar han i ett samtal med Woody Allen.

När jag är trött och har svårt att koncentrera mig läser jag Denise Rudbergs Elegant Crime-böcker, avslöjar jag i denna blogg till just dig.

Och om Ingmar Bergman kunde älska både James Cameron och Andrej Tarkovskij med bredd och genuin passion, så kan väl en litteraturkritiker (dvs jag) älska både Katarina Wennstam och Sara Stridsberg med samma bredd och genuina passion?

Eller är det omöjligt?
”Bredd” och ”genuin passion” i samma mening som ”litteratur”?

Jag hoppas inte det.

Recension: Svikaren av Katarina Wennstam

Katarina Wennstam blev en av mina hjältar med Smuts. För ämnet om män och sexvanor som hon tog upp i den boken, men särskilt för skildringen av dotterns sexualitet, hennes lust och driv. Inte någon annan stans hade jag läst något liknande som beskrevs där.

Samma känner jag när jag läser Svikaren. Först finns den yttre historien om homofobi inom idrottsvärlden. Det är en bra historia, samhällsaktuell, liksom alla ämnen Wennstam behandlar i sina böcker. Men det som fångar mig är återigen det på pricken beskrivna sexuella driv som finns inom både män och kvinnor. Men också det som vi inte orkar prata om i relationer – missförstånden, när man helt plötsligt inte vill samma längre, hur man helt slutar prata med varandra… I Svikaren handlar det om att han vill ha barn, men inte hon och att hon gör karriär, men inte han. Hinder som kanske är omöjliga att överbrygga och där båda tillslut agerar känslosamt och oförnuftigt. Men högst mänskligt.

Jag tycker Svikaren är Katarina Wennstams starkaste bok efter Smuts. Där Dödergök vindlade iväg och Alfahannen mest kändes som en pamflett, hittar Wennstam tillbaka till det pricksäkra gestaltandet av könsroller, sex och relationer som är hennes signum och som gör henne till en unik röst i svenskt berättande idag. Ett plus också för den tredje delen i Svikaren, som utspelar sig i rättssalen. Rättssalsdramatik är tacksamt. Fler författare borde förlägga sina spänningsromaner dit.

Höstens 10 bästa fackböcker!

Jag läser ju inte bara skönlitteratur, utan bläddrar också i böcker om konst, musik, foto; läser för att bilda mig inom samhällsvetenskaperna och litteratur.  Därför måste jag också lista de 10 bästa fackböckerna från Höstens böcker 2011 Vuxen. Ja, och så kokböckerna förståss!

Kokböcker

1. Systrarna Eisenmans mingelmat av Monica Eisenman och Lisa Eisenman Frisk (Bonnier Fakta)
Systrarna Eisenman kommer med ny kokbok. Hurra!

2. The Complete Magnolia Bakery Cookbook (Printz Publishing)
Ett berömt café i New York släpper kokbok med bakverk. Yummy! Tårtorna är som konstverk och recepten har bearbetats till svenska förhållanden av husmorsan Anette Rosvall.

Konst/Musik

3. Svenska bilder av Louise Nyström (Carlsson Bokförlag)
Handlar om arkitekten Ferdinand Boberg. Ett praktverk med 300 teckningar och lika många foton från samma platser i dagens Sverige.

4. A Strange Tale av Hans-Olov Öberg (Kalla Kulor Förlag)
Boken om Esbjörn Svensson Trio, Sveriges mest framgångsrika jazzexport genom tiderna. Tänker lyssna på en av mina favoritskivor medan jag läser: EST Plays Monk.

5. Erotisk ritbok av Magnus Frederiksen (Vertigo)
Hehehehe. En annorlunda rita-linjer-mellan-prickar-bok om man säger så…

Litteratur

6. Övningar i översättbarhet (Albert Bonniers förlag)
En antologi som undersöker översättningens roll i samtidskonsten.

7. Dagarna med Kerstin av Åsa Mattson och Caroline Roosvall (Norstedts)
En bok om och med Kerstin Thorvall. Med massor av foton. Ja ja ja ja ja!

Samhälle

8. Happy Happy red. Maria Sveland och Katarina Wennstam (Atlas)
Den lyckliga skilsmässan, finns den? Maria Sveland har någon slags fingertoppskänsla för när man får bryta tabun. Jag är intresserad av att läsa, fast jag inte tänker skilja mig alls.

9. Förnuft och högmod av Lena Andersson (Natur och Kultur)
Lena Andersson är alltid rolig att läsa. Här handlar det om blandade texter – om religion, relativism och annat.

10. Väninnorna och jag av Åsa Moberg (Natur och Kultur)
Undersöker väninneskap. Jag gillar Åsa Moberg ända sen jag läste Simone och jag för väldigt många år sedan, jag är fortfarande intresserad av hennes tankar.

Lycklig Lycklig Skild Maria Sveland

Jag sitter i hammocken och läser. Jag vet, jag brukar inte göra det, jag blir alltid åksjuk. Men dagen är så fin och så kan jag tåflirta lite med maken som sitter mitt emot. Det jag läser är tidskriften Bangs jubileumsnummer, och särskilt artikeln av Maria Sveland på temat familj. Fast egentligen handlar den om att skilsmässor borde vara lyckliga.

Maria Sveland kommer ju med ny bok i höst, Happy Happy, där hon och Katarina Wennstam samlat några kända svenska kvinnor berättar om sin syn på skilsmässor, hur de blivit lyckligare efter skilsmässan, och artikeln i Bang handlar om varför vi måste se skilsmässan som ett misslyckande när den istället är början på något nytt och härligt – ett liv i frihet. (Artikeln finns tyvärr inte på nätet, så jag kan inte länka till den, men Bang har en hemsida i alla fall.)

Nej, nej, jag tänker inte skilja mig. Jag gillar att sitta i hammocken och tåflirta med min make. Men jag tycker ändå att det ska bli intressant läsning. Fyra ganska nära vänner till mig har skilt sig de senaste två-tre åren och de flesta (inte alla) beskriver skilsmässan som ett misslyckande. Jag är nyfiken på varför, för alla fyra har blivit gladare och friare efter skilsmässan. Och så tänker jag på en insändare i dagens Borås Tidning som tyckte att betänketiden för skilsmässa skulle ändras till fyra år. För barnens skull. Och för förmodligen för att kvinnan skulle hinna ångra sig. Och för att mannen inte skulle bli alkoholist, för det blev nästan alla män vars fruar skilde sig från dem. Jag undrar om någon tog den insändaren på allvar? Jag blev arg.

Kanske behövs det en ny syn på skilsmässa, om Maria Sveland har rätt i att många ser skilsmässa som ett misslyckande? Kanske behövs det modiga kvinnliga skribenter och debattörer för att ta upp frågan? Är rätten till en lycklig skilsmässa kanske till och med den nya kvinnofrågan? Jag är i alla fall nyfiken på boken ur ett samhällsperspektiv och frigörelseperspektiv.

Men finns det några lyckliga skilsmässor i skönlitteraturen, undrar jag?

Maria Svelands artikel i Bang 1/2011