Ingrid Vang Nyman – ”hon som ritade Pippi”

Jag är helt mätt på att läsa romaner efter rekordmaj och har i helgen istället suttit och bläddrat i en bok som handlar om Ingrid Vang Nyman, illustratören som bland mycket annat tecknade de första bilderna på Pippi Långstrump.

Hon har en helt egen stil. Det är så med de riktigt bra barnboksillustratörerna. Man känner genast igen deras bilder. De är de som ger författarnas karaktärer och berättelser liv, de som gör att man känner Pippi, Pettson, Rut och Knut, Billy, Mulle Meck, Mamma Mu….

Boken är från 2003 och egentligen en utställningskatalog indelad i kapitel där olika perspektiv på Vang Nymans bilder tas upp. Det är konstvetare, barnboksförfattare, barnboksillustratörer och kritiker som berättar. Jag tycker det kapitlet där skisser jämförs med den illustration som sedan blev är mest spännande. Där ser man verkligen processen och skapandet.

I sommar kan man se många av Ingrid Vang Nymans bilder, för den 16 juni startar nämligen en utställning på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby om just Ingrid Vang Nyman, med betoning på hennes teckningar i böckerna om Pippi Långstrump och Alla vi barn i Bullerbyn.

Det är intressant att läsa om Ingrid Vang Nymans liv och hur hon arbetade. Sorgligt nog tog hon sitt eget liv 1959.

Recension: Den krympande hustrun av Andrew Kaufman

Jag gillade verkligen Andrew Kaufmans Alla mina vänner är superhjältar. Så det är med nyfikenhet jag öppnar Den krympande hustrun.

Och ja. Historien fångar mig direkt. Finurlig, sorglig, inkännande på ett sätt som jag nu känner igen som Kaufmanskt.

Men jag har så svårt för Stina Wirséns illustrationer. De tillför inte min läsupplevelse något, snarare irriterar de mig. Kaufmans text är så rik på målande bilder att jag skapar mina egna inne i huvudet. Och de ser inte alls ut som Stina Wirséns! ”Nej, nej, så ser det ju inte alls ut!” vill jag säga. Och så får jag läsa om stycket… Eller så förstår jag inte alls innebörden i illustrationen och börjar leta i texten efter vad Stina Wirsén kan ha menat.

Jag vet inte om jag är särskilt känslig för illustrationer i litterära sammanhang, eftersom jag arbetar med att just sammanfoga bild, text (och intervju) i korta filminslag. Jag tycker bilder ska tillföra texten något, en ytterligare dimension eller ett förtydligande. Eller helt enkelt vara så nedtonade och vaga att informationen i texten inte störs ut. Inte bara finnas med som utsmyckning.

Jag undrar faktiskt vad tanken var med illustrationer till Den krympande hustrun var. Berättelsen står bra helt på egna ben.