Recension: Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal

Haren med bärnstensögon är en judisk släktkrönika.
Det är en tidsresa genom 18- och 1900-talet.
Det är oavbrutet fascinerande att glimta en värld, svunnen och överdådig. I Europa. I Paris. I Wien. Men också USA, England och Japan. Jag får inblick i politik, kulturliv, familjeliv. Och det är oerhört fascinerade att höra om den utbredda och öppna förekomsten av älskare och älskarinnor i slutet av 1800-talet och början på 1900 – ”det var väl inte något konstigt med det…”

Familjen Ephrussi var mycket rika, ursprungligen ryska judar från Odessa, med pengar, konst, möbler och smycken i överflöd. De startade en bank med hjälp av pengar från spannmål. Och generationerna därefter, där äldsta sonen alltid förväntades föra familjens bankarbete vidare och där de yngre barnen kunde ägna sig åt familj (kvinnorna) eller kultur och vandringsår (männen).
Fram till 1938 det vill säga.

Jag trodde inte jag skulle bli berörd. Jag har läst om Andra Världskriget förut. Men inte på detta sätt. Inte nyligen. Nej, faktiskt inte alls i vuxen ålder. Bara tanken på att någon annan skulle komma och bulta på min dörr, komma hem till mig och säga: ”det här är inte ditt längre, nu är det vårt”. Att inte veta om ens nyfödda barn ska överleva, för att det inte finns mat att få. Att veta att allt det som dina förfäder arbetat för, det som du skulle föra vidare, är stulet.
Det känns inuti.

Som en röd tråd i släktkrönikan finns en samling netsukes – små japanska snidade föremål i antingen trä eller elfenben. De köps av Edmund de Waals farmors fars kusin, Charles Ephrussi, när japanska föremål var högsta mode i Europa i slutet av 1800-talet. De ärvs sedan, färdas från Paris, till Wien, till Japan, för att så småningom komma i de Waals ägo i England. Samlingen var en av de få saker som familjen lyckades gömma för nazisterna.

Kanske är det språket som gör det verkligare? Edmund de Waal har ett torrt och nästan akademiskt språk – arkivfakta och händelser staplade efter varandra. ”Det är inte fiktion, det här. Det har faktiskt hänt. Ta del av allt material jag samlat!” tycks Edmund de Waal vilja säga. Han avslöjar inte mycket vad hans släktingar kände. Bara vad de gjorde.
Men det räcker långt.

Haren med bärnstensögon ger inte människorna liv, men tiden liv genom människorna.

Dessa älskare och älskarinnor i Haren med bärnstensögon!

Jag fascineras!
Det kryllar nämligen av älskare och älskarinnor i Haren med bärnstensögon.
Och detta i överklassens Europa på 1800-talet och en bit in på 1900.

Ofta sker det helt öppet. Och ”alla” vet vem som har förbindelser med vem.
Det är inte bara män som är ute och förlustar sig utanför hemmet, utan också kvinnorna.
I Paris träffas de utomäktenskapliga förbindelserna i små antikaffärer och gör upp var de ska ses senare.
Kvinnorna har två uppsättningar kläder – en hemma och en hos älskaren.
Männen dör med frun hållandes ena handen och favoritmätressen den andra.
Barn har inte de fäder de borde ha, utan att de räknas som oäktingar. (De är ju födda inom äktenskapet, om än ”fel” äktenskap.)

Edmund de Waal borde veta. Det är hans släktingar det handlar om. Han har läst brev, hittat dokument, sett foton, pratat med de som finns kvar.

Jag undrar om det fungerade för att alla gick med på det. För att äktenskap på den tiden inte ingicks av kärlek, utan för att skapa allianser. Äktenskapet som företag. Och därför skaffade man helt enkelt kärlek på annat håll.

Eller så kanske de var uttråkade? Det fanns så mycket pengar att de inte behövde arbeta. Och vad skulle man fylla sin fritid med för aktiviteter utöver teater, konst och musik?

Men fascinerande!

Två födelsedagsböcker inköpta: Bodil Malmsten och Haren med bärnstensögon

Jo, jag fyllde ju år häromdagen. 40. Jämnt alltså. Jag fick många fina presenter av närmaste familjen. Men nej, inga böcker.

Jag får ju aldrig några böcker i present numera. Det är ingen som vågar längre. För med största säkerhet har jag antingen den, eller har läst den redan, eller haft den men gett bort den, eller så är det inte min smak, osv..
Men däremot fick jag saker som kan omvandlas till böcker…

Så idag gjorde jag mitt första inköp. Eller rättare sagt: Jag skickade älskade maken till den lokala nere på stan med en kort lista på två titlar som jag inte läst ännu. Jag själv ligger nämligen i soffan med något slags ryggskott. Ont har jag i alla fall… Så ont att jag faktiskt knappt orkat läsa.

Vi får se om dessa raringar kan ändra på det:

Bodil Malmstens Och en månad går fortare än ett hjärtslag måste jag läsa. Jag har alla de tidigare loggböckerna, vore synd att inte ha denna också. Jag gillar hennes böcker väldigt mycket, önskar jag hade en del av hennes wit. (Wit är för övrigt ett ord som inte låter sig övetsättas till svenska.)

Haren med bärnstensögon verkar mycket spännande. Den utgår från en samling netsukefigurer och jag hoppas att den ger inblick i 1900-talshistorien och är full med människor och kultur. Det är något med artefakter och hur de kan berätta historier som intresserar och fascinerar. Lite som arkeologi. Eller ganska mycket som arkeologi faktiskt. Jag gillar arkeologi. Jag gillar böcker med stor kunskap i. Jag gillar att lära mig något nytt varje dag. (Ja, jag är lite kunskapsnördig…)

Jag tror jag börjar med Haren… Ja, det gör jag.