Så börjar den femte artikeln i min skrivarskola om erotisk litteratur.

Läs fortsättningen på artikeln på Kapitel1.se:s webbsida.

Det är också pusslet jag älskar i äventyrsfilmer som National Treasure och National Treasure: Book of Secrets där jag sitter med pirr i mungiporna och andan i halsen trots att jag sett filmerna om och om igen. (Och nu verkar det komma en trea också!)

Andra gången jag läste Da Vinci-koden blev jag däremot överraskad över vilken skamligt dålig prosa det var. Eftersom gåtan redan var löst, och därmed spänningsmomentet försvunnet, så återstod ju bara språket. Hu! Jag hade skämskudde för halva ansiktet när jag läste och slutade när jag kommit halvvägs. Jag visste ju hur det skulle gå.

Däremot så fungerar Dan Browns historier fortfarande som filmberättelser. Jag såg om filmerna Da Vinci-koden och Änglar och demoner för inte så länge sedan och de är fortfarande bra och spännande filmer.

Och det är väl så med Dan Brown – hans berättelser gör sig helt enkelt bättre på film än som litteratur. Berättelse, inte språk.

Jag kommer ändå att läsa Inferno, trots de många sågningar, och parodiska förkortningar som sprids nu över nätet. The Guardians recensent skriver till exempel så här: ”I used to think that Dan Brown was merely bad. Now, after reading the latest version of the apocalyptic thriller he rewrites every few years, I suspect he might be mad as well.” i denna hysteriskt roliga recension.

Igår handlade inlägget mest om kritiken mot Dan Browns senaste bok. Men den gamla konversationen mellan mig och Jonas Malmborg angående min recension av Fältöversten dök också upp längre ner i blogginlägget.

Jag tycker det är kul att det samtalet mellan Jonas Malmborg och mig fått liv igen, för jag tror på ett öppet samtal om yrkesroller, läsning och författande. (Läs mer om mitt tack till Jonas Malmborg här.) Jag tror fortfarande på tanken att författaren ger sin bok till läsaren som en gåva och att varje läsare gör sin egen tolkning. Det förhållningssättet betyder att min läsning inte är den enda rätta. Men det betyder samtidigt att författaren inte har tolkningsföreträdet till sin berättelse.

I Sofia Hallbergs blogginlägg finns också en hänvisning till Sara Starkströms bok Game Girl. Jag har inte läst den, men blir nu väldigt nyfiken på den, och på den Poesi-kamp som recensionerna verkar ha gett upphov till.

Av dessa tre författare är Silke Scheuermann den enda jag läst innan: Timmen mellan hund och varg och novellsamlingen Rika flickor. Så nu är det soännande om Shanghai performance är av samma vasst trevliga sort.

”Vi har fem sinnen – smak, lukt, känsel, hörsel och syn. Alla sinnen kan starta erotiska känslor eller känslor av välbehag i kroppen: smaken av jordgubbar i munnen, doften av en viss parfym, fingerlätta beröringar längs ryggslutet, ett ord som viskas i ett öra, synen av en naken kroppsdel som väcker begär.”

Läs hela artikeln här.

Weirdo berättas i två tidsplan, ett då och ett nu. Det jag gillar är det klassiska upplägget – som verkar hämtat från ett avsnitt av Morden i Midsomer – med konstiga människor i engelska småstäder som beter sig udda eller helt enkelt galet. Men där de mordiska karaktärerna i Morden i Midsomer är excentriska på ett mysigt vis, är småstaden Ernemouths dåliga människor obehagligt mörka och rent av onda. Kontrasterna i Weirdo blir därför spännande. ”Twist av noir” kallar förlaget deckargenren, och visst är det både porr, prostitution och allmänt våld och trasighet i berättelsen. Själva mordgåtan i sig är rätt vanlig, klasskamrat mördar klasskamrat – möjligtvis av svartsjuka, men upplösningen och motiven visar sig till slut faktiskt vara helt galna.

Weirdo är Cathi Unsworths fjärde deckare, men första deckare på svenska. En av Unsworths styrkor är att hitta på de där osannolika karaktärerna och ge dem tillräckligt mycket kött och blod för att de – några av dem i alla fall – trots allt kan bli sannolika. Jag fastnar för berättelsens tema om hur elaka tjejer faktiskt kan vara mot varandra och hur lojaliteter snabbt kan förändras, men också det som händer mellan mödrar och döttrar och hur svårt det kan vara att ta sig ur sina föräldrars klasstillhörighet i England. Jag tycker också om att det dröjer rätt länge tills Cathi Unsworth faktiskt berättar vem det är som blivit mördad, ett extra spänningsmoment i berättelsen som jag inte har träffat på i någon annan deckare.

Ibland tycker jag dock att själva gåtan är smartare och intressantare än vad Cathi Unsworth kan berätta den, trots att det finns några berättartekniskt finurliga svängningar i historien. Slutscenen är helt enkelt osannolikt vriden och det är väl värt att vänta på den aha-upplevelsen. Ibland tycker jag dock att Unsworth hetsar förbi scener som hon borde hålla längre i. Att skriva deckare handlar mycket om att hålla sig till en mall, men samtidigt göra avstickningar från den och att våga hålla på berättelsens konstiga godbitar när de väl dyker upp. I Weirdo finns det en hel del sådana ögonblick.

Jag tycker att det är ett spännande namn. Joe Wright har bl a regisserat Försoning, Pride and Prejudice och Anna Karenina, men också Hanna - filmer som både är romantiska historier, men också filmer med tydligt våld och spänning. Särskilt Hanna är en stark filmupplevelse och har du inte sett det – hyr den genast!

Fifty Shades of Grey kan bli en bra film om han tackar ja. Men vilka som ska spela Ana och Christian återstår att se. Jag har verkligen inga favoriter till rollerna, mer än att jag tycker att de faktiskt bör ha rätt ålder, och det diskvalificerar ju onekligen rätt många skådespelare.

Så varför antropologiskt intressant? Jo, för att den innehåller så många fenomen som jag ändå måste kalla nya och samtida. Romanens huvudperson Hannah är en tjej som på kort tid gift sig, fått en dotter och därefter skilt sig. Hon beskriver varannanveckaslivet – ena veckan mamma på heltid, den andra partypingla på fullvingliga ben. Hon är en utlevande kvinna som tar för sig sexuellt med rakade ben och vaxad mus. Hon satsar helt och fullt på karriären och stressar samtidigt till lämningar och hämtningar på dagis. Hon cyklar genom Stockholms innerstad för att ta sig från jobbet till dagis och hem. Hon nojar över sin vikt. Att Hannah dessutom tillhör en medieelit som hänger på de coolaste krogarna med de coolaste människorna ger berättelsen en extra dimension – samtidens fascination över kändisar.

Jag gillar att läsa Sex and the mammaliv. Det är roligt skrivet och mycket lättläst. Ibland balanserar det på gränsen till pinsamheter, ibland kliver det över. Ja,  jag erkänner: jag är storögt fascinerad över livet som romanens Hannah lever. Full, kåt, hånglar öppet med än den ena killen än den andra, visar bröstvårtor i barer, flamsar och tramsar på natten för att på dagen vara coolaste karriärprojektledarmediebruden. Och däremellan också mamma. Ibland fnissar jag igenkännande till vissa beskrivningar, trots att jag egentligen inte borde känna igen mig alls. Men det är väl det som är en av styrkorna med boken: den både fascinerar med sitt innehåll i beskrivningen av ett liv som jag inte ens är i närheten av att leva, samtidigt som det finns en hög igenkänningsfaktor i känslorna, som ändå är mänskligt universella som livsångest och kärlekstörst. Jag älskar också de där små listorna som romanens Hannah skriver – jag gör också sådana -  som egentligen bara ytterligare spär på idén om det moderna livsprojektet och allt man borde vara och ska klara av att göra. Puh.

Jag tycker också att det är intressant att Sex and the mammaliv lyckas vara både ytlig och utlämnande på samma gång. Och här märks tydligt i tilltalet att bokens texter är hämtade från en blogg. Det är egentligen ingen gestaltning att tala om, utan mer ett skvallrigt berättande. Ibland blir jag oerhört irriterad på bristen på gestaltning och att allvarliga känslor bara viftas förbi, ibland tänker jag: det är en chick lit-blogg i bokform du läser och det är bara att hänga på! Som fascinerande samtidsunderhållning en lat stund i söndagssoffan med ena näven i en godisskål passar Sex and the mammaliv perfekt.

Läs här på Kapitel1.se.

Marie Darrieussecq har ända sedan debuten med Suggestioner 1996 haft en alldeles egen förmåga att krypa in under huden på de människor hon väljer att berätta om, som till exempel i Tom är död och i Fantomer. I den nya romanen Flickan i Clèves heter huvudpersonen Solange. Clèves är en liten by där alla känner alla och alla vet allas hemligheter och avslöjar dem när det passar. Det är 80-tal, Like a virgin-Madonna är förebilden bland flickorna på skolgården. Solange är i tonåren och varje konversation på rasten, på torget, på festen handlar om sex: hur och hur mycket man ska göra det och med vem. Solanges mamma och pappa blundar och Solange lämnas ofta hos en granne, Monsieur Bihotz, för barnpassning. Aningslöst, eftersom Solange väldigt gärna vill bli av med oskulden, så fort som möjligt, med vem som helst faktiskt.

Det finns en skärpt vasshet hos Marie Darrieussecq som jag älskar. Marie Darrieussecq når i Flickan i Cléves särskilt den där ansvarslösheten; tonårsoförmågan att tänka längre än nästa sekund, att tänka längre än bara sig själv. Flickan i Clèves är en undersökning av en sexuell värld, sedd med en tonårings blick med skoningslösa kommentarer från klasskamrater och vänner. Flickan i Cléves väjer inte för det där som vi gärna väljer att glömma bort, särskilt när det gäller ungdomar – att vi är sexuella varelser.

Jag tycker att det är befriande att läsa Flickan i Clèves, för Marie Darrieussecq gör berättelsen så kroppslig och köttslig genom Solange. Det är rå tonårssex, det är det som brinner i kroppen, det är första mensen och blodet som är varmt mellan benen, det är konstant onanerande. Men det är också en passiv vuxenvärld som är oförmögen att guida genom de där åren när man är både barn och vuxen, när mamman kommer upp med bullar och saft på pojkrummet som trevligt förspel till analsex.

Att läsa Flickan i Clèves är att förstå anledningen till att det finns litteratur – att få se världen genom någon annans ögon, men ändå känna sig besläktad med tankarna och känslorna. Marie Darrieussecq skriver så det känns, så det bultar i hjärtat, utan att väja för det fula, det osnälla. I Flickan i Clèves finns samma känsloläge som i Lena Dunhams tv-serie Girls, som inte heller väjer för det osnygga, det råa, det förnedrande. Det går naturligtvis inte att tycka om Solange, snarare ömmar jag, men det går att förstå det hon gör. Och jag måste jag älska att Marie Darrieussecq gör Solange sådan hon är. För det är sådana vi är, vi människor.