Den drunknade passar mig just nu.
Det är som om Therese Bohman förstår mig. Vad jag vill ha. Just nu.

Det är det underliggande hotet. Faran som finns där. Men som ändå lockar.  

Therese Bohman hanterar skickligt sina teman för att berätta det som ligger där under, men som aldrig sägs rakt ut: I första delen hettan - sommaren, det klibbiga, fuktiga; löftet om passion. I andra delen kylan – vintern, isvindarna, oförmågan att värma upp, den kletiga leran där fötterna sjunker ner och fastnar… De väl utvalda namnen: Stella – som den klara stjärnan i himmelen, Marina – det djupa, farliga havet, Gabriel – som konstnären Rosetti med de många kvinnliga muserna, och som ärkeängeln som både kommer med bebådelsen och blåser i sin trumpet när domedagen kommer – liv och död i samma person. Det är också bilderna från konsten och litteraturen, pre-rafaeliterna med Rosetti, Swinburne och de eviga temana om kvinnor som objekt utan möjlighet att ta kommando över sina liv och utan möjlighet att ändra sättet som de blir betraktade på.  Naturen finns med både som hot och tillflyktsort. Ingenting sker av en slump. Varje referens är noga uttänkt.
I  berättelsen finns också fascinationen inför det manliga konstnärsgeniet. Att som kvinna bli utvald. Och därefter: underkastelsen, brännmärkningen.

Ja, det är det underliggande hotet jag fascineras av.
Det är också motsatserna: ljus och mörker, hetta och kyla,  himmel och hav, Stella och Marina, liv och död.

Åh, vad jag gillar.

Vi närmar oss båda. Sk… St… Sv… Szy!

Szymborska!

Jag ser de två titlarna först och med höger pekfinger drar jag snabbt ut dem.
Prrrrrecious!

Förvåningen i den blonda damens blick där jag står med båda Szymborska-häftena i min hand.

Förvåningen i den blonda damens blick när hon ser hålet i bokhyllan.

Förvåningen i den blonda damens blick när hon inser att jag inte bara hittat Szymborska, utan lagt beslag på de enda titlar som fanns inne.

Jag: Oj, skulle du också ha Szymborska?
Hon: Ja. Jo.
Jag: Vi kan dela. Här ta en.
Hon: Är det säkert?
Jag: Ja, visst.
Hon: Menar du det?
Jag: Vilken vill du ha?
Hon: Jag kan ta den här.
Jag: Varsågod!
Hon: Tack.

Glädjen i den blonda damens ögon när hon går iväg med det ena Szymborska-häftet.

Värmen i mitt hjärta.

Jag fascineras av historier som utspelar sig under en kort tidpseriod, i ett slutet rum, med bara några få karaktärer. Så mycket kan rymmas i det täta spelet:
Erfarenheter från länge sedan som får betydelse för nuet.
Trängda beslut som får konsekvenser för framtiden.
Gester som kan misstolkas.
Saker som förblir osagda.
Det som ändå sägs, som betyder allt.

Allt bygger på en förväntan om hur karaktärerna ska reagera i vissa givna situationer, att det finns regler. Men så sätter någonting reglerna ur spel: en händelse, en oväntad replik. Och makten förskjuts. Reglerna måste göras om.

Kanske fascineras jag av att det verkar så enkelt. Bara två personer som pratar med varandra, kanske gör något tillsammans. Men att skapa dramatik av det! Med en början och ett slut!

Jag såg en fantastiskt fin film på Göteborg Filmfestival som innehöll just allt detta: En gång om året, regisserad av Gorki Glaser-Müller med Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis i rollerna. De är gifta på varsitt håll, men har ändå haft en kärleksaffär i trettio år. De ses en gång om året, på olika hotellrum. Men den här gången så händer något oväntat som sätter alla regler ur spel. En önskan, en replik. Ett fotografi på ett hus.

En annan berättelse på samma tema är På Chesil Beach av Ian McEwan. Det nygifta paret som sitter på hotellrummet och ska äta bröllopsmiddag. Och sedan väntar bröllopsnatten. En längtar. Den andra plågas av tanken. De försöker prata med varandra men båda misstolkar varandras gester och repliker.

Egentligen är det väl teatern som är allra bäst på att berätta sådana här historier. Dramatiker som August Strindberg, Ibsen, Arthur Miller, Norén. På teatern finns inte svulstiga filmscenografier eller landskap, inte heller har dramatikern tillgång till den skrivna textens neutrala berättarröst.
Dramatikerna har replikerna, skådespelarna, rummet, tiden.
Det är allt.
Och det bär alltid raka vägen till slutet.
Ja, slutet.

I En gång om året är slutet öppet. Kommer de träffas igen nästa år? Det vet jag inte.
I På Chesil Beach slutar det. Det är helt säkert.

Jag såg Avalon idag på Göteborg Filmfestival. Och den lämnar mig inte ifred.

Filmen är omtalad. Den har vunnit ett stort filmpris i Toronto. Den har blivit uttagen till att tävla på filmfestivalen i Berlin i avdelningen för banbrytande film. Det pratas om Johannes Brosts fina skådespel, om regissören - debutanten Axel Petersén. Det pratas också om att den kommer få svårt att hitta en stor svensk publik.
Och när jag letar efter beskrivningar om vad filmen handlar om, så låter det lite olika. Något om 40-talister som vägrar växa upp. Om någonting som håller på att kapsejsa. Om urspårad festfixare. Om fotboja. Om skilsmässa. Båstad. Tennis. Nattklubb.
 Now the party’s over, I’m so tired, som Bryan Ferry i Roxy Music sjunger.

Jag ska inte avslöja. Filmen har svensk premiär 24 februari. Men Avalon liknar ingenting jag tidigare har sett i svensk film.

Jag associerar till det jag läser just nu: Åsa Ericsdotters fantastiska prosalyrik.
Igår läste jag Kräklek. Nu har jag börjat på Förbindelser. För ett år sedan: Svårläst.
Prosalyriken där orden, rytmen, att inte säga något men ändå berätta allt. Att läsa det som finns mellan raderna. Att det som jag trodde var sanning vrids till något helt annat.

Och precis så är det att se Avalon. Jag tror jag förstår vad som pågår. Jag försöker tolka bilderna, gesterna, replikerna. När Johannes Brost klappar på kostymen som hänger där och väntar. (På vad? Det förstår jag senare. Kanske.) Jag försöker läsa mellan raderna. Det outsagda. Det som alla inblandade redan vet, men inte vi i publiken. Och så vrids sanningen till något annat än vad jag trodde från början. Men när börjar vridningen?  Vem är god och vem är ond? Vem är stark och vem är svag? OCH VAD FAN HÄNDE NU?

Det är så skickligt berättat! Glasklart, men samtidigt vidöppet.

Prosalyrik i rörlig bild. Film kan nog inte bli bättre än så här.

I Tigern i Galina är morfaderns minnen centrala för berättelsen. Natalia är läkare, precis som morfadern, och när morfadern försvinner för att sedan hittas död, så minns Natalia återigen berättelserna som han delat med henne. Minnena är mera skrönor än berättelser, fulla av krig och belägringar, av unika människor, av historier som blir magiska för att de är komna från en tid då det oförklarliga bara kunde förklaras genom magi. Det är historier om den dödslöse mannen, om tigerns hustru och om det tummade exemplaret av Rudyard Kiplings Djungelboken. Människor ur morfaderns barndom, händelser som den unge pojken minns. Och morfaderns magiska berättelser vävs samman med Natalias krassa arbete på ett barnhem i Balkankrigets skugga; ett Balkan där fel dialekt på fel plats fortfarande kan leda till hotfulla situationer.

Tigern i Galina är Tèa Obrechts debutroman. Den är mycket färdig i sitt berättande, en imponerande mogen och bottnande historia av den 25-åriga Obrecht. Tigern i Galina har blivit nominerad till flera priser och också vunnit ett – The Orange Prize for Fiction, ett pris som tidigare vunnits av bland annat av Zadie Smith och Chimamanda Ngozi Adichie.

Tigern i Galina påminner om hur viktigt det är att vi delar med oss av varandras berättelser. Det är berättelserna som gör oss till människor, som gör att vi delar våra liv med varandra, som gör att vi inte blir rotlösa. Och särskilt viktigt när vi i krig måste påminnas att vi faktiskt är människor, inte gränser, inte dialekter.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 28 januari 2012

Bländverk är Thomas Eriksons debutroman. Han jobbar också som beteendevetare och ledarskapscoach. Och det ska tydligen till en beteendevetare för att göra intressanta karaktärer. Jag gillar porträttet av polisen Nina Mader. Hon är skärpt, men har ändå sina sidor utan att för den skull bli en klyschig tjej- och singelpolis. Jag gillar porträttet av journalisten Fredric Hellmark, så på pricken som en slarvig och kreativ människa kan vara. Jag gillar också Alex King, en man med hemligheter, ibland lite för smart för sitt eget bästa. Thomas Erikson undviker också att falla i good cop/bad cop-fällan. Här finns visserligen gamla buffliga poliser, men helt dumma är de inte. Dock verkar de flesta människor i Bländverk ändå vara rätt ensamma. Och de verkar ha hemligheter för varandra. Men å andra sidan: utan hemligheter – ingen spänningsroman.

För att hjälpa polisen använder sig Alex King av en teori utvecklad av bland annat psykologen C G Jung, som delar upp människan i fyra olika färger; gul, blå, grön och röd. Alex King hjälper polisen med att agera rätt i olika situationer beroende på vilken personlighetstyp de möter. Jag faller som en fura för dessa upplysande, utbildande King-monologer om mänskligt beteende. Lurar själv om jag är gul, kanske lite röd, i alla fall inte grön. Folkbildning och självkännedom gömda i en deckargåta, det är inte varje dag det händer. Jag gillar det. Mycket.

Av en beteendevetare som blivit författare kan man förvänta sig komplexa karaktärer. Men att Thomas Erikson också knåpar ihop den bästa bladvändar-thriller jag läst 2011, det är imponerande av en debutant.

Texten publicerad i Borås Tidning 21 januari 2012.

http://www.booked.nu/

Så här skriver Booked själva på sin sida hur det går till:

“Under läsperioden, normalt en månad, lovar du att vid 2 tillfällen skriva en rad om boken på din Facebook, Twitter eller blogg. För att det ska fungera måste du tagga Booked i dina facebookinlägg och använda #booked+bokens titel på Twitter.“

Efter det sammanställer Booked det som Bookedläsarna har skrivit och sedan skickar till förlaget.

Jag tror att det kommer att finnas ett stort intresse för detta bland landets bokläsare.
För det verkar som att det räcker med att ha ett Twitter- eller ett Facebook-konto för att få vara med. Man behöver alltså inte ha en bokblogg.

Sen får vi se hur många förlag som kommer att nappa på idén om att låta “vilka som helst” läsa deras böcker och recensera. Kanske är det främst för de mindre förlagen som har svårt att få uppmärksamhet i dagspress och andra medier?

Men hur som helst – en cool idé!

Det blev inga deckare på listan i vår.  Inga thrillers. Jag kanske har tappat deckarläsningsgenen? Är inte sugen alls.
Istället blev det många titlar med humor och familjekvinnoliv. För att jag behöver roas, kanske. För att det är sådant som jag tänker mycket på just nu, kanske.

Här är listan, helt i o-ordning:

1.
Ingenting att ångra av Trude Marstein
Kabusa böcker
Jag gillade Trude Marsteins bok, Göra gott, som var ett skickligt berättat myller av röster som skapade en berättelse om människors liv under en helt vanlig helg.  Så jag blir nyfiken på hennes nya bok, Ingenting att ångra. Den utspelar sig också under två dygn, men nu är det bara några få karaktärer som berättar. Denna gång handlar det om familjeliv och otrohet.

2.
Drömbokhandeln av Laurence Cossé
Sekwa
Två bibliofiler öppnar sin drömbokhandel där de bara säljer ”bra romaner, inget annat”. De lyckas mot förmodan, men drömmarna möts av avundsjuka, småaktighet och våld. ”En fabel om litteraturen och de passioner som den släpper lös”, tycker Le Figaro enligt Sekwa förlag. Ge till mig för att läsa, tycker jag!

3.
Havsmannen av Carl-Johan Vallgren
Albert Bonniers förlag
Oj, vad jag är nyfiken på vad Vallgren hittat på den här gången. Kunzelman & Kunzelman var ju… Och Den vidunderliga kärlekens historia var ju… Ja, om det är någon bok jag längtar efter den här våren, så är det nog Havsmannen.

4.
Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren
Wahlström & Widstrand
Moa Herngrens förra bok om höga krav och kvinnligt alkoholmissbruk, Jag ska bara fixa en grej i köket, var oerhört arbetsam att läsa.  I Jag skulle aldrig ljuga för dig så fortsätter hon att undersöka kvinnors liv idag – Cecilia har ett perfekt liv, men det mullrar i hennes inre av att vara alla till lags.

5.
Alltid du av Pernilla Alm
Printz Publishing
Pernilla Alm är debutant, och jag är nyfiken på henne eftersom hon är den första svenska författaren som Pia Printz ger ut på sitt nystartade förlag.  ”Kan vi älska två samtidigt och vad händer när ormen i paradiset är en själv, vem kan man då skylla på?”, säger Pernilla Alm själv på sin blogg om Alltid du. Jag är nyfiken på om vi får svar på det.

6.
Kurt kurir av Erlend Loe
Alfabeta
Jag gillar Erlend Loe. Jag skrattar högt när jag läser hans knasiga och humoristiska berättelser. Kurt kurir verkar inte bli en sämre historia: Upprorsledaren Hektor Hellefokk befria Nordnorge från Sydnorge.  Och Kurt ska som hemlig kurir ta sig upp i Nordnorge och lämna ett mycket viktigt meddelande.

7.
Stål av Silvia Avallone
Natur och kultur
En bok om kvinnlig vänskap måste jag läsa! Anna och Franscesca är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Handlar också om livet i Italien idag. Kanske en Videocracy, fast i text? Nyfiken blir jag vilket som.

8.
En liten bok om helvetet av Kristian Lundberg
Symposion
Jag läste inte Yarden, men jag läste Och allt ska vara kärlek. Den gillade jag, mycket för den personliga tonen, nästan som litterära hoppsa-steg.  En liten bok om helvetet är sista boken i triologin.

9.
Sista testamentet av James Frey
Gilla böcker
”Ryktet går att Messias är återuppstånden. Att han lever på New Yorks gator där han helar människor och utför mirakel.” Det är klart jag blir nyfiken på en sådan berättelse! Särskilt om Messias visar sig vara en promiskuös typ som predikar om sex och kärlek.  Gilla böcker är ett nytt förlag som tidigare gett ut bland annat Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder.

10.
Blå skymning av Joan Didion
Bokförlaget Atlas
Blå skymning är en berättelse om dottern Quintanas död och är som en fristående fortsättning på Ett år av magiskt tänkande. Båda böckerna handlar om sorg, åldrande och död. Joan Didion är en makalös skribent. Ett nöje att läsa. En måste-läsning denna vår.

Men jag blev inte så upphetsad av Vårens böcker – den stora katalogen från Svensk Bokhandel.

I höstas var listan så lång att jag satt en halv dag med att försöka stryka ner till tio titlar per lista.
Till denna vår fick jag knappt ihop tio titlar alls…
Kanske har jag blivit bokblasé?
Men jag tror inte det.

Jag tycker att det är en svag roman-vår. (Förra året (och hösten) var i och för sig exceptionellt.)
Visserligen släpper både Åsa Larsson och Varg Gyllander nya deckare. Visserligen finns det många roliga debutanter som Pernilla Alm och Manne Fagerlind, som ni kan följa här på Debutantbloggen.
Men jag saknar många stora namn – namn där man vet vad man får… Jo, jag vet att Brett Easton Ellis Imperial Bedrooms kommer på svenska i år, men jag är inte någon fan av honom.

Fackböckerna bjöd på lite fler vill-ha-upplevelser. Bland annat med fina böcker om filmregissörer, som Emir Kusturica, och andra konstnärskap som Helene Schjerfbecks och Karin Broos. Men de kvalade ändå inte in på min topp-tio.

Snart berättar jag vilka tio skönlitterära böcker och vilka tio facklitterära böcker jag vill läsa våren 2012 – två topplistor på de titlar som väckt mitt intresse i vårens katalog.

Topplistorna presenteras senare i veckan.

Och om jag har missat någon väsentlig titel, vg meddela mig.

Nä, jag ber om ursäkt för sportliknelserna. Jag kanske borde skriva såhär:

“Det är dagarna innan. Jag tänjer lite på fingrarna, rynkar bekymrat på näsan, rättar till kuddarna bakom ryggen. Men än är det inte dags att slå upp de första sidorna.”

Men starten har inte börjat än. Jag ska lämna in vårens första recension om en dryg vecka, den 22 januari.

Så vad ska jag göra innan vårens start? Innan det är dags att sätta blyertspennan i marginalen på recensionsexen? Innan jag ska formulera mina tankar om den nya litteraturen?

Jag har funderat på böcker jag skulle vilja läsa om. Gamla böcker som kontrast till de nya som komma skall. Jag har gått och gluttat i min bokhylla, känt på böckerna, smygbläddrat lite mellan sidorna, läst några ord här och där, längtat efter det bekanta, det som jag älskar. Om jag ska ha någon läsutmaning under 2012, så ska det vara att mellan recensionsläsandet återvända till böcker jag tycker mycket om. För tryggheten i det bekanta. Precis som det finns vänner som jag borde åka och hälsa på varje år, så finns det böcker jag borde läsa om varje år. För även om böckerna står där i bokhyllan, även om vännerna finns där på Facebook, så räcker det inte med att ses då och då med enbart några välformulerade rader. Det är hela samtalet jag vill åt! Hela läsupplevelsen! Jag vill ha hela himmelska Stjärneborg, återuppväckas av Gör mig levande igen, läsa varje ledsam rad av Doktor Glas och återigen förföras av Förföraren.

Omväxling förnöjer inte alltid, men omläsning gör!