…”och författare som sågar recensenter”

På Litteraturmagazinet.se bloggar just nu författaren Sofia Hallberg. Under bloggrubriken ”Recensenter som sågar böcker och författare som sågar recensenter” bloggade hon igår om det där svåra som en författare kan råka ut för: att bli sågad av en recensent.

Igår handlade inlägget mest om kritiken mot Dan Browns senaste bok. Men den gamla konversationen mellan mig och Jonas Malmborg angående min recension av Fältöversten dök också upp längre ner i blogginlägget.

Jag tycker det är kul att det samtalet mellan Jonas Malmborg och mig fått liv igen, för jag tror på ett öppet samtal om yrkesroller, läsning och författande. (Läs mer om mitt tack till Jonas Malmborg här.) Jag tror fortfarande på tanken att författaren ger sin bok till läsaren som en gåva och att varje läsare gör sin egen tolkning. Det förhållningssättet betyder att min läsning inte är den enda rätta. Men det betyder samtidigt att författaren inte har tolkningsföreträdet till sin berättelse.

I Sofia Hallbergs blogginlägg finns också en hänvisning till Sara Starkströms bok Game Girl. Jag har inte läst den, men blir nu väldigt nyfiken på den, och på den Poesi-kamp som recensionerna verkar ha gett upphov till.

Läsning pågår: Shanghai performance av Silke Scheuermann

Jag har läst mig igenom en liten – och mycket bra – recensionsbokshög den senaste veckan. Recensionen på Asfaltsänglar är inlämnad, recensionen på Den bästa dagen är en dag av törst ska skrivas ikväll och nu sitter jag på pendlingsbussen till jobbet i Göteborg och läser Silke Scheuermanns Shanghai performance.

Av dessa tre författare är Silke Scheuermann den enda jag läst innan: Timmen mellan hund och varg och novellsamlingen Rika flickor. Så nu är det soännande om Shanghai performance är av samma vasst trevliga sort.

Recension: Sex and the mammaliv av Hannah Widell

Sex and the mammaliv är chick lit på riktigt! Hannah Widell är samtiden på spåren när hon nu publicerar sin anonyma blogg från 2008 i bokform. Nej, det är inte stor prosa. Det är inte heller litteratur som kommer att prisas och uppmärksammas. Men frågan är ändå inte om Sex and the mammaliv ändå är ett samtidsdokument värt att bevaras. Anledningen? Jo, Sex and the mammaliv innehåller så många tidsmarkörer typiska för det glittriga storstadslivet att framtidens antropologer kommer att ha det som forskningsmaterial.

Så varför antropologiskt intressant? Jo, för att den innehåller så många fenomen som jag ändå måste kalla nya och samtida. Romanens huvudperson Hannah är en tjej som på kort tid gift sig, fått en dotter och därefter skilt sig. Hon beskriver varannanveckaslivet – ena veckan mamma på heltid, den andra partypingla på fullvingliga ben. Hon är en utlevande kvinna som tar för sig sexuellt med rakade ben och vaxad mus. Hon satsar helt och fullt på karriären och stressar samtidigt till lämningar och hämtningar på dagis. Hon cyklar genom Stockholms innerstad för att ta sig från jobbet till dagis och hem. Hon nojar över sin vikt. Att Hannah dessutom tillhör en medieelit som hänger på de coolaste krogarna med de coolaste människorna ger berättelsen en extra dimension – samtidens fascination över kändisar.

Jag gillar att läsa Sex and the mammaliv. Det är roligt skrivet och mycket lättläst. Ibland balanserar det på gränsen till pinsamheter, ibland kliver det över. Ja,  jag erkänner: jag är storögt fascinerad över livet som romanens Hannah lever. Full, kåt, hånglar öppet med än den ena killen än den andra, visar bröstvårtor i barer, flamsar och tramsar på natten för att på dagen vara coolaste karriärprojektledarmediebruden. Och däremellan också mamma. Ibland fnissar jag igenkännande till vissa beskrivningar, trots att jag egentligen inte borde känna igen mig alls. Men det är väl det som är en av styrkorna med boken: den både fascinerar med sitt innehåll i beskrivningen av ett liv som jag inte ens är i närheten av att leva, samtidigt som det finns en hög igenkänningsfaktor i känslorna, som ändå är mänskligt universella som livsångest och kärlekstörst. Jag älskar också de där små listorna som romanens Hannah skriver – jag gör också sådana -  som egentligen bara ytterligare spär på idén om det moderna livsprojektet och allt man borde vara och ska klara av att göra. Puh.

Jag tycker också att det är intressant att Sex and the mammaliv lyckas vara både ytlig och utlämnande på samma gång. Och här märks tydligt i tilltalet att bokens texter är hämtade från en blogg. Det är egentligen ingen gestaltning att tala om, utan mer ett skvallrigt berättande. Ibland blir jag oerhört irriterad på bristen på gestaltning och att allvarliga känslor bara viftas förbi, ibland tänker jag: det är en chick lit-blogg i bokform du läser och det är bara att hänga på! Som fascinerande samtidsunderhållning en lat stund i söndagssoffan med ena näven i en godisskål passar Sex and the mammaliv perfekt.

Recension: Kari 1983 av Helena Österlund

Jag är kluven. Å ena sidan gillar jag Kari 1983 väldigt mycket – konsekvensen, rytmen, känslan i språket. Å andra sidan blir det just för mycket språk och för lite berättelse.

Helena Österlund använder sig nämligen i Kari 1983 av samma språkliga idé som i debuten Ordet och färgerna – som hon fick Borås Tidnings debutantpris för. Det är rytmiska upprepningar som skapar ett tillstånd hos läsaren, försätter läsaren i en slags berättelsetrans. Det är inga liknelser, bara konstateranden: solen är varm och sjön är djup och tallarna är höga, osv. Helena Österlund återanvänder också teman från debuten . Det är mötet mellan människa och djur och natur. I Ordet och färgerna finns en varg, i Kari 1983 både järvar, svanar och fiskar. Kanske är det teman som kommer följa Helena Österlund genom hennes författarskap. Men frågan är hur många gånger en författare kan berätta samma historia och fortfarande berätta något nytt.

För när jag läser Kari 1983 är det som att läsa Ordet och färgerna, bara att raderna inte är brutna. Jag blir uttråkad efter ett tag, trots att jag är fascinerad över hur Helena Österlund använder språket. Språket är verkligen unikt, eget med sina upprepningar av ord, förnimmelser och återkommande teman. Det är vackert och underbart som poesi, men det är uttröttande som prosa.

Dock tycker jag om slutet på Kari 1983. Den lämnar tolkningar, trots att den verkar självklar. En längtan av att bli ett med det som skrämmer, som måste övervinnas. Att se rädlsan i vitögat och överleva.

Jaha, jag har visst en ”populär illusion om ‘texten i sig’”, tycker Lyra Ekström Lindbäck

Minns ni debatten om den nya kritikerrollen? Eller har den slukats av andra kulturdebatter?

Nu har i alla fall Lyra Ekström Lindbäck skrivit en slutreplik i ämnet, där hon bland annat citerar mig (i sällskap med Annina Rabe) så här:

”Fortfarande florerar populära illusioner om ”texten i sig” bland kulturskribenter och författare. Annina Rabe skriver till exempel i Svenska Dagbladet (25/3): ”men när det väl ska skrivas är det ändå bara kritiker och verket kvar, ansikte mot ansikte”. Annika Koldenius i Borås Tidning (27/3): ”verket måste alltid stå i centrum, för sig självt, oavsett med vilken teknik det förmedlas och i vilket sammanhang det presenteras”.”

”Populär illusion om ‘texten i sig’”?
Jag vet inte jag.
En illusion är  en falsk uppfattning av verkligheten (enligt Wikipedia).
Jag tycker inte att jag har en falsk uppfattning när jag menar att text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det, är författarens sätt att berätta.

Jag har fortfarande ändå en stillsam, men i Lyra Ekström Lindbäcks omodern, inställning till att det är författarens berättelse (text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det) jag recenserar, inte omslaget, typografin eller storleken på boken. Skulle jag recensera en nyutkommen titel som ljudbok eller läsa den på platta, skulle det fortfarande vara författarens berättelse (text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det) jag recenserade och inte rösten på uppläsaren eller ljusstyrkan på skärmen på plattan.

Däremot så tycker jag man borde fundera på boken som artefakt i det nya mediesamhället. En digital ”bok” har helt andra möjligheter att förstärka en läsupplevelse än pappersvarianten. Det finns möjligheter att länka i texten, att göra animeringar eller att boken vid vissa sidor börjar spela en låt så att boken får ett soundtrack. Den här presentationen från us two såg jag på konferensen Media Evolution för nästan två år sedan, på engelska hette presentationen så här: ”A sneak peek of future media formats: Papercut, a publishing platform offering multi-sensory reading experiences for iPad users”.

Jag vet inte hur us two arbetat vidare med idén, men visst är det intressant?
Och frågan: hur ska litteraturkritikerna recensera  en sådan bok?

 

 

 

Recension: Var man av Torbjörn Flygt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning och Smålandsposten..

Det är ett litet kammarspel som Torbjörn Flygt presenterar i sin nya roman Var man. Och trots att dramat till största del består av något så till synes odramatiskt som två män som går omkring i en lägenhet och pratar, så kryper det i kroppen av obehag.

Var man är ett maktspel mellan två män, Kim och Tomas, samt en icke närvarande person som är i högsta grad betydelsefull för dramats utveckling, som en slags väntan på, inte Godot, men på henne, kvinnan, och dessutom också barnet. Kvinnan ska komma med barnet, men de dröjer. Männen blir avbrutna i sitt maktspel endast av grannfrun som knackar på och som är orolig för sin pojke som har feber.

Det går inte att avslöja handlingen i Var man, för den bygger på överraskningar. Pusselbit läggs till pusselbit, varje replik leder till ett nytt avslöjande om varför männen är där i lägenheten, vad de har för relation till varandra samt den kvinna och det barn de båda väntar på. Förvånande är ändå att det i en så händelsedriven berättelse egentligen inte är handlingen som är det viktiga, utan karaktärerna och det de representerar. Utan att avslöja för mycket av dramat, så undersöker Var man olika mansroller. Å ena sidan en arketypisk man som lagt hela sitt liv på att förverkliga sig själv, tjäna mycket pengar och där ingenting fått stå i vägen för karriären, inte ens familjen. Å andra sidan den nye mannen, som är en närvarande pappa, som väljer annorlunda, men som ändå slits mellan detta nya och bilden av hur en man borde vara. Flygt leker skickligt med mina fördomar. Jag blir grundlurad mer än en gång.

Torbjörn Flygts styrka genom hela hans författarskap har varit de små gesterna, det vardagliga, det lite sjaskiga, men också förmågan att porträttera många olika slags människosorter, både män och kvinnor. Också i Var man finns detta skickliga karaktärsbyggande, både genom gester och repliker. Flygt byter berättarperspektiv mellan männen i olika delar av boken. Det är klokt och ökar förståelsen för männens agerande.

Var man är det lilla romanformatet, det är intensiva sidor, inte en mening eller replik är onödig. Men trots viljan att berätta ett riktigt drama med allt vad det innebär, så ligger Torbjörn Flygts skicklighet i att skapa karaktärer man minns, snarare än bra berättelser. Men det gör verkligen ingenting, för jag vet att jag kommer att tänka länge på Kim och Tomas och på de manstyper de representerar.

Recension: Liknelseboken av Per Olov Enquist

Det finns ögonblick som är avgörande. Ofta vet man inte att de är avgörande när de väl händer. Kanske anar man, fast man inte ännu har förmågan att sätta ögonblicket i relation till de ögonblick som redan har inträffat eller de ögonblick som ska inträffa.

Liknelseboken liknar inget jag tidigare läst. Det är skissartade berättelser, fragmentariska tankar om det som varit och funnits tidigare. Berättelsen kastar sig än hit, än dit, någon handling finns inte fast allt handlar om kärleken och den där kvinnan på det kvistfria furugolvet. Den känslan! Det ögonblicket! Det ständiga återvändandet till det.

Likt en detektiv letar Per Olov Enquist sig igenom sin barndom, sitt liv, för att få fatt i de där ögonblicken som var avgörande, ledtrådarna till varför just han blev den han var och uppfylldes av de känslorna han fick. De avrivna sidorna i faderns notesblock, pojken som blev sinnesjuk, flickan som hamnade i olycka (Stefan!), berättelsen om räven. Och så tillbaka till kvinnan på det kvistfria furugolvet. Döden flåsar honom i nacken i ambulanser med blödande magar och hjärtan som stoppar – det är dags att sammanfatta och förstå; livet – hur det blev; kärleken – som var så svår att skriva om!

Men Liknelseboken är också en bikt, ett avslöjande av en hemlighet som aldrig fick avslöjas, en lång utandning efter att ha hållit andan så länge. Det är också ett försök att avslöja en annan hemlighet med några utrivna sidor, gåtan som aldrig fick sin lösning, men som kunde bära förklaringen.

Liknelseboken är en sådan bok som rymmer berättelserna om det som är viktigt, om det som är helt oviktigt men som ändå ältas. Jag läser med aningen att jag nu kommer att förstå ALLT! Men samtidigt med känslan av att för varje berättelse som berättas, så finns där mellan raderna så många fler berättelser. Och sanningen om andra – den kommer man aldrig åt. Den är utriven för alla andra än en själv.

Liknelseboken är en stark bok, desperat, skriven av någon som vet att det inte är långt kvar nu, tills allt tar slut. Det är författarens letande efter betydelse i allt det han skrivit, alla de berättelser som fångat in honom. Det är en människas sista letande efter meningen med allt och det är det som gör den så fantastisk: den är naken, en människa blottad.

Liknelseboken, Liknelseboken!

Jag ligger med febervärk i kroppen och gråter när jag läser de sista sidorna i Liknelseboken.
Det är en mycket förunderlig läsning, en riktigt stark läsupplevelse.

Och jag som egentligen har svårt för Per Olov Enquists berättelser. De har inte riktigt passat mig, de jag läst.

Men Liknelseboken väcker så mycket tankar i mig. kanske har jag helt enkelt blivit mottaglig. Snart ska jag formulera något i en recension, men så länge feberinfluensan har fäste i kroppen så blir det inga färdigtänkta tankar. Om några dagar så.

Recension: Jag tjänar inte av Jenny Åkervall

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 2 april 2013.

Jenny Åkervall har egentligen gjort allt rätt, men ändå är det något som skevar i Jag tjänar inte. Intrigen är spännings- och handlingsdriven, dialogen är i fokus, det finns flera parallella berättelser som hakar i vandra på olika sätt för att dra upp tempot i berättelsen, kort sagt: Jag tjänar inte har många likheter med det sätt som populärlitteraturen berättas på idag.

Men det är som om Jenny Åkervall inte kan bestämma sig för vad det är för bok hon vill skriva. I ena stunden är Jag tjänar inte en svidande kritik mot psykiatrivården, i andra stunden en relationsroman med chick lit-ton, i tredje stund en “jag har roliga anekdoter från regeringskansliet”-bok, en fjärde stund en “undersökande journalist”-bok. Jag har också problem med språket och vill gå in med redaktörspenna i många meningar för ersätta punkter med kommatecken för att få mer flyt.

Jenny Åkervall har tidigare arbetat som talskrivare åt Göran Persson och Mona Sahlin. Så egentligen borde ju delen från regeringskansliet, som berättas med pressekreteraren Emre Oktan som huvudperson, vara Jenny Åkervalls styrka. Men jag får känslan av att Jenny Åkervall varit feg och inte velat berätta för mycket av hänsyn till gamla kollegor. För de delarna är faktiskt inte särskilt spännande eller intressanta. De anonyma mejl som Emre Oktan får, ges inte heller den betydelse i berättelsen som en spänningsintrig kräver.

De bästa delarna i Jag tjänar inte är istället de som sker på långt avstånd från regeringskansliet. Porträttet av psykiatern Anna Sager är riktigt fint och det är där spänningen finns, i relationerna mellan människorna på den mottagning hon arbetar på och till de patienter som går där. Men också i relationen mellan Anna och hennes man Jakob blir Jag tjänar inte angelägen och viktig – i dagens eviga frågor om vem som jobbar mest eller vem som tar hand om barnen och diskar och skjutsar. Det är synd att Jenny Åkervall inte tror att delen om Anna Sager räcker för en hel bok, för Anna Sager är en person som jag skulle kunna tänka mig att läsa mer om. Hon skulle till och med kunna få en egen bokserie och bli en värdig arvtagare till Katerina Janouchs barnmorska Cecilia Lund.

Vilken monumental käftsmäll att läsa Battle av Sara Villius!

Efter att ha läst och läst en helt galen dystopisk satir över Ryssland i en hel vecka (639 täta sidor, recension kommer snart i Borås Tidning) så tänkte jag: en liiiten, liiiten bok, med korta korta texter, som inte är ny utan gammal, bara för ren nöjesläsning.

Jag valde Battle av Sara Villius.

Det var ju en rejält monumental käftsmäll, det. Jag översköljdes av en total tonårsångest.  Och jag förstår en kollega som skrev på min Instagram när han såg den i min nylånade bibblabokhög: ”Alltså Battle… Kvalar lätt in på min topp tre över samtida svensk skönlitteratur. Inte för att dra upp förväntningarna.”

Ingen fara, kära kollega. Den var riktigt, riktigt bra läsning. Så exakt prosa, så tät. Så ångestladdad. Och med ett så tydligt perspektiv, oavsett berättare. Battle är en samling texter, upplevelser, där unga flickor och tonårstjejer berättar om saker som hänt eller sånt de funderar på. Faktiskt upplever jag Battle till viss del som ett svagt eko till Vanja Hermeles In som ett lamm, ut som en tigrinna.

Battle kom 2003. Jag har bara läst Sara Villius bok Sex innan, som kom 2008. Och visst, Sex var väl spännande, men jag var inte riktigt beredd på skärpan i Battle.

Låna på bibblan och LÄS! Jag vet att det finns ett Retrobibliotek i Huddinge, som lyfter fram böcker från 40-, 50-, 60- och 70-talen, men det är lika lätt att glömma bort de där fantastiska läsupplevelserna som finns bara tio år bak i tiden, de som inte riktigt hunnit bli klassiker än.

Och att Battle hittas på Borås stadsbiblioteks separata hylla för ”unga författare”, den som jag tidigare kritiserat för det omoderna sättet att kategorisera litteratur på (Daniel Sjölins böcker står där till exempel!), är en helt annan historia…