Om att skriva erotik del 5: Orden – vad ska man kalla det?

”Det är svårt att välja rätt könsord till en erotisk text. Könsord är ju ord vi sällan använder i vårt dagliga tal, och kan vara svåra för många att fundera över utan att känna obehag eller börja fnissa. När vi pratar om könet med våra barn eller barnbarn säger vi kanske snopp och snippa, men de är knappast ord som skulle passa i ett erotiskt kontext (om inte syftet var att infantilisera någon av huvudpersonerna).”

Så börjar den femte artikeln i min skrivarskola om erotisk litteratur.

Läs fortsättningen på artikeln på Kapitel1.se:s webbsida.

 

…”och författare som sågar recensenter”

På Litteraturmagazinet.se bloggar just nu författaren Sofia Hallberg. Under bloggrubriken ”Recensenter som sågar böcker och författare som sågar recensenter” bloggade hon igår om det där svåra som en författare kan råka ut för: att bli sågad av en recensent.

Igår handlade inlägget mest om kritiken mot Dan Browns senaste bok. Men den gamla konversationen mellan mig och Jonas Malmborg angående min recension av Fältöversten dök också upp längre ner i blogginlägget.

Jag tycker det är kul att det samtalet mellan Jonas Malmborg och mig fått liv igen, för jag tror på ett öppet samtal om yrkesroller, läsning och författande. (Läs mer om mitt tack till Jonas Malmborg här.) Jag tror fortfarande på tanken att författaren ger sin bok till läsaren som en gåva och att varje läsare gör sin egen tolkning. Det förhållningssättet betyder att min läsning inte är den enda rätta. Men det betyder samtidigt att författaren inte har tolkningsföreträdet till sin berättelse.

I Sofia Hallbergs blogginlägg finns också en hänvisning till Sara Starkströms bok Game Girl. Jag har inte läst den, men blir nu väldigt nyfiken på den, och på den Poesi-kamp som recensionerna verkar ha gett upphov till.

Om att skriva erotik del 4: Sensationerna – hur känns det egentligen?

Min artikelserie på Kapitel1.se om att skriva erotisk litteratur går vidare. Nu är det dags för del 4: Sensationerna – hur känns det egentligen?

”Vi har fem sinnen – smak, lukt, känsel, hörsel och syn. Alla sinnen kan starta erotiska känslor eller känslor av välbehag i kroppen: smaken av jordgubbar i munnen, doften av en viss parfym, fingerlätta beröringar längs ryggslutet, ett ord som viskas i ett öra, synen av en naken kroppsdel som väcker begär.”

Läs hela artikeln här.

 

Om att skriva erotik del 2: Använd din fantasi!

Nu har del 2 i min erotikskrivarskola publicerats på skrivarsajten Kapitel 1. Den heter ”Använd din fantasi! Det är fiktion inte fakta!”

Läs den här.

Skrivarskolan är i sex delar, så det kommer mer.

Erotisk trend i vår- och sommarutgivningen, tack Fifty shades of Grey!

Alla vill ge ut erotisk litteratur helt plötsligt.

Eller nja, kanske inte alla, men också de stora förlagen.

För i kölvattnet av succén med Fifty shades of Grey så har den erotiska litteraturen blivit, om inte rumsren, så i alla fall något som ges ut på helt vanliga och stora förlag och inte enbart av undergroundverksamheter som Vertigo eller imprints som Xstory (under Lind&co).

Norstedts följer upp Femtio nyanser av honom-succén med För dig blottad och  För dig sedd av Sylvia Day, som är de två första delarna i Crossfiretrilogin. Den tredje delen, För dig nära, ges ut i september. Norstedts kallar Crossfiretrilogin ”en ny generation erotisk litteratur”.

Albert Bonniers förlag satsar i sommar på titeln Secret – Det hemliga sällskapet av L. Marie Adeline, om servitrisen Cassie som ”introduceras för det hemliga sällskapet S.E.C.R.E.T. – där kvinnor hjälper kvinnor att förverkliga sina innersta erotiska fantasier”.

Jag vet inte riktigt om jag är lika nyfiken på dessa titlar som jag en gång var på Fifty shades of Grey. Jag tycker fortfarande att den bästa erotiska litteraturen ges ut på just Vertigo och på Xstory.

Intressant är dock varför Fifty shades of Grey blev en sådan succé från början.
Är det någon som riktigt undersökt den saken?

Var marknaden (dvs kvinnorna) redo?
Var det tack vare e-boken?
Eller var det helt enkelt så att det var helt tack vare Fan Fiction-möjligheten? Att den skapades i dialog med läsarna och att läsarna tänkte ”kan hon skriva så där, så kan jag också” och därför kände sig mer delaktiga i skapandet av berättelsen?

Jag undrar jag…

Kolla här! En erotisk novelltävling!

I maj 2010 kom jag tvåa i en erotisk novelltävling anordad av förlaget XStory. De bästa novellerna i tävligen publicerades också i antologin Synder, utgiven på samma förlag. Katerina Janouch var redaktör för antologin och var också en av de som satt i juryn. Jag minns än idag känslan att se sin text på papper i en bok. Det var häftigt! Det var första gången som jag någonsin publicerats som författare under eget namn. Eller.. nåja.. under pseudonymen ”Fru K”.

Nu ska skrivarsajten Kapitel1.se också ha en erotisk novelltävling, eftersom det är ”den hetaste trenden inom bokvärlden just nu”. Tävlingen heter Fångad av lust, och kommer att pågå under hela 2013. Vinsten för de tio bästa novellerna är att publiceras i en e-bok utgiven av Kapitel 1 förlag.

Det är ett jättebra initiativ. Och samtidigt är jag lite ledsen, för jag kan inte låta bli att tycka att det är en lite sämre kopia på den tävling jag var med i. Både vad gäller förlag, utgivning och jurysammansättning. Det borde gå att göra lika bra, eller till och med bättre.

För i Kapitel 1:s jury sitter författaren Anders de la Motte, frilansskribenten Therese Gregorius och författaren Malin Johansson. Inte några namn som jag förknippar med det erotiska området, även om de alla tre är relativt kända namn i Litteratursverige. Vad är deras vana att bedöma erotisk litteratur? Kapitel 1 är inte heller ett etablerat förlag och fortfarande är inte e-boken lika etablerad som tryckt dito.

Jag undrar också över vem som får rättigheterna till texterna när det är en tävling. Jag lämnade ju tyvärr ifrån mig rättigheten till min text när jag tävlade. Något jag tycker är synd idag.

Men en sak som är riktigt bra med Kapitel 1-tävlingen är att det inte står någonstans att författarna ska vara anonyma. Så var det nämligen i den tävling jag kom tvåa i – ingen av de som medverkade i Synder gjorde det i eget namn, utan under pseudonym. Det var liksom kutym på den tiden.

Mycket har hänt på tre år alltså. Och jag tänker verkligen tacka E L James för det. Tänk att kunna skriva erotisk litteratur utan att behöva göra det under pseudonym!

Och jag är faktiskt nyfiken på att se om novellerna i Fångad av lust håller högre kvalitet än de som är med i Synder, eftersom det blivit mer rumsrent nu att skriva erotisk litteratur.

Nu ska det skrivas prismotiveringar till Lilla Debutantpriset!

Det är mindre än en vecka kvar till prisutdelningen av Borås Tidnings Lilla Debutantpris. (Och för all del det stora debutantpriset också…)

Så nu ska jag läsa de tre novellerna igen, formulera tre prismotiveringar i helgen och sedan stämma av dem med den andra jurymedlemmen Peter Grönborg. Det var så här vi tänkte va?

Jag har redan fått Peter Englund-komplex, innan jag ens börjat formulera mig. Men det ska nog gå bra…

Det här med läsare och författare – vems är egentligen texten?

Lyra Ekström Lindbäck ägnar ju hela sin debutroman åt förhållandet mellan läsare och författare.
Som en sadomasochistisk lek.
Men hon är inte den enda.

I Helena Erikssons nya diktsamling Täthetsteoremet, så finns flera strofer som har samma tema och som fick mig att fundera.

Den läsande och den skrivande
vrider sig i sina kroppar     kring varandra
livräddningsaktion där man inte vet
vem som räddar vem
/…/
författaren ger konstgjord andning åt
läsaren, som fallit

Och några sidor längre fram:

Vems är texten?

Ja, vems är egentligen texten?
Är det författarens eller läsarens text?
Hos Helena Eriksson verkar det inte vara helt självklart.
I Täthetsteoremet ger ibland författaren ifrån sig sin text, för att i nästa stund vilja ha tillbaks den.
Och vem räddar egentligen vem i den där livräddningsaktionen? Författaren behöver läsaren som behöver författaren…

Det finns lika många läsningar av en text som det finns läsare.
Skapas texten först när läsaren läser den?
Eller skapas den i det ögonblick som orden fästs på pappret av den som skriver?

Samtidigt gillar jag Helena Erikssons bild av författaren som en som ger konstgjord andning åt en fallen läsare.
Som genom sina berättelser kan skänka tröst och liv.

Komplicerat, det där…

 

 

 

 

 

 

Tack Jonas Malmborg för uppfriskande diskussion om Fältöversten

Nej, vi är inte överens, Jonas Malmborg och jag, om vad som är berättelsens kärna i Fältöversten.
Och hur skulle vi kunna vara det?
Han är ju författaren och jag är ju läsaren/kritikern.
Jag har bara texten att förhålla mig till.
Jonas Malmborg har sin känsla om vad han vill förmedla.

Men det har blivit en uppfriskande diskussion, tycker jag. Framför allt för att det visar att det finns många olika sätt att förstå en text.
Det som en läsare fastnar för, kan en annan läsare tycka är en bisak och det författaren tycker är viktigt, kanske inte alltid når fram till läsaren.

Jag tycker ändå att jag har fått en annan förståelse för Fältöversten i och med Jonas Malmborgs kommentar i mitt förra blogginlägg (som jag ju också svarat på där). Kanske jag nu ser att Amanda har en större betydelse för Fältöversten än vad jag såg i första läsningen. (Även om jag fortfarande tycker att Jonas Malmborg inte riktigt lyckats förmedla det till mig.)

Jag gillar att samtala om litteratur – vad som är berättelsens idé, karaktärerna, dramaturgin osv. Det gör jag gärna.
Frågan är ju dock om författaren själv ska lägga sig i en sådan diskussion, med den förförståelse för texten hen har. Det blir ju definitivt en ojämlik läsning om författaren hela tiden kräver tolkningsföreträde till texten genom att hänvisa till vad hen ”vill förmedla”. Om författaren vill vara med i diskussionen, så bör författaren vara öppen för att det finns många sätt att läsa hens text på. Och det enda som är tråkigt i diskussionen med Jonas Malmborg, är att han kallar mina tolkningar – som inte stämmer överens med det han själv vill förmedla – ”oseriösa” eller att jag ”inte bemödat mig med att läsa hela boken”.

Att vara författare är att ge bort sin text som en gåva till läsaren. Det tror jag många författare skulle hålla med mig om. Men när en gåva är given, så kan givaren inte ställa krav på hur gåvan tas om hand.
Givet är givet, så att säga.

Det finns olika litteraturkritiska sätt att förhålla sig till en litterär text. Nykritik, formalism, semiotik. Moden kommer och går.
I den läsarorienterade perspektivet (reader – response) är mötet mellan läsare och text är en dynamisk process där varje läsare bär med sig sina egna erfarenheter in i texten och varje läsning och tolkning av texten blir därför unik.

Som kritiker använder jag mig inte av det sättet att läsa.
Men jag tror att ganska många läsare gör det.

(Slutet på boken är bara början.)

Samlade filmkyssar i litteraturform? Hur skulle det se ut?

Vissa scener bara biter sig fast i minnet. Glöms inte bort. Något litet som får betydelse för helheten i berättelsen om livet.

En av mina absoluta favoritscener i en film är slutscenen i Cinema Paradiso. För att förstå det vackra i slutscenen, så måste man förstå vad filmen handlar om. Jo, så är det förståss i de flesta filmer. Men särskilt i Cinema Paradiso.

Cinema Paradiso är en italiensk film regisserad av Giuseppe Tornatore. Den kom 1988 och vann bland annat Guldpalmen i Cannes och en Oscar för bästa utländska film. Jag såg den första gången på gymnasiet på en lektion i italienska. Jag har faktiskt bara sett den en gång efter det, och det var längesedan, men slutscenen minns jag som om det vore igår. Och nu har jag hittat den scenen på YouTube. Såklart. Det verkar som om det mesta går att hitta på YouTube nu för tiden.

Cinema Paradiso handlar om Salvatore som är filmregissör. Filmen berättas i tillbakablickar och Salvatore minns sin barndom i den lilla byn på Sicilien. Framför allt minns han vänskapen med byns biografmaskinist Alfredo, som låter honom titta på filmer i uppe i maskinistrummet.  Men byns katolske präst censurerar filmerna, så att alla scener med kyssar klipps bort. De bortklippta scenerna hamnar på hög i maskinistrummet. Alfredo får stor betydelse i Salvatores liv, för kärleken till filmen och för att Alfredo också stöttar Salvatore i viljan att bli filmregissör. När Salvatore återvänder till Sicilien för att gå på Alfredos begravning, så ger Alfredos änka ett paket till Salvatore. Det är en rulle film. Och i slutscenen på Cinema Paradiso sitter Salvatore i den gamla biografen och ser på alla de bortklippta filmkyssarna som Alfredo sparat åt honom för att minnas.

Jag funderar över om man skulle kunna ta och göra något liknande med kärleksscener ur böcker? Bara klippa ut och redigera ihop en helt ny berättelse utav all kärlek? Om det skulle bli något mer, något större, utav det?
Samlad kärlek.
Livsromantik.
Eller om det är själva berättelsen runt omkring som är den viktiga och kyssarna bara kroppens uttryck?