Jag fick faktiskt en bok i julklapp!

Nuförtiden ger jag mest bort böcker i julklapp. Det är ingen som vågar köpa till mig längre…

Men i år fick jag faktiskt en.

Så tack snälla tomten för denna fina bok. Jag sitter nu och finbläddrar i den ska du veta!

GOD JUL!

Läs Po Tidholms bok om Norrland tycker Göran Greider och det tycker jag också

Jag läste ett första utkast till Po Tidholms reportagebok om Norrland redan i maj. Jag har faktiskt varit med diskuterat vilka av Po Tidholms alla reportage och essäer som skulle finnas med i boken, eftersom jag jobbat lite med marknadföringen av boken när jag var pressansvarig på Teg Publishing. Därför har jag inte velat prata så mycket om boken här på bloggen. Jag har velat skilja på rollen som kritiker och rollen som pressansvarig.

Men jag har länge vetat att boken är exceptionellt bra och att Po Tidholm är en lysande stilist. Och nu har den också fått en jättefin recension av Göran Greider i dagens DN Kultur.

Läs den här.

Och för er som tycker att en reportagebok om Norrland kanske inte låter så sexigt. Jo, det är det. För det handlar om nutid och dåtid, det handlar om oss som kultur- och konsumtionsvarelser. Norrland ger perspektiv på Sverige.

Recension: Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk

Jag gillar Nina Björk. Det är något med hennes hjärna som jag gillar; hur hon tänker kring och ser på olika fenomen i samhället. Jag tycker att hon är en av få – Lena Andersson är en annan – som har en unik förmåga att se på saker ur nya perspektiv, sätta saker i ett helt nytt sammanhang eller helt enkelt bara tänka fritt. Och då tänker jag inte bara på analysen av Lisbeth Salander (som jag älskar).

Därför gillar jag också stora delar av Lyckliga i alla sina dagar. Inte allt. Men stora delar. För de nya perspektiven. För de fria tankarna. Och för att jag blir förbannad när jag läser. På det konsumtionssamhälle vi skapat. På mig själv, för att jag inte orkar protestera mer.

Jag gillar hur Nina Björk resonerar kring individuella drömmar och kollektiva utopier. För vi har inga gemensamma mål med vårt samhälle längre, menar Nina Björk. Allt handlar bara om de individuella målsättningarna – vad JAG vill med MITT liv.

Jag gillar också hur hon hämtar exempel från tidningen Mama, som inte vill komma med ”pekpinnar” om hur en mamma ska vara, men som fyller hela tidningen med den största pekpinnen av dem alla för att vårt sammhälle ska fortsätta fungera, nämligen: ”shoppa mera! du behöver den här grejen!” För utan konsumtion stannar världens tillväxt och därmed stannar också världen som vi känner den. Ja, så är det ju! Vi måste köpa, köpa, köpa, annars så kommer en samhällelig katastrof.

Jag gillar den politiska dissekeringen av den narrativa strukturen i Walt Disneys filmer.

Jag gillar utredandet av en reklamvärld som säljer känslor istället för varor.

Jag gillar att hon är och nosar på något fundamentalt mellanmänskligt, nämligen det att vi i ett individualistiskt samhälle ser varandra som konkurrenter snarare än som någon vi vill ha vänskapsrelationer med. Vad gör det med oss som varelser? Att vi jämför oss? Att vi konkurrerar om lyckan?

Jag gillar Lyckliga i alla sina dagar för att Nina Björk får mig att tänka politiskt i en tid utan kollektivt politiska – utan bara individuellt ekonomiska – visioner.

Och jag kanske inte alltid håller med. Men jag börjar i alla fall tänka!

Augustpriset 2012 – inte en enda skönlitterär men en fackbok har jag läst, minsann!

Jaha?

Så är det att läsa årets Augustnomineringar.

Jag känner igen titlarna.
Men jag har faktiskt inte läst en enda av de skönlitterära böckerna. Istället en av fackböckerna.

Jag tror det aldrig har hänt, faktiskt.
Att jag så helt har missat årets nomineringar att jag inte läst en enda!

De skönlitterära nominerade är:
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling
Springa med åror av Cilla Naumann
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg

Visserligen har jag Peter Fröberg Idlings bok hemma, den ligger i ”att-recensera-för-bloggen-högen”.
Visserligen älskar jag Sara Stridsberg.

Men de andra?

Vad hände med Havsmannen av Carl-Johan Vallgren.
Eller Åsen av Katarina Fägerskiöld.
Ön av Lotta Lundberg eller Mitt grymma öde av Carl-Michael Edenborg.
Magnus Dahlström?
Sami Said?
Karolina Ramqvists Alltings början?

I fackbokskategorin har jag läst David Lagercrantz Jag är Zlatan Ibrahimovic.
Och jag har gluttat i Katrine Kielos bok, men fastnade inte.

Nä.

Läsning pågår: Så gör jag av Bodil Malmsten – om konsten att inte kunna låta bli att skriva

Jag har aldrig läst en ”Så gör jag när jag skriver”-bok förut.
Jag är ju egentligen inte en skrivande människa.
Det är inte så jag ser på mig själv.

Men jag har blivit nyfiken. Så kan vi kalla det.

Så när jag såg att Bodil Malmsten skulle ge ut en ”Så gör jag när jag skriver”-bok, så var det oemotståndligt.

Jag läser den nu.
Och så skriver jag.
Hetsskriver; skriver så fort att inte fingrarna hinner med.
Det är som om jag har bråttom att skriva innan jag hinner glömma hur det var. Vissa saker.
Hur jag kände. Då.

Nåja.

Redan i förordet skriver Bodil Malmsten: ”Det är inte som författare jag skriver det här – medan jag skriver, skriver jag. Författare kommer efteråt. Under skrivandet är jag en som skriver, var och en som skriver är det – var och en för sig. Skrivandet är inget yrke; det är något som den med lusten att skriva och viljan att göra det inte kan låta bli.”

Och så är det ju.  Jag skriver. Och skriver.
För att jag inte kan låta bli.

 

 

Imorgon börjar Bokmässan! Med Pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur.

Nu är det snart dags!
Imorgon är det Bokmässans pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur där jag ska vara moderator. I panelen sitter Ann Heberlein, Unni Drougge och Carin Evander, alla med olika erfarenhet – som memoarskrivare, som
romanförfattare, som anhörig.

Läs mer om samtalet på Publicistklubbens hemsida.

På PK:s hemsida kallas samtalet för ”debatt”. Det hoppas jag verkligen inte att det blir. I ordet ”debatt” finns mycket av konfrontation och oliktänkande – något jag inte alls är intresserad av i morgondagens samtal. Olika perspektiv och erfarenhet, visst. Men i ett samtal kan man resonera, söka sig fram. Och eventuellt finna svar.

Några frågor jag hoppas kunna resonera om imorgon är till exempel om en författare kan komma närmare sanningen genom att kalla verket för fiktion, eller om den verkliga sanningen endast finns i sakprosan. Och varför vi läsare är så fascinerade av autofiktionen idag – ju ”sannare” en berättelse, desto mer läsvärd.

Mycket spännande detta.
Ses imorgon! (Jag tror det kommer att streamas också.)

Vad är det du läser, Bodil Malmsten?

Igår presenterade Modernista omslaget till Bodil Malmstens nya bok, som handlar om hur hon gör när hon skriver. Så gör jag – Konsten att skriva, heter den.

Jag längtar efter den boken. Den kommer i oktober. Ingen information om boken finns än på Modernistas hemsida dock, även om deras Bodil Malmsten-sida är fin med bland annat klipp från Sveriges Television.

Men ända sen igår så har jag tittat och tittat på omslagsbilden och försökt se vad det är för böcker som Bodil Malmsten har liggande på sitt bord. De ligger nämligen i oskärpa. Jag tror jag kan se ”David Foster Wallace” på en bok. Jag tror det står ”This is not a diary” på en annan, fast jag är mycket osäker på ordet ”diary”.

Sen är jag mycket fascinerad över post-it-lapparna i olika färger som väller ut ur böckerna. Jag förstår att Bodil Malmsten markerat något viktigt. Men är det olika viktigt beroende på färg? Eller betyder färgerna något annat?

Jag hoppas att svaret finns inuti boken. Och jag hoppas också på att jag får många skrivtips utöver det. Till exempel tips om hur man avslutar fyra påbörjade romaner, *hostochharkel*.

Bodil, vad döljer du för mig?

Jag har också blivit programchef på UR, mitt program handlar om litteratur såklart!

Jag har också tagit möjligheten att bli programchef på UR idag, med uppdrag att sprida information om ett UR-program. Gör det du också! en fin reklamkampanj för att sprida kunskap till folket, tycker jag.

Här är mitt program – En bok, en författare med Nina Burton om boken Flodernas bok.

Jag har inte själv läst boken än, inte heller Burtons Den nya kvinnostaden. (Lite skäms på den, för den står i bokhyllan.) Men att lyssna på Nina Burton är magiskfantastiskt. Och jag blir verkligen intresserad av att läsa.

Jag gillar TV-formatet En bok, en författare. Överhuvudtaget har jag alltid gillat att lyssna på sådana här långsamma samtal. Att det får ta tid. Funderandet. Sökandet.

Nina Burton är författare, essäist och litteraturvetare. Läs mer om henne på Wikipedia.

Sätter Karolina på paus och läser sakprosa istället (eller vad det nu heter..)

Jag vill så gärna tycka om Alltings början. Så jag sätter den på paus idag; tar nya tag med den imorgon.

Istället ägnar jag mig åt fack-litteraturen. Fast jag föredrar att säga sakprosa. Det låter liksom vackrare på något sätt.

Eller vänta! Det kanske är skillnad på facklitteratur, sakprosa och kursböcker? Var går gränsen? Jag vet inte. Jag gillar ju genrer, tycker om kategorisera och dela in. Samtidigt så vill jag vara gränslös i mitt förhållningsätt. Går det överhuvud taget att kombinera de två?

En bok om PR och PR-strategier blir i alla fall min kvällslektyr. Och några kapitel i Litteraturvetenskapsboken verkar också intressanta. Båda är lånade på biblioteket. Jag älskar mitt bibliotek. All denna kunskap som bara finns där till låns, helt utan kostnad!

Recension: Vi kan inte ha det så här av Göran Greider

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 augusti 2012.

”Vi kan inte ha det så här”, ryter Göran Greider på omslaget. Politiskt? Ja, visst. Men innehållet är mer en viskning än ett ryt. Det finns en slags trött uppgivenhet i texterna. Det är inte en samling texter som manar till kamp eller solidaritet.

Jag tror jag är besviken. Jag hade hoppats på mer. Eller så här: innehållet är intressant, men Göran Greider kan inte berätta. Faktiskt är Göran Greider en riktigt tråkig berättare, som föreläser istället för levandegör. En sådan där professorstyp som står och mumlar fakta på fakta bakom katedern utan att lyfta blicken, snarare än att bjuda in till samtal. Fakta om Zorn, fakta om chick-lit, fakta om Mona Sahlin, fakta om mediedrev. Jag skulle lika gärna kunna läsa en uppslagsbok. Ofta finns inte heller någon slags analys eller djupgående. Allt rör sig på ytan. Det som syns.

En god berättare förmår fånga sin läsare så att denne känner sig välkommen, oavsett ämne. En god berättare gör sin lyssnare lite klokare genom att bjuda in till resonemang. En god berättare hittar de där frågorna eller berättelserna som gör det intressant även för en läsare som inte är insatt, som inte delar. Göran Greider gör sällan något av detta. Han är inte heller frågande inför verkligheten, inte sökande. Hans världsbild är tydlig, fastgjuten i ett marxistiskt betongblock. Allt handlar om klass. Om medelklassens litteraturkritiker som inte förmår läsa arbetarlitteratur på rätt sätt, om revolution som den sanna demokratin. Klassperspektivet är aldrig så tydligt som i dikten Segway to heaven, om Solsidan, den famösa förorten i Stockholm: ”Vi kan inte ha så många rika samlade på ett ställe för då vet vi att fattiga samlas på ett annat ställe.” Det är också en av samlingens bästa texter.

”Politik och litteratur 2001-2012” är underrubriken till Göran Greiders Vi kan inte ha det så här. Trots det finns det flera kapitel som handlar om musik, religion och natur. Ett hårdare urval hade varit önskvärt. En koncentration på medier, politik och litteraturkritik hade skärpt tonen. För det är i de texter som handlar om arbetarlitteraturkritik, mediedrev och politik som Göran Greiders röst bäst kommer till sin rätt. Till exempel i kapitel nio brinner helt plötsligt ett engagemang till – och inte bara mellan raderna – i texter som ”De är de rika som är problemet” och ”Och de Bourdieuska fälten såldes ut till nya ägare”. Det är texter som når ända fram.

 

Läs också Jan Gradvalls recension i DN Kultur.