Recension: Weirdo av Cathi Unsworth

Weirdo är en deckare där ett gammalt mordfall med inslag av svart magi tas upp på nytt för att det kommit fram nya bevis. Den unga flickan kanske inte var helt ensam om att utföra dådet eftersom nya DNA-spår hittats, så vem var med henne på mordplatsen? Privatdeckaren Sean Ward börjar nysta i fallet på uppdrag av en advokat och reser till den lilla staden Ernemouth för att undersöka fallet. Ernemouth visar sig dock vara en småstad styrd av starka män som absolut inte vill att fallet ska tas upp på nytt. Med hjälp av lokaltidningens redaktör så får Sean Ward till slut fatt på sanningen.

Weirdo berättas i två tidsplan, ett då och ett nu. Det jag gillar är det klassiska upplägget – som verkar hämtat från ett avsnitt av Morden i Midsomer – med konstiga människor i engelska småstäder som beter sig udda eller helt enkelt galet. Men där de mordiska karaktärerna i Morden i Midsomer är excentriska på ett mysigt vis, är småstaden Ernemouths dåliga människor obehagligt mörka och rent av onda. Kontrasterna i Weirdo blir därför spännande. ”Twist av noir” kallar förlaget deckargenren, och visst är det både porr, prostitution och allmänt våld och trasighet i berättelsen. Själva mordgåtan i sig är rätt vanlig, klasskamrat mördar klasskamrat – möjligtvis av svartsjuka, men upplösningen och motiven visar sig till slut faktiskt vara helt galna.

Weirdo är Cathi Unsworths fjärde deckare, men första deckare på svenska. En av Unsworths styrkor är att hitta på de där osannolika karaktärerna och ge dem tillräckligt mycket kött och blod för att de – några av dem i alla fall – trots allt kan bli sannolika. Jag fastnar för berättelsens tema om hur elaka tjejer faktiskt kan vara mot varandra och hur lojaliteter snabbt kan förändras, men också det som händer mellan mödrar och döttrar och hur svårt det kan vara att ta sig ur sina föräldrars klasstillhörighet i England. Jag tycker också om att det dröjer rätt länge tills Cathi Unsworth faktiskt berättar vem det är som blivit mördad, ett extra spänningsmoment i berättelsen som jag inte har träffat på i någon annan deckare.

Ibland tycker jag dock att själva gåtan är smartare och intressantare än vad Cathi Unsworth kan berätta den, trots att det finns några berättartekniskt finurliga svängningar i historien. Slutscenen är helt enkelt osannolikt vriden och det är väl värt att vänta på den aha-upplevelsen. Ibland tycker jag dock att Unsworth hetsar förbi scener som hon borde hålla längre i. Att skriva deckare handlar mycket om att hålla sig till en mall, men samtidigt göra avstickningar från den och att våga hålla på berättelsens konstiga godbitar när de väl dyker upp. I Weirdo finns det en hel del sådana ögonblick.

Recension: Flickan i Clèves av Marie Darrieussecq

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 30 april 2013.

Marie Darrieussecq har ända sedan debuten med Suggestioner 1996 haft en alldeles egen förmåga att krypa in under huden på de människor hon väljer att berätta om, som till exempel i Tom är död och i Fantomer. I den nya romanen Flickan i Clèves heter huvudpersonen Solange. Clèves är en liten by där alla känner alla och alla vet allas hemligheter och avslöjar dem när det passar. Det är 80-tal, Like a virgin-Madonna är förebilden bland flickorna på skolgården. Solange är i tonåren och varje konversation på rasten, på torget, på festen handlar om sex: hur och hur mycket man ska göra det och med vem. Solanges mamma och pappa blundar och Solange lämnas ofta hos en granne, Monsieur Bihotz, för barnpassning. Aningslöst, eftersom Solange väldigt gärna vill bli av med oskulden, så fort som möjligt, med vem som helst faktiskt.

Det finns en skärpt vasshet hos Marie Darrieussecq som jag älskar. Marie Darrieussecq når i Flickan i Cléves särskilt den där ansvarslösheten; tonårsoförmågan att tänka längre än nästa sekund, att tänka längre än bara sig själv. Flickan i Clèves är en undersökning av en sexuell värld, sedd med en tonårings blick med skoningslösa kommentarer från klasskamrater och vänner. Flickan i Cléves väjer inte för det där som vi gärna väljer att glömma bort, särskilt när det gäller ungdomar – att vi är sexuella varelser.

Jag tycker att det är befriande att läsa Flickan i Clèves, för Marie Darrieussecq gör berättelsen så kroppslig och köttslig genom Solange. Det är rå tonårssex, det är det som brinner i kroppen, det är första mensen och blodet som är varmt mellan benen, det är konstant onanerande. Men det är också en passiv vuxenvärld som är oförmögen att guida genom de där åren när man är både barn och vuxen, när mamman kommer upp med bullar och saft på pojkrummet som trevligt förspel till analsex.

Att läsa Flickan i Clèves är att förstå anledningen till att det finns litteratur – att få se världen genom någon annans ögon, men ändå känna sig besläktad med tankarna och känslorna. Marie Darrieussecq skriver så det känns, så det bultar i hjärtat, utan att väja för det fula, det osnälla. I Flickan i Clèves finns samma känsloläge som i Lena Dunhams tv-serie Girls, som inte heller väjer för det osnygga, det råa, det förnedrande. Det går naturligtvis inte att tycka om Solange, snarare ömmar jag, men det går att förstå det hon gör. Och jag måste jag älska att Marie Darrieussecq gör Solange sådan hon är. För det är sådana vi är, vi människor.

Recension: Kari 1983 av Helena Österlund

Jag är kluven. Å ena sidan gillar jag Kari 1983 väldigt mycket – konsekvensen, rytmen, känslan i språket. Å andra sidan blir det just för mycket språk och för lite berättelse.

Helena Österlund använder sig nämligen i Kari 1983 av samma språkliga idé som i debuten Ordet och färgerna – som hon fick Borås Tidnings debutantpris för. Det är rytmiska upprepningar som skapar ett tillstånd hos läsaren, försätter läsaren i en slags berättelsetrans. Det är inga liknelser, bara konstateranden: solen är varm och sjön är djup och tallarna är höga, osv. Helena Österlund återanvänder också teman från debuten . Det är mötet mellan människa och djur och natur. I Ordet och färgerna finns en varg, i Kari 1983 både järvar, svanar och fiskar. Kanske är det teman som kommer följa Helena Österlund genom hennes författarskap. Men frågan är hur många gånger en författare kan berätta samma historia och fortfarande berätta något nytt.

För när jag läser Kari 1983 är det som att läsa Ordet och färgerna, bara att raderna inte är brutna. Jag blir uttråkad efter ett tag, trots att jag är fascinerad över hur Helena Österlund använder språket. Språket är verkligen unikt, eget med sina upprepningar av ord, förnimmelser och återkommande teman. Det är vackert och underbart som poesi, men det är uttröttande som prosa.

Dock tycker jag om slutet på Kari 1983. Den lämnar tolkningar, trots att den verkar självklar. En längtan av att bli ett med det som skrämmer, som måste övervinnas. Att se rädlsan i vitögat och överleva.

Recension: Var man av Torbjörn Flygt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning och Smålandsposten..

Det är ett litet kammarspel som Torbjörn Flygt presenterar i sin nya roman Var man. Och trots att dramat till största del består av något så till synes odramatiskt som två män som går omkring i en lägenhet och pratar, så kryper det i kroppen av obehag.

Var man är ett maktspel mellan två män, Kim och Tomas, samt en icke närvarande person som är i högsta grad betydelsefull för dramats utveckling, som en slags väntan på, inte Godot, men på henne, kvinnan, och dessutom också barnet. Kvinnan ska komma med barnet, men de dröjer. Männen blir avbrutna i sitt maktspel endast av grannfrun som knackar på och som är orolig för sin pojke som har feber.

Det går inte att avslöja handlingen i Var man, för den bygger på överraskningar. Pusselbit läggs till pusselbit, varje replik leder till ett nytt avslöjande om varför männen är där i lägenheten, vad de har för relation till varandra samt den kvinna och det barn de båda väntar på. Förvånande är ändå att det i en så händelsedriven berättelse egentligen inte är handlingen som är det viktiga, utan karaktärerna och det de representerar. Utan att avslöja för mycket av dramat, så undersöker Var man olika mansroller. Å ena sidan en arketypisk man som lagt hela sitt liv på att förverkliga sig själv, tjäna mycket pengar och där ingenting fått stå i vägen för karriären, inte ens familjen. Å andra sidan den nye mannen, som är en närvarande pappa, som väljer annorlunda, men som ändå slits mellan detta nya och bilden av hur en man borde vara. Flygt leker skickligt med mina fördomar. Jag blir grundlurad mer än en gång.

Torbjörn Flygts styrka genom hela hans författarskap har varit de små gesterna, det vardagliga, det lite sjaskiga, men också förmågan att porträttera många olika slags människosorter, både män och kvinnor. Också i Var man finns detta skickliga karaktärsbyggande, både genom gester och repliker. Flygt byter berättarperspektiv mellan männen i olika delar av boken. Det är klokt och ökar förståelsen för männens agerande.

Var man är det lilla romanformatet, det är intensiva sidor, inte en mening eller replik är onödig. Men trots viljan att berätta ett riktigt drama med allt vad det innebär, så ligger Torbjörn Flygts skicklighet i att skapa karaktärer man minns, snarare än bra berättelser. Men det gör verkligen ingenting, för jag vet att jag kommer att tänka länge på Kim och Tomas och på de manstyper de representerar.

Recension: För dig blottad av Sylvia Day

Det kommer en våg av erotisk litteratur nu. Eller rättare sagt: vad förlagen kallar erotisk litteratur. I svallvågorna av Fifty Shades of Grey är Sylvia Days För dig blottad – första delen i Crossfiretrilogin – enligt Norstedts förlag (som gett ut båda serierna) den enda som lyckats utmana E. L. James succétrilogi på bestsellerlistorna. Och är det så, så börjar jag förstå lite av hemligheten med Fifty Shades of Greys succé: det måste vara ”kärlek med förhinder”-temat som tillsammans med sexscenerna lockar läsarna.

Jag vet att det är orättvist att i en recension av en bok jämföra en bok med en annan. Men när förlaget själva så tydligt gör det i sin marknadsföring, så kan jag inte heller låta bli.

Jag skulle inte kalla För dig blottad en erotisk roman, utan en relationsroman i chick lit-anda med explicita sexscener. Och förvisso, så är det ju karaktärsdrag som också passar in på Fifty Shades of Grey. I För dig blottad är det kärlek med förhinder, trasiga själar som möts och försöker förenas, enklast genom sex, men så fort närhet och relationer kommer på tal så sker det missförstånd och någon rusar ut genom dörren, antingen med knuten näve i fickan eller med tårar strömmande nerför kinderna. Pust. Väx upp! vill jag säga till karaktärerna Eva och Gideon, för det är varken charmigt eller witty på det sättet som är en av E. L. James styrkor med Christian och Ana.

Det finns två riktigt stora skillnader mellan Fifty Shades of grey och För dig blottad. Den största skillnaden är att i För dig blottad är både killen och tjejen lika trasiga i själen. Här finns ingen äppelkäck oskuld att förföra, utan Eva är minst lika rik, kåt och förslagen som Gideon. Den något mindre skillnaden – i alla fall efter att bara ha läst första delen i Crossfiretrilogin – är att sexet är helt normalt i För dig blottad; inga sexslavskontrakt och Red Rooms of Pain här inte, vilket jag tycker är jättetrist. Det kittlar inte alls.

Och kvar blir bara en helt vanlig chick lit-bok. Snygg kille träffar snygg tjej och har lite kul med några förhinder. Och när själva storyn bara känns vanlig och trist, så framträder också det rätt ordinära språket. Lättläst, javisst. Men när ingenting sticker ut eller känns nytt eller ekivokt, så tappar jag snabbt intresset för Eva och Gideon och hur det ska gå för dem i deras relation. Och det räcker inte att Eva har hela garderoben full av snygga klänningar, dyra smycken och en bisexuell kompis.

Den 17 april ska jag på bloggträff om Sylvia Days bok. Det ska bli intressant att se vad andra läsare tycker om boken, i relation till bland annat Fifty Shades of Grey.

Recension: Liknelseboken av Per Olov Enquist

Det finns ögonblick som är avgörande. Ofta vet man inte att de är avgörande när de väl händer. Kanske anar man, fast man inte ännu har förmågan att sätta ögonblicket i relation till de ögonblick som redan har inträffat eller de ögonblick som ska inträffa.

Liknelseboken liknar inget jag tidigare läst. Det är skissartade berättelser, fragmentariska tankar om det som varit och funnits tidigare. Berättelsen kastar sig än hit, än dit, någon handling finns inte fast allt handlar om kärleken och den där kvinnan på det kvistfria furugolvet. Den känslan! Det ögonblicket! Det ständiga återvändandet till det.

Likt en detektiv letar Per Olov Enquist sig igenom sin barndom, sitt liv, för att få fatt i de där ögonblicken som var avgörande, ledtrådarna till varför just han blev den han var och uppfylldes av de känslorna han fick. De avrivna sidorna i faderns notesblock, pojken som blev sinnesjuk, flickan som hamnade i olycka (Stefan!), berättelsen om räven. Och så tillbaka till kvinnan på det kvistfria furugolvet. Döden flåsar honom i nacken i ambulanser med blödande magar och hjärtan som stoppar – det är dags att sammanfatta och förstå; livet – hur det blev; kärleken – som var så svår att skriva om!

Men Liknelseboken är också en bikt, ett avslöjande av en hemlighet som aldrig fick avslöjas, en lång utandning efter att ha hållit andan så länge. Det är också ett försök att avslöja en annan hemlighet med några utrivna sidor, gåtan som aldrig fick sin lösning, men som kunde bära förklaringen.

Liknelseboken är en sådan bok som rymmer berättelserna om det som är viktigt, om det som är helt oviktigt men som ändå ältas. Jag läser med aningen att jag nu kommer att förstå ALLT! Men samtidigt med känslan av att för varje berättelse som berättas, så finns där mellan raderna så många fler berättelser. Och sanningen om andra – den kommer man aldrig åt. Den är utriven för alla andra än en själv.

Liknelseboken är en stark bok, desperat, skriven av någon som vet att det inte är långt kvar nu, tills allt tar slut. Det är författarens letande efter betydelse i allt det han skrivit, alla de berättelser som fångat in honom. Det är en människas sista letande efter meningen med allt och det är det som gör den så fantastisk: den är naken, en människa blottad.

Recension: Jag tjänar inte av Jenny Åkervall

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 2 april 2013.

Jenny Åkervall har egentligen gjort allt rätt, men ändå är det något som skevar i Jag tjänar inte. Intrigen är spännings- och handlingsdriven, dialogen är i fokus, det finns flera parallella berättelser som hakar i vandra på olika sätt för att dra upp tempot i berättelsen, kort sagt: Jag tjänar inte har många likheter med det sätt som populärlitteraturen berättas på idag.

Men det är som om Jenny Åkervall inte kan bestämma sig för vad det är för bok hon vill skriva. I ena stunden är Jag tjänar inte en svidande kritik mot psykiatrivården, i andra stunden en relationsroman med chick lit-ton, i tredje stund en “jag har roliga anekdoter från regeringskansliet”-bok, en fjärde stund en “undersökande journalist”-bok. Jag har också problem med språket och vill gå in med redaktörspenna i många meningar för ersätta punkter med kommatecken för att få mer flyt.

Jenny Åkervall har tidigare arbetat som talskrivare åt Göran Persson och Mona Sahlin. Så egentligen borde ju delen från regeringskansliet, som berättas med pressekreteraren Emre Oktan som huvudperson, vara Jenny Åkervalls styrka. Men jag får känslan av att Jenny Åkervall varit feg och inte velat berätta för mycket av hänsyn till gamla kollegor. För de delarna är faktiskt inte särskilt spännande eller intressanta. De anonyma mejl som Emre Oktan får, ges inte heller den betydelse i berättelsen som en spänningsintrig kräver.

De bästa delarna i Jag tjänar inte är istället de som sker på långt avstånd från regeringskansliet. Porträttet av psykiatern Anna Sager är riktigt fint och det är där spänningen finns, i relationerna mellan människorna på den mottagning hon arbetar på och till de patienter som går där. Men också i relationen mellan Anna och hennes man Jakob blir Jag tjänar inte angelägen och viktig – i dagens eviga frågor om vem som jobbar mest eller vem som tar hand om barnen och diskar och skjutsar. Det är synd att Jenny Åkervall inte tror att delen om Anna Sager räcker för en hel bok, för Anna Sager är en person som jag skulle kunna tänka mig att läsa mer om. Hon skulle till och med kunna få en egen bokserie och bli en värdig arvtagare till Katerina Janouchs barnmorska Cecilia Lund.

Recension: Saknade av Merethe Lindström

Recensionen också publicerad i Smålandsposten och Borås Tidning.

Det är tur att Merethe Lindström fick Nordiska rådets litteraturpris förra året för Dagar i tystnadens historia, eftersom det förmodligen är anledningen till att Weyler förlag nu ger ut också Saknade, som gavs ut i Norge redan 2003. Jag var inte så väldigt förtjust Dagar i tystnadens historia, tyckte den var vag och med ett alltför tydligt spänningsmoment. Men jag tycker mycket om Saknade. I Saknade undersöks också ensamhet och tystnad, men det finns ett annat slags vemod och långsamhet samtidigt som en dold ilska glider fram och tillbaka mellan raderna.

Ida är barnpsykolog och i sitt yrke hjälper hon utsatta barn. Hon är också ensamstående mor till Silje, som sedan något år rymt hemifrån och som hon inte kan nå. Hur ska Ida kunna hjälpa andra barn när hon inte ens kan nå fram till sin egen dotter.

Skickligt leker Merethe Lindström med olika spänningsmoment för att föra berättelsen framåt. Ramberättelsen är en flickas försvinnande på fjället från en skolutflykt. Skallgångskedjor sätts in. Och Idas dotter förblir försvunnen. Varför är det så? Läsaren hålls i ovisshet medan Ida försöker förstå vad som hänt mellan henne och dottern. Merethe Lindström vecklar ut berättelsen, men ju närmre sanningen läsaren kommer, desto starkare blir känslan av olust i berättelsen, likt ett crescendo som bygger mot en förmodad tragisk grand final.

Merethe Lindström skildrar genom några få personer ett allt kyligare människoklimat. Flickan hittas till slut medtagen, men oskadd. Men för Idas missbrukande dotter görs inga skallgångskedjor, där får Ida själv ge sig ut i natten för att leta och se dottern tigga på gatan för att få pengar till mat och rus. Det är skillnad på försvinnande och försvinnande, skillnad på människor och människor.

Det är en fantastisk gestaltning av ett inre drama i Ida. Merethe Lindström beskriver varsamt ett förlorande av identiteter. Ida förlorar både sin yrkesidentitet och sin identitet som mamma när när hon inte kan hitta eller hjälpa sin dotter. Men det finns också ett större samhälleligt perspektiv i Saknade. Missbrukarna som förlorade människor, som inte passar in i någon rehabiliteringsplan och därför lämnas till anhörigas letande och kämpande.

Saknade handlar på så sätt också om ensamhet och tystnad, att inte våga eller orka säga det som finns inuti. “Du känner mig inte”, tänker Ida till bästa vännen Marie. Hemligheterna, det som inte kan sägas, det som bränner och skämmer därinne i kroppen. Vem är jag när jag misslyckas med att vara den jag trodde jag var?

När jag själv inte kan recensera Vattnet i mars av Mikael Fant, så bjuder jag på alla andras recensioner:

Det går inte att recensera en bok som en vän har skrivit och fortfarande ha någon slags litteraturkritisk heder kvar. Så jag tänker inte göra det.
Men jag kan dela vad andra recensenter skriver.

Och jag sitter faktiskt och gråter igen, för recensionerna är precis så bra som jag trodde och hoppades att de skulle vara.
Det är en fantastisk bok!

Läs recensionerna i:

Sydsvenskan
Helsingborgs dagblad
Smålandsposten
Borås Tidning
Kvällsposten
Aftonbladet
Dalademokraten

Och de som bara finns på PDF än så länge, från Norra Skåne, Hallandsposten, Dalademokraten och Ystads Allehanda finns att läsa i Facebookgruppen Mikael Fant (författare).

Finns en hel del recensionscitat på Piratförlagets hemsida också.

Och en bild från Metro 15 mars. Foto: Marthina Elmqvist.

Recension: Den sista akten av Mari Jungstedt

Jag vet inte jag. Mari Jungstedts nya deckare har alla ingredienser, men ändå är det något som skaver. Kanske är det språket, som ibland känns stolpigt. Kanske är det själva historien.

Mari Jungstedts historier har nämligen tidigare alltid känts trovärdiga och med en slags samhällsförankring. Men i Den sista akten är jag inte alls nyfiken på vem som gjort det eller varför. Många scener känns också allt för snabbt berättade, som om författaren hade tröttnat på sin historia och sina karaktärer och bara ville få det överstökat.

Visst finns det viss kritik mot villkoren i teatervärlden, där många inte helt kan försörja sig och är tvungna att ta ströjobb vid sidan av. Men det räcker inte som samhällskritik. Den sista akten är den svagaste av alla Mari Jungstedts Gotlandsdeckare.

Det är porträttet av skådespelaren Felix Sanner och den snygga och oväntade intrigvridningen på de sista sidorna som räddar Den sista akten från totalt deckarhaveri. För visst är hantverket vad gäller själva intrigpusslandet fortfarande dugligt. Och jag läser vidare också för att jag är nyfiken på hur det går för de karaktärer som hängt med ända från seriens början: Emma, Johan, Karin och Anders Knutas.

Men jag hade väntat mig mer från Mari Jungstedt. Det hade jag faktiskt.