Det här med läsare och författare – vems är egentligen texten?

Lyra Ekström Lindbäck ägnar ju hela sin debutroman åt förhållandet mellan läsare och författare.
Som en sadomasochistisk lek.
Men hon är inte den enda.

I Helena Erikssons nya diktsamling Täthetsteoremet, så finns flera strofer som har samma tema och som fick mig att fundera.

Den läsande och den skrivande
vrider sig i sina kroppar     kring varandra
livräddningsaktion där man inte vet
vem som räddar vem
/…/
författaren ger konstgjord andning åt
läsaren, som fallit

Och några sidor längre fram:

Vems är texten?

Ja, vems är egentligen texten?
Är det författarens eller läsarens text?
Hos Helena Eriksson verkar det inte vara helt självklart.
I Täthetsteoremet ger ibland författaren ifrån sig sin text, för att i nästa stund vilja ha tillbaks den.
Och vem räddar egentligen vem i den där livräddningsaktionen? Författaren behöver läsaren som behöver författaren…

Det finns lika många läsningar av en text som det finns läsare.
Skapas texten först när läsaren läser den?
Eller skapas den i det ögonblick som orden fästs på pappret av den som skriver?

Samtidigt gillar jag Helena Erikssons bild av författaren som en som ger konstgjord andning åt en fallen läsare.
Som genom sina berättelser kan skänka tröst och liv.

Komplicerat, det där…

 

 

 

 

 

 

Poesiutmaningen fortsätter – mera Lundquist, Berg och så Täthetsteoremet också!

Jag behöver poesi!
Jag måste ha poesi!

Jag är nämligen ledig från mitt jobb på Göteborgs universitet under mellandagarna för att skriva på min bok (som kanske aldrig kommer att bli klar, men vad vet jag…?) och jag klarar bara inte att läsa någon annans prosa samtidigt som jag själv skriver. Det går helt enkelt inte!

Jag försökte med lite Joan Didion-texter igår. Sakprosa kallas det nog. Eller essäjournalistik. Men det gick inte heller.

Men jag behöver bli språkligt inspirerad. Få nya perspektiv. Och sist jag läste poesi fick jag en språklig aha-upplevelse. Då läste jag Marie Lundquist.

Så idag lånade jag mer Marie Lundquist på bibblan: De dödas bok och En enkel berättelse. Och Mörk materia av Aase Berg. Och Täthetsteoremet av Helena Eriksson. Och Det okända universitetet av Roberto Bolano, som verkar vara lite allt möjligt i textväg. Och så slank Stina Otterbergs doktorsavhandling Klädd i sitt språk om Olof Lagercrantz ner i kassen också.

Så språkupplevelser! Come hither!

Det här med poesi är ju bra! Först ut: Marie Lundquist.

Jag håller ju på att litteraturuppfostras. Eller poesiuppfostras, kanske jag ska kalla det.
Av min granne HSAHR.
Också kallad Mathias.

Det går jättebra!

Jag började läsa Marie Lundquist i förrgår och sträckläste hennes debutbok Jag går runt och samlar in min trädgård för natten på knappt en timme. Om det nu går att sträckläsa poesi? (Gör det det?)

Jag blev tagen. Så tagen att jag genast hörde av mig till HSAHR och tackade så mycket.

”Grät du?” frågade han.

”JA!” svarade jag.

För det gjorde jag.

Det är något med vissa meningar. Som säger så mycket, fast det bara är med några få ord.
Som den här:

”Väntade en hel vinter på att någon som var längre än jag skulle böja sig ner över mig och viska något i förtroende.”

Egentligen behövs det inte så mycket mer. Det ryms så många berättelser och så mycket längtan i den meningen.

Tänk att jag skulle bli poesifrälst när jag just fyllt 40!

För den delen så var Marie Lundquist 42 år när hon debuterade, om jag räknat rätt: Jag går runt och samlar in min trädgård för natten kom 1992 och Marie Lundquist är född 1950.

Vad jag vill säga med det?
Att det fortfarande finns hopp för mig och poesin, kanske?

Litteraturuppfostring pågår. Poesiskola del 1.

”Va? Läser du inte poesi!”, utbrast min granne Han Som Alltid Har Rätt. Också kallad HSAHR. Eller Mathias. (Vad han senast hade rätt om? Det var en grej om Helle Helles senaste bok. Suck.)

”Nja, jag har nog aldrig läst poesi”, sa jag.

Då fick HSAHR en bekymrad rynka i pannan, tog mig i armen och drog iväg mig genom biblioteket till poesihyllorna, som vi hittade efter lite letande eftersom det är fortfarande lite dåligt skyltat sedan ombyggnationen av biblioteket i Borås. (Varför vi båda befann oss på biblioteket vid detta tillfälle handlade enbart om våra barn, deras aktiviteter och inget annat. Det är inte så att vi delar ett gemensamt nöje att åka till biblioteket ihop, titt som tätt.)

”Jag gillar ju prosa!”, försökte jag protestera.

Det blev lite lamt.

”Men du gillar ju poetisk prosa! Läste du inte Rosa Liksom nyss?”, sa HSAHR.

”Jo. Jag gillade ju det där rytmiska i hennes språk.”

”Där ser du!”

Jag vet att han bara vill mig väl. Att vi överhuvudtaget börjat tala om poesi, där på biblioteket, handlade förståss om att vi nyss, under Bokmässan, suttit vid samma bord som poeten Arne Johnsson och samtalat något med honom. Och eftersom jag inte läser poesi, visste jag inte vem denna Arne Johnsson var.

Det visste HSAHR.

Och det var ju pinsamt. Så här i efterhand.

”Här har du!” sa HSAHR och dumpade en samlingsvolym med Arne-dikter i min famn.

”Sen måste du läsa Marie Lundquist också! Och Birgitta Lillpers! Och.. Nä, det får nog räcka för idag… Johan Jönssons är nog inget för dig, nej…”

Själv lyckades jag hitta och pilla ut en Sylvia Plath-bok ur hyllan, vilket möttes med dödstystnad från HSAHR:s håll.

”Nu går du hem och läser!”, sa HSAHR.

”Puh!”, tänkte jag.

Själv norpade HSAHR de sista två Inger Christensen-volymerna mitt framför näsan på mig.

En Jonas Hassen Khemiri-överraskning!

Vardagspoesi

Kommer hem.
Vittjar brevlådan.

Ett paket!
Med mitt namn!

Öppnar upp.
Drar ut.

Vilken överraskning.
Ska recensera.
Jonas Hassen Khemiri 3000 tecken.

Szymborska-drama på bibliotek!

Vi står båda vid S i poesihyllan och letar, den blonda damen och jag.

Vi närmar oss båda. Sk… St… Sv… Szy!

Szymborska!

Jag ser de två titlarna först och med höger pekfinger drar jag snabbt ut dem.
Prrrrrecious!

Förvåningen i den blonda damens blick där jag står med båda Szymborska-häftena i min hand.

Förvåningen i den blonda damens blick när hon ser hålet i bokhyllan.

Förvåningen i den blonda damens blick när hon inser att jag inte bara hittat Szymborska, utan lagt beslag på de enda titlar som fanns inne.

Jag: Oj, skulle du också ha Szymborska?
Hon: Ja. Jo.
Jag: Vi kan dela. Här ta en.
Hon: Är det säkert?
Jag: Ja, visst.
Hon: Menar du det?
Jag: Vilken vill du ha?
Hon: Jag kan ta den här.
Jag: Varsågod!
Hon: Tack.

Glädjen i den blonda damens ögon när hon går iväg med det ena Szymborska-häftet.

Värmen i mitt hjärta.