Idag är jag extra glad över att få skriva för Borås Tidning!

Jag är alltid stolt över att jag jobbar på Borås Tidning, men idag är jag faktiskt extra stolt. Jag har så bra kollegor som skriver så fint om litteratur. Faktiskt måste Borås Tidning ha några av landets bästa kultur-och litteraturskribenter – vilka kultursidor i dagens tidning! Tänk att få tillhöra en så bra redaktion.

Idag skriver BT:s journalist Niclas Sennerteg (också författare till flera böcker om andra världskriget som Stalins hämnd och Tyskland talar) initierat om Imre Kertesz bok Mannen utan öde och om Förintelsemonumentet i Berlin.

Rebecka Åhlund recenserar Marie Hållanders debutroman Tjänster i hemmet och skriver också klokt om Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna.

Kulturskribenten Camilla Carnmo, fd kulturredaktör på SMP, recenserar fint debutromanen Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson och tycker mycket om den.

Och BT:s chefredaktör, och fd kulturredaktör, Stefan Eklund recenserar kunnigt Kristoffer Leandoers roman om sin mamma – September.

(Och så kulturredaktören Lena Kvist som ordnar detta så bra!)

Det är riktigt bra läsning som borde nå fler än bara Sjuhäradsbor. En sån tur att vi har bt.se!

Så snälla webbredaktionen – lägg ut! lägg ut!

(Och själv ska jag nu skriva en recension om Olga Grjasnowas debutroman. I Borås Tidning om några dagar…)

Bokmässan: Bästa mässerbjudandet nånsin!

Denna bokmässas bästa erbjudande måste ha varit tidskriften 10-tals.
Jag tecknade en prenumeration och fick senaste numret, en kasse och två (!!) skönlitterära böcker: Hindenburg av Susanna Lundin och Sken av Magnus Dahlström.

Inga dåliga böcker!
Vill ha-böcker helt enkelt!
Och tidskriften är ju en av de som jag verkligen gillar.
Win helt enkelt!

Snygga kassen full med böcker på väg hem.

Imorgon börjar Bokmässan! Med Pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur.

Nu är det snart dags!
Imorgon är det Bokmässans pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur där jag ska vara moderator. I panelen sitter Ann Heberlein, Unni Drougge och Carin Evander, alla med olika erfarenhet – som memoarskrivare, som
romanförfattare, som anhörig.

Läs mer om samtalet på Publicistklubbens hemsida.

På PK:s hemsida kallas samtalet för ”debatt”. Det hoppas jag verkligen inte att det blir. I ordet ”debatt” finns mycket av konfrontation och oliktänkande – något jag inte alls är intresserad av i morgondagens samtal. Olika perspektiv och erfarenhet, visst. Men i ett samtal kan man resonera, söka sig fram. Och eventuellt finna svar.

Några frågor jag hoppas kunna resonera om imorgon är till exempel om en författare kan komma närmare sanningen genom att kalla verket för fiktion, eller om den verkliga sanningen endast finns i sakprosan. Och varför vi läsare är så fascinerade av autofiktionen idag – ju ”sannare” en berättelse, desto mer läsvärd.

Mycket spännande detta.
Ses imorgon! (Jag tror det kommer att streamas också.)

Äntligen gillar jag Babel! (Och det är Daniel Sjölins förtjänst.)

Igår var det säsongspremiär för Babel.

För första gången sedan Jessika Gedin blev programledare tittade jag faktiskt hela programmet. Och mer ändå: jag gillade!

Jag har ju tidigare haft synpunkter på Babel, tyckt att promgramidén rymmer för många program, försökt omfamna för mycket. Ibland har det rent ut sagt varit dålig TV.

Igår var det bättre. Intervjuerna med Caitlin Moran och Mikael Niemi var lysande. Intervjun med Karolina Ramqvist något blekare. Men värst är det ändå när svenskar ska prata engelska. Brrr. Riktigt dumt var det att placera Ramqvist och Moran att samtala om någon slags 90-talsfeminism. En storpladdrig engelska mot en eftertänksam svenska. Det kan väl bara sluta i ett dåligt samtal:

Vadå ”svenska feminister har ingen humor”? som Karolina Ramqvist sa. Själv dör jag av skratt när jag läser Liv Strömquist. Men det kanske inte Karolina Ramqvist gör… Jag tycker snarare att Ramqvist själv verkar humorbefriad och den åsikten baserar jag helt på hennes val av böcker i Biblioterapin: Maken av Gun-Britt Sundström och en biografi om Sartre och de Beauvoir. Någon slags humorlös pretentiös ängslighet i de valen, enligt mig. Då förstod Mikael Niemi och Caitlin Moran syftet med Biblioterapin bättre – deras val var verkligen roliga.

Bäst i gårdagens Babel? Daniel Sjölins återuppståndelse såklart! Det finns en sådan lättsamhet i hur han beter sig när det finns en kamera eller publik i hans närhet. Daniel Sjölin är född att ha en lyssnande och tittande publik. Må han alltid finnas i kameralinsens närhet!

Att dessutom själva programinslaget är genialt gör det inte sämre. Gårdagens letande efter tegelbruket där Lisbeth Salander spikar fast sin bror med en spikpistol är precis så som jag vill att bra TV ska vara – en berättelse gestaltad genom bilder av möten med människor och platser som jag aldrig skulle fått möta annars. Jag tycker egentligen att detta programinslag egentligen är värt ett eget TV-program!

Go Daniel! Sluta låtsas att du är författare och inse ditt riktiga kall här i livet: TV!

Daniel Sjölin i gårdagens Babel när han äntligen hittat PLATSEN!

DN Kultur, sluta basha bokmässan i Göteborg!

Två dagar i rad har två skribenter i Dagens Nyheter skrivit nedlåtande om Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.

Julia Svensson skrev igår: ”Det är skrattretande att i sammanhanget nämna den stundande bokmässan i Göteborg och dess sövande syrebrist; ett PR-event som varken levererar författare, miljö eller stämning av den här kalibern”, när hon jämförde den med en litteraturfestival på konstmuséet Louisiana i Danmark.

Det är en underlig jämförelse. Att jämföra några litteraturdagar på ett danskt konstmuseum med Sveriges största bokmötesplats både för bransch och allmänhet där torsdagen och halva fredagen enbart är för branschfolk. Bokmässan i Göteborg är ett måste. En litteraturfestival på ett konstmuseum är en alternativ mötesplats. Sådana finns i Sverige också, inte bara i Danmark.

Och så i dagens tidning skriver Åsa Beckman: ”Det är ett fattigdomstecken att den största litteraturscenen för svenskt litterärt liv har blivit Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.”

Ett ”fattigdomstecken”? Jag undrar på vilket sätt det är ett fattigdomstecken att den största mötesplatsen för litteratur finns på en bokmässa i Göteborg? För att den ligger utanför Stockholm?

Hon skriver det i sammanhanget att det pratas om att starta ett litteraturhus i Stockholm. Och där har hon också åsikten att det vore ”ynkligt” om Göteborg hann före Sveriges huvudstad. Där också, kan man förmoda.

Om jag är arg?
Ja, jag är skitarg.

På att de som skriver i en av Sveriges största dagstidningar tycker det är tråkigt att åka tåg utanför tullarna en gång om året. På det gnäll som finns på att Göteborg gör Sveriges största litteraturevent trots att det inte är Sveriges största stad och förmodligen istället enbart borde göra små mysiga och stämningsfulla festivaler liknande Louisianas. På de presenterade åsikter att det är ”ynkligt” om något bra sker utanför Stockholm.

Ett ”fattigdomstecken” är snarare att Sverige har skribenter och kulturchefer som… äsch, jag orkar inte ens avsluta den meningen, så arg är jag.

Åsa Beckman i dagens DN Kultur:

Kulturredaktionen på Borås Tidning uppmärksammar den nya bokbloggaren i dagens tidning

Så har också kulturredaktionen på Borås Tidning uppmärksammat att deras litteraturkritiker börjar bokblogga på bt.se igen. Läs intervjun med mig i dagens tidning:

 

Här finns också länk till webbnyheten.

 

Recension: Partiet av Eva Franchell

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 augusti 2012.

Titeln luras. För att vara en bok som heter Partiet handlar den förvånansvärt lite om Socialdemokraterna och förvånansvärt mycket om författaren Eva Franchell själv. Det är en journalist-grej det där, att man måste ha ett ”case”. Det vill säga en människa som ska personifiera den nyhet eller det skeende man vill berätta om. Läsaren måste helt enkelt ha någon att identifiera sig med och i Partiet använder Eva Franchell sig själv. Läsaren får veta allt om hennes första kärlek, hur hon skiljer sig, hur hon börjar som kvällstidningsjournalist, träffar ny man, får massa döttrar, får Amelia Adamo som chef, kommer in i politiken, slutar med politiken. Och cirkeln sluts när hon står och fryser på Sveavägen bland de andra journalisterna för att höra om Håkan Juholts avgång.

Finns det en röd tråd handlar den om jämställdhet snarare än rosenröd politik. Eva Franchell har sett hur kvinnliga politiker skuffas undan när de blivit för gamla, hon skriver om kvinnoplatsen i Socialdemokraterna – för det verkar som om det bara kan finnas en kvinna i taget på en framträdande position inom det socialdemokratiska partiet. Hon är arg på arbetsvillkor och löner för kvinnor. Hon är också arg på de män som skor sig, som sitter med stora privata förmögenheter efter avslutad socialdemokratisk politisk karriär. Och nämner Göran Persson och Björn Rosengren vid namn. Eva Franchell står verkligen på kvinnornas sida. Hon rasar över behandlingen av Mona Sahlin och hur kvinnor inte får bli gamla i politiken – ”kvinnor åldras, män mognar”. Hon skriver ett varmt porträtt om yrkeskvinnan Amelia Adamo.

Men det är vanskligt att använda sig av sig själv som ”case”. När jag läser Partiet förstår jag helt plötsligt skillnaden mellan ”personligt” och ”privat”, det som många journalister hänvisar till men som ingen vet vad det egentligen betyder. För det blir lite för mycket av den privata Eva Franchell läsaren får möta. När hon till exempel berättar om familjens semesterresor eller om hur ena dottern börjar älska USA lika mycket som hon själv, faller hon själv i den fälla som hon skriver att Anna Lindh hamnade i efter sin död – att hennes politiska person trängs undan till förmån för den privata mammapersonen. Nej, det jag vill veta när jag läser Partiet är hur Eva Franchell ser på den politiska och journalistiska värld som trots allt varit hennes arbetsfält under hela hennes yrkesliv. Hon måste ju ha sett så mycket!

Men i Partiet finns nästan ingenting av spelet bakom kulisserna som var den stora behållningen med Eva Franchells första bok Väninnan. Partiet är istället en svepande resumé av sen 1900-talspolitik, tidig 2000-talspolitk, socialdemokratisk historia och kvällstidningshistoria. Men utan att riktigt gå på djupet; händelse på händelse staplas på varandra. Samtidigt är det viktigt att någon samlar ihop och visar upp. Det är intressant att läsa om hur journalistiken och journalisterna förändrats. Och det är intressant att läsa om Palmes fötter i talarstolen, om Göran Perssons godsherrefasoner, om Håkan Juholts uppgång och fall. Tänk att vi glömmer så fort! För det gör vi ju. Och Eva Franchells bok är därför en viktig påminnelse: det är så här vår politik och våra politiker ser ut.

Göran Greider på Segway genom Solsidan

Göran Greider skriver om det själv i sin bok Vi kan inte ha det så här, men Jan Gradvall nämnde det också i sin recension i Dagens Nyheter:

Göran Greiders inslag i Babel, där han tar sin Segway och rullar genom ”problemförorten” Solsidan. På jakt. Efter något. Inspiration till en dikt!

Bara att han kallar Solsidan för ”problemförort” gör mig upprymd (kommer två minuter in i inslaget). ”För att man samlar många välbeställda på ett ställe och det orsakar problem i hela samhällskroppen.”

Nu har Babel lagt ut inslagen på sin blogg.
Kolla!
De är helt fantastiska.

Jag recenserade ju Göran Greiders bok Vi kan inte ha det så här häromdagen och kallade den tråkig. Det står jag fast vid. Boken är tråkig. I text är Göran Greider tråkig.

Men i tal kan han vara jätterolig.

Jag kanske försöker återupprätta Göran Greider i detta blogginlägg, vad vet jag, men i det här klippet från ett föreläsning på Jägareförbundet (!) på temat Svensk natursyn i förändring, är han också fyndig, fräck och ger mig nya tankar.
Så där som jag önskade att hans texter också kunde vara.

Annika Koldenius bokblogg, nu också på bt.se!

Nu är min blogg tillbaka på Borås Tidnings hemsida!

Jag byter inte webbadress, utan får helt enkelt en till.
Så från och med idag går bloggen alldeles utmärkt att läsa också via bt.se/blogg/bokbloggen.

Jag började ju faktiskt bokblogga för att jag fick en förfrågan från Borås Tidning när de i maj 2011 ville ha en bokbloggare till sin hemsida. Då var jag fortfarande redaktör på Bokcirklar.se och hade stor vana vid att skriva om läsning och böcker på nätet. Men bloggat under eget namn hade jag inte gjort förut. Så jag tackade ja, utan att blinka.

Sen gjorde bokbloggen ett uppehåll från bt.se under våren 2012.

Men nu är jag alltså tillbaka.
Och det är verkligen roligt att nå fler läsare genom Borås Tidning.

Välkomna alla nya borås-läsare!

 

Daniel Sjölin är tillbaka i Babel! Read all about it!

Det kom ett pressmeddelande…

Daniel Sjölin är tillbaka i Babel!
Eller rättare sagt så här: ”Daniel Sjölins Detektivbyrå AB får stororder från public servicejätte.”

Daniel Sjölin ska alltså inte ta över som programledare från Jessika Gedin, utan vara reporter, leka detektiv och leta efter fiktiva platser i verkligheten.

”Under vilken gran utspelar sig kärleksakten mellan Hillevi och Trond i Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet? Exakt var på Järvafältet  i Sundbyberg står den gigantiska, sönderbombande byggnaden som föreställer Per Albin Hansson huvud i Lars Jacobson Vännerna? Och exakt vilken rulltrappa i Stockolms T-bana är det som författarwannaben i Paul Soares Det finns inga hajar i Tisaren aldrig kommer ur?”

Jag tror det blir bra, det! Mycket bra till och med!

Read all about it på Babelbloggen.