Replik till Lyra Ekström Lindbäck: Det är mångfalden av samtal som berikar i det nya digitala skönlitterära landskapet, inte mediet i sig!

Detta debattinlägg är också publicerat i Borås Tidning 27 mars 2013. 

Lyra Ekström Lindbäck sätter i lördagens debattext i DN Kultur stor tilltro till den nya digitala tekniken, kallar den en historisk omvälvning för skönlitteraturen och vill ha en diskussion om att kritikerns roll måste förändras i detta nya litterära landskap. Hon menar att den nya kritikern inte ska se valet av medium som något neutralt när denne diskuterar och läser ett verk. Jag tycker precis tvärtom: verket måste alltid stå i centrum, för sig självt, oavsett med vilken teknik det förmedlas och i vilket sammanhang det presenteras.Det som jag istället ser som det hittills viktigaste som digitaliseringen inneburit för kritikern, är att de litterära samtalen och verksamheterna idag sker på fler platser och att fler människor deltar. Det offentliga litterära samtalet är inte längre en envägskommunikation förbehållen litteraturvetare och kritiker, som har en viss syn på vad som är ful och fin litteratur, utan det sker samtal också mellan vanliga läsare – på bokbloggar, på sajter som Bokcirklar.se och En bokcirkel för alla, i Facebook-grupper och på Twitter. I dessa sammanhang sprids och diskuteras ett långt bredare utbud av litteratur än det som recenseras i dagstidningar och i kulturnyheter. Det finns fler möjligheter för en författare att nå sina läsare och för läsarna att nå varandra för storartade litterära samtal och det viktigaste för kritikern är att delta i detta samtal.Något annat som digitaliseringen gör är att avståndet mellan författare och läsare krymper. Fan fiction sprids och når fler läsare än vad de största förlagen kan drömma om för sina snyggt förpackade och redaktörskorrade titlar. Egenutgivningen gör att författare kan nå sina läsare direkt på nätet, på textivaler och mässor. Skrivarsajter som Kapitel1.se har en livlig diskussion om skrivande och litteratur och har en novelltävling där de bästa ska ges ut som e-bok.Bara för att kritikerna i de största medierna inte diskuterar dessa texter och textfragment, utan enbart recenserar litterära verk utgivna på förlag, såna som passerat flera gatekeepers som lektörer, redaktörer, förläggare, kulturredaktörer och kritiker, betyder det inte att det inte förs viktiga litterära samtal om dessa. Långt ifrån.

Kanske är det istället så att den stora historiska omvälvningen för skönlitteraturen snarare är att elitkritikerns och de stora förlagens tid är förbi. Att de framtida litterära samtalen och verksamheterna kommer att ske utan, dessa tidigare så viktiga, smakdomares inblandning.

Den nya kritikern måste närma sig dessa nya litterära forum med nyfikenhet och öppenhet. Det är mångfalden av samtal som berikar i det nya digitala skönlitterära landskapet, inte mediet i sig.

För att motverka vertikal integration: det nya sättet att köpa böcker på – direkt från det lilla förlagets hemsida!

Det har varit mycket prat på senaste tiden om det som kallas vertikal integration – dvs att vissa förlag äger hela distributionskedjan ner till försäljningsställena, och vad det gör konkurrensen och med utbudet för läsaren.

Idag har också Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius skrivit en mycket bra debattartikel angående detta på Dagens Nyheter debattsida: Ägandet i bokbranschen måste utredas ordentligt.

Så här skriver Gunnar Ardelius:
”Bonnier AB kontrollerar bokförsäljningen på Åhléns. På rean i augusti 2012 var 104 av 109 titlar utgivna av Bonnier AB.
2009 tecknade Bonnier ett exklusivitetsavtal med varuhuskedjan Rusta med innebörden att bara Bonnierböcker får säljas.
År 2011 köpte Bonnier AB Pocketklubben. En titt på dess hemsida i början av februari i år visar att klubben förvandlats till en distributionskanal för Bonnierböcker. Först under kategorin spänning hittar vi en enda bok – en bok av hundra – som utgivits utan Bonniers inblandning. Även de oberoende återförsäljare som finns kvar kan tvingas till konkurrenshämmande avtal av en dominerande aktör. Ett flagrant exempel är bokhandelskedjan Ugglan, som enligt avtal måste välja en Bonnierbok som ”Månadens bok” i tio fall av tolv.”

Dessa fakta är rent ut sagt horribla! Att jag som läsare får ett snävare urval av böcker att läsa. Att jag som läsare luras att tro att de böcker valts ut som ”Månadens bok” på något sätt skulle vara bättre läsning, när det i själva verket handlar om påtryckningar från ett förlag!

”Kan jag göra något?” Vill jag ställa mig och skrika från det högsta hustak!

Jo, som en liten protest har jag – för andra gången någonsin – köpt en bok direkt från det lilla förlagets hemsida.

Första gången köpte jag boken Äntligen vilse – om konsten att resa av Jörgen Ulvsgärd direkt från Walborg förlag. Då hade boken inte fått distribution via de vanliga kanalerna än, utan fanns bara att köpa på förlagets sida. (I alla fall som jag förstod det då.)

Idag har jag köpt Det parapornografiska manifestet av Carl-Michael Edenborg direkt från Ink bokförlag,  även fast den fanns att köpa på Adlibris.

Kanske det i framtiden också blir vanligare att köpa böcker direkt från författaren, via författarens hemsida eller via bokmässor och textivaler?

För så här kan vi läsare inte ha det, eller hur?

Researchläser In som ett lamm, ut som en tigrinna inför 8 mars-samtal med Vanja Hermele

Research-läsning ägnar jag mig åt idag.

För på fredag den 8 mars ska jag samtala med Vanja Hermele utifrån hennes bok In som ett lamm, ut som en tigrinna på Akademin Valand, Göteborgs universitet.

Jag läste ju och recenserade boken i höstas, men det är en skillnad i läsningen nu. För nu letar jag efter frågor att ställa och som går att samtala kring. Så jag viker hundöron, klottrar i marginalen och stryker under, och det brukar jag inte göra när jag recensionsläser. Tänk att läsningen kan vara så annorlunda!

Jag har också lånat rapporten Konsten – Så funkar det (inte) på Universitetsbiblioteket.

Det blir ett intressant samtal på fredag, hoppas jag.

Det är ju kampen mellan ont och gott som lockar i ungdomslitteraturen!

Nu har jag äntligen lyssnat ikapp Lundströms Bokradio!
I morse lyssnade jag på förra veckans avsnitt och i eftermiddags lyssnade jag på det senaste. Jag busspendlar ju mellan Borås och Göteborg och ofta läser jag ju , men ibland lyssnar jag också på radio: Godmorgon, världen!, Filosofiska rummet, Vetenskapsradion Forum, Kino, Nya vågen och så Lundströms Bokradio.

I det senaste avsnittet av Lundströms bokradio så ställs frågan varför ungdomsböcker har blivit så populära också bland vuxna:
Harry Potter, Twilight, Hungerspelen, Cirkeln osv osv. Cirkeln-författaren Mats Strandberg och Ada Wester, förläggare på Gilla böcker, försökte klura på frågan från sina respektive perspektiv.

Från mitt läsarperspektiv är det dock självklart att det handlar om kampen mellan ont och gott och vårt ständiga behov av den goda hjälten.

Visst har de nämnda böckerna alla magiska inslag. Det kan handla om framtidsvärldar, parallella trollkarlsvärldar, om häxor eller om vampyrer.
Men de magiska inslagen finns ju där för att lättare illustrera kampen mellan det onda och det goda.

De är vår tids folksagor helt enkelt.
En slags modern och sekulariserad variant av moralitet, om ni så vill.
Nu när vi inte längre tror på religionen som svar på allt, så finns i alla fall hjälten!

Kanske är det också därför deckargenren blivit så populär?
Som en slags vuxenvariant av kampen mellan ont och gott för den som inte gillar magiska inslag.
(Något jag faktiskt nämnde redan i min recension av Lars Keplers senaste bok Sandmannen.)

Frågan är inte varför vi vuxna har börjat läsa ungdomslitteratur, utan snarare varför vi behöver dessa berättelser om kampen mellan ont och gott just nu.
Ja, varför behöver vi den ursprungliga och förenklade berättelsen just nu?

Tack Jonas Malmborg för uppfriskande diskussion om Fältöversten

Nej, vi är inte överens, Jonas Malmborg och jag, om vad som är berättelsens kärna i Fältöversten.
Och hur skulle vi kunna vara det?
Han är ju författaren och jag är ju läsaren/kritikern.
Jag har bara texten att förhålla mig till.
Jonas Malmborg har sin känsla om vad han vill förmedla.

Men det har blivit en uppfriskande diskussion, tycker jag. Framför allt för att det visar att det finns många olika sätt att förstå en text.
Det som en läsare fastnar för, kan en annan läsare tycka är en bisak och det författaren tycker är viktigt, kanske inte alltid når fram till läsaren.

Jag tycker ändå att jag har fått en annan förståelse för Fältöversten i och med Jonas Malmborgs kommentar i mitt förra blogginlägg (som jag ju också svarat på där). Kanske jag nu ser att Amanda har en större betydelse för Fältöversten än vad jag såg i första läsningen. (Även om jag fortfarande tycker att Jonas Malmborg inte riktigt lyckats förmedla det till mig.)

Jag gillar att samtala om litteratur – vad som är berättelsens idé, karaktärerna, dramaturgin osv. Det gör jag gärna.
Frågan är ju dock om författaren själv ska lägga sig i en sådan diskussion, med den förförståelse för texten hen har. Det blir ju definitivt en ojämlik läsning om författaren hela tiden kräver tolkningsföreträde till texten genom att hänvisa till vad hen ”vill förmedla”. Om författaren vill vara med i diskussionen, så bör författaren vara öppen för att det finns många sätt att läsa hens text på. Och det enda som är tråkigt i diskussionen med Jonas Malmborg, är att han kallar mina tolkningar – som inte stämmer överens med det han själv vill förmedla – ”oseriösa” eller att jag ”inte bemödat mig med att läsa hela boken”.

Att vara författare är att ge bort sin text som en gåva till läsaren. Det tror jag många författare skulle hålla med mig om. Men när en gåva är given, så kan givaren inte ställa krav på hur gåvan tas om hand.
Givet är givet, så att säga.

Det finns olika litteraturkritiska sätt att förhålla sig till en litterär text. Nykritik, formalism, semiotik. Moden kommer och går.
I den läsarorienterade perspektivet (reader – response) är mötet mellan läsare och text är en dynamisk process där varje läsare bär med sig sina egna erfarenheter in i texten och varje läsning och tolkning av texten blir därför unik.

Som kritiker använder jag mig inte av det sättet att läsa.
Men jag tror att ganska många läsare gör det.

(Slutet på boken är bara början.)

Hej Sture Allén och Metros läsare, här är mina lästips till lärare och elever!

Nej, att tipsa om fyra gubbar, Sture Allén, kan knappast vara läsfrämjande om tipsen ska få lärare och elever att läsa mer.
Visst kan vi prata om läsningen som en möjlighet för läsaren att få komma in i andra världar och få nya perspektiv, men för den som är ovan att läsa är igenkänningen den viktigaste faktorn. Ja, det menar jag faktiskt. För att läsfrämjande ska fungera så måste innehållet beröra den som läser! ”Tänka på målgruppen” som det så reklamigt heter. (Se bara på hur många som lånat och läst boken om Zlatan – Jag är Zlatan. Där kan vi snacka läsfrämjande!)

Så här är mina fyra lästips till lärare och elever, både lättsmälta och lite mer arbetsamma:

Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeldt
Tillbaka till henne av Sara Lövestam
Siv sover vilse av Pija Lindenbaum

Hoppsan, det blev visst bara böcker av unga kvinnliga författare med kvinnliga huvudpersoner… Men jag har för mig att kvinnor är människor de också.

Så händer det igen: Gubbe tipsar om gubb-författare i dagens tidning

I dagens Metro tipsar Sture Allén om bra böcker ”för både lärare och elever”. (Sture Allén är, om någon glömt det, före detta ständig sekreterare i Svenska Akademien.)

De bra böckerna han lästipsar om ”för både lärare och elever” är alla skrivna av män. Eller snarare: tre gubbar och en nästan-gubbe.

Jo, det är som alltid. Gubbar tipsar om gubbar. Även när det gäller läsning till de könsneutrala människokategorierna ”barn” och ”lärare”. Gång på gång osynliggörs kvinnliga författare som skildrare av människans erfarenheter. Jag undrar faktiskt om Sture Allén ens läser böcker skrivna av kvinnor när jag läser hans åldrade boktips. Lennart Hellsing som bästa lästips till dagens barn? Really? Torgny Lindgren till lärarna? Gäsp!

Jag försöker också se framför mig hur många kvinnor som fick Nobelpriset i littetatur under de åren som Sture Allén arbetade som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Nä, just det!

Om vi ska prata om och vara indignerade över att Jessika Gedin inte läst Selma Lagerlöf, så är det naturligtvis ett oändligt mycket större problem att ständiga män med makt ständigt väljer att inte läsa, eller tipsa om, böcker som har ett kvinnligt författarnamn på omslaget.

Hur många klassiker måste en kritiker ha läst för att vara trovärdig?

I fredags sa hon det, Jessika Gedin:
”Och, ska jag nu erkänna inför hela svenska folket, jag har aldrig läst Selma Lagerlöf.”

”Och du ska vara programledare för Babel!”,
replikerade Kristian Luuk.

För det var i På spåret, 29 minuter in i programmet, som erkännandet kom.

Senare samma kväll hade jag en livlig diskussion på Twitter angående just detta erkännande med några kritiker, bokbloggare och litteraturvetare. Måste en litteraturkritiker och programledare för Sveriges enda litteraturprogram på TV ha läst Selma Lagerlöf?

”Ja”, svarade de flesta på den frågan.
Jag tillhörde inte de flesta. Jag ryckte ut till Jessika Gedins försvar, jag.

Att Selma Lagerlöf tillhör vår svenska kanon och att hon är viktig och relevant är knappast ett påstående som jag kan säga emot.
Men hur många böcker av Selma måste jag ha läst? Hur många böcker av Strindberg? Och därefter? Hur många titlar av Hjalmar Söderberg? Moa Martinson? Victoria Benedictsson? Var går gränsen?

Kan en kritiker uttala sig trovärdigt om litteratur utan att ha läst våra svenska – och för den delen utländska – klassiker?
Kan någon vara programledare för ett litteraturprogram utan att ha läst Selma Lagerlöf?

Ja, det är den aktuella frågan.

Jag tycker ju att det går alldeles utmärkt ändå, utan Selma. Jag tycker att grundläggande kunskap om litterär utveckling, litterära strömningar och en journalistisk nyfikenhet på berättelser och författande räcker långt. Att ha tuggat sig igenom hela Selmas, Strindbergs och Söderbergs utgivning ger inte en större förståelse för litteratur än någon som bara läst Den allvarsamma leken. Som exempel. Förståelse för litteratur handlar om något annat. Men just nu verkar jag vara ensam om att tycka det.

(Diskussionen fortsätter på fler bloggar. Läs också Bokhoras fredagsfråga från 4 januari och Enligt O för fler kommentarer kring ”Gedingate”.)

Dagens bibblafynd: Läsandets kultur – slutbetänkande av Litteraturutredningen

Så stod den där i nyinkommet-hyllan på mitt kära bibliotek i Borås:

Läsandets kultur, också kallad slutbetänkande av Litteraturutredningen eller kort och gott SOU 2012:65.

Jag kallar den nog helst bara Litteraturutredningen.

Det är dryga 600 sidor offentlig utredning om litteraturens ställning som släpptes lagom till bokmässan för någon månad sedan.

Jo, det pratades om den då. Sen blev det tyst. Kanske tystnaden kom sig av den allmänna litterära boksmälla som branschen ofta drabbas av efter mässan, vad vet jag…

Men nu ska jag faktiskt läsa den och bilda mig min egna uppfattning, inte bara lyssna till andras.

Utredningens direktiv var att analysera litteraturens ställning, identifiera utvecklingstrender samt att lämna förslag på hur litteraturens ställning kan stärkas.

Jo, det kommer att bli spännande läsning.

Det gick väldigt bra, det kändes väldigt bra, men jag minns ingenting!

Ja, då är samtalet om bekännelselitteratur över.
Det gick fantastiskt bra!

Samtalet var intressant, prestigelöst och gav nya infallsvinklar. Unni Drougge var klok och sansad, Ann Heberlein klok och reflekterande, Carin Evander klok och generös.

Vad vi pratade om?
Ingen aning!
Jag minns faktiskt inte.
Det är som om min koncentration under själva samtalet suddat ut närminnet.

Jo, jag minns att Ann Heberlein kallade mig ”feg”. Med rätta skall tilläggas. Hon hade verkligen en poäng där. (Varför? Det ska jag berätta, men inte nu.)

Men! Som tur är filmades allt och kommer att finnas på Publicistklubbens hemsida för den som vill se. På Bambuser ligger det här.

Jag kommer definitivt att kolla.
Inte minst för att få höra vad vi egentligen pratade om!