Erotisk trend i vår- och sommarutgivningen, tack Fifty shades of Grey!

Alla vill ge ut erotisk litteratur helt plötsligt.

Eller nja, kanske inte alla, men också de stora förlagen.

För i kölvattnet av succén med Fifty shades of Grey så har den erotiska litteraturen blivit, om inte rumsren, så i alla fall något som ges ut på helt vanliga och stora förlag och inte enbart av undergroundverksamheter som Vertigo eller imprints som Xstory (under Lind&co).

Norstedts följer upp Femtio nyanser av honom-succén med För dig blottad och  För dig sedd av Sylvia Day, som är de två första delarna i Crossfiretrilogin. Den tredje delen, För dig nära, ges ut i september. Norstedts kallar Crossfiretrilogin ”en ny generation erotisk litteratur”.

Albert Bonniers förlag satsar i sommar på titeln Secret – Det hemliga sällskapet av L. Marie Adeline, om servitrisen Cassie som ”introduceras för det hemliga sällskapet S.E.C.R.E.T. – där kvinnor hjälper kvinnor att förverkliga sina innersta erotiska fantasier”.

Jag vet inte riktigt om jag är lika nyfiken på dessa titlar som jag en gång var på Fifty shades of Grey. Jag tycker fortfarande att den bästa erotiska litteraturen ges ut på just Vertigo och på Xstory.

Intressant är dock varför Fifty shades of Grey blev en sådan succé från början.
Är det någon som riktigt undersökt den saken?

Var marknaden (dvs kvinnorna) redo?
Var det tack vare e-boken?
Eller var det helt enkelt så att det var helt tack vare Fan Fiction-möjligheten? Att den skapades i dialog med läsarna och att läsarna tänkte ”kan hon skriva så där, så kan jag också” och därför kände sig mer delaktiga i skapandet av berättelsen?

Jag undrar jag…

Äntligen i brevlådan: Så gör jag av Bodil Malmsten

Jag har ju redan börjat läsa den på PDF.

Men jag är fortfarande en sån som älskar att få en riktig pappersbok i handen; känna omslagets papper gnissla mot fingrarna, känna lukten av svärtan från tryckeriet, vika hundöron (gubevars!), klottra i marginalen (ja!). Jag tycker också att jag ser bokstäverna bättre mot det stumma, olysande pappret.

Så jag är glad nu, när Bodil Malmstens bok äntligen landat i brevlådan. Jag är faktiskt så där barnsligt glad, eftersom boken dessutom är coffee table-snygg, med sitt vackra omslag, sina omslagsbokstäver tryckta i blank relief, sin tyngd och sin storlek, tryckt på tjockt, tjockt papper.

Den har bilder också! Och snygga röda kapitelrubriker. Och en sånt därnt tygremsebokmärke (eller vad det nu heter).

Sa jag att den har bilder också? Och såna där snygga röda kapitelrubriker? Och en sånt därnt tygremsebokmärke (eller vad det nu heter)?

Läsning pågår: Så gör jag av Bodil Malmsten – om konsten att inte kunna låta bli att skriva

Jag har aldrig läst en ”Så gör jag när jag skriver”-bok förut.
Jag är ju egentligen inte en skrivande människa.
Det är inte så jag ser på mig själv.

Men jag har blivit nyfiken. Så kan vi kalla det.

Så när jag såg att Bodil Malmsten skulle ge ut en ”Så gör jag när jag skriver”-bok, så var det oemotståndligt.

Jag läser den nu.
Och så skriver jag.
Hetsskriver; skriver så fort att inte fingrarna hinner med.
Det är som om jag har bråttom att skriva innan jag hinner glömma hur det var. Vissa saker.
Hur jag kände. Då.

Nåja.

Redan i förordet skriver Bodil Malmsten: ”Det är inte som författare jag skriver det här – medan jag skriver, skriver jag. Författare kommer efteråt. Under skrivandet är jag en som skriver, var och en som skriver är det – var och en för sig. Skrivandet är inget yrke; det är något som den med lusten att skriva och viljan att göra det inte kan låta bli.”

Och så är det ju.  Jag skriver. Och skriver.
För att jag inte kan låta bli.

 

 

Klippa film eller skriva ord? Ja, det är frågan.

Just nu håller jag på att manusbearbeta och klippa om en dokumentärfilm. På inget sätt har jag varit inblandad i själva filmförberedelserna, filminspelningen, eller råklippningen, utan jag har kommit in sent i processen för att hjälpa till att förstärka berättelsens kärna och tema.

Det är fantastiskt roligt!

Att se potentialen i filmmaterialet.
Att lyfta fram det som är bra.
Att förlänga vissa scener som är fina.
Att ta bort det som inte behövs för berättelsens kärna.
Jag är nog som en sträng redaktör på ett förlag, för att dra en parallell till bokbranschen.

I filmvärlden handlar klippning mycket om rytm. Att låta filmen både få ha tempo, men också veta när det är dags att vila i pauser. Att låta varje klipp få sin ultimata längd. Det kan handla om skillnad i någon enstaka sekund. Ibland bara någon frame. Det handlar också om att tro på bildens kraft – att våga låta bilden berätta.

Det är betydligt enklare att klippa film än att skriva, tycker jag. Men det handlar ju såklart om vana. Jag har redigerat rörliga bilder sen 1999. Skrivit har jag bara gjort sen 2008.

Kanske är jag lat? När jag klipper rörliga bilder finns ju bilderna redan där från början, med människor som gör och säger saker. Och någon annan har ju filmat dem. (Ibland på min uppmaning, förvisso…) Det gäller bara för mig att välja ut vilka bilder jag vill ha och att sedan sätta dem i rätt ordning i rätt rytm för att skapa en berättelse.

Att skriva? Då måste jag ju hitta på orden först, jösses så ansträngande! För de finns ju inte där från början som bilderna gör. Ingenting gratis där inte! Och sedan ska jag sätta orden i rätt ordning i rätt rytm. Ja, puh!

Friheten med att skriva är ju att jag själv skapar mitt eget universum. I min fantasi. Det behöver inte ha bäring på verkligheten alls, behöver inte kunna fastna på film. Behöver inte ens vara rimligt.

Ja, puh.

Fast nu ska jag skriva en recension. Det är ett helt annat slags skrivande (tänkande?) som nog mer liknar filmklippandet, faktiskt. Att hitta berättelsens kärna. Att lyfta fram det som är bra. Att hitta det som inte behövs. Och lite annat utöver det, såklart. Sånt därnt som kritiker gör.

Bokfynd: Panorama av Eric Ericson

Jag vet att jag har hört Eric Ericson prata om den här teckningen. Jag tror faktiskt att det var på Filmfestivalen i Göteborg för två år sedan. I ett samtal om kreativitet där också Amanda Ooms deltog.
Men jag kan minnas fel.

Jag tror också att jag sett Eric Ericson rulla ut den 21 meter långa teckningen och visa den, peka på den, berätta något.
Men det kan också vara något jag drömt.

Det som faktiskt är sant, är att jag just har hittat pocketversionen av teckningen på Emmaus här i Borås!
Alltså: en 21 meter lång teckning i ett komprimerat pocketformat.
Som pågår.
Sida efter sida.

”Hur stor kan egentligen en stad bli?” frågar baksidestexten. ”Om man åker genom Los Angeles, Tokyo eller Kairo, får man lätt känslan av att staden aldrig tar slut. Staden tycks fortsätta hela tiden.”

Jag gillar bildens möjligheter – att berätta något utan att använda ett enda ord. Där betraktaren själv får fylla i, skapa historier, hitta känslor. Befriande och gränslöst!

Jag gillar Eric Ericsons idé och att han genomfört den. ”Nämen jag ritar en 21 meter lång teckning med bara hus.” Eric Ericson har tidigare gett ut boken Brev till samhället. Också den en bra genomförd idé.

Boken heter Panorama. Utgiven på Kartago Förlag.

Ingrid Vang Nyman – ”hon som ritade Pippi”

Jag är helt mätt på att läsa romaner efter rekordmaj och har i helgen istället suttit och bläddrat i en bok som handlar om Ingrid Vang Nyman, illustratören som bland mycket annat tecknade de första bilderna på Pippi Långstrump.

Hon har en helt egen stil. Det är så med de riktigt bra barnboksillustratörerna. Man känner genast igen deras bilder. De är de som ger författarnas karaktärer och berättelser liv, de som gör att man känner Pippi, Pettson, Rut och Knut, Billy, Mulle Meck, Mamma Mu….

Boken är från 2003 och egentligen en utställningskatalog indelad i kapitel där olika perspektiv på Vang Nymans bilder tas upp. Det är konstvetare, barnboksförfattare, barnboksillustratörer och kritiker som berättar. Jag tycker det kapitlet där skisser jämförs med den illustration som sedan blev är mest spännande. Där ser man verkligen processen och skapandet.

I sommar kan man se många av Ingrid Vang Nymans bilder, för den 16 juni startar nämligen en utställning på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby om just Ingrid Vang Nyman, med betoning på hennes teckningar i böckerna om Pippi Långstrump och Alla vi barn i Bullerbyn.

Det är intressant att läsa om Ingrid Vang Nymans liv och hur hon arbetade. Sorgligt nog tog hon sitt eget liv 1959.

Författare och förebilder och sånt som ger inspiration

- Har du någon förebild?

Frågan hänger i luften…

- Öhhh… svarar jag.

- Ja, någon författarförebild, för ditt skrivande?

- Ööööhhhh… svarar jag fortfarande.

Min vän ser lite brydd ut över min tvekan. Själv blir jag också brydd. Mållös. (Det är inte ofta jag blir det.) Jag vet ju vad jag gillar att läsa, jag vet att jag borde ha ett färdigt svar, men en förebild för mitt skrivande? En förebild?

- Öööööhhhh…

De enda förebilder jag kan komma att tänka på är de kvinnor som jag har hängande på affischer hemma i ateljén: Signe Persson-Melin och Sophie Calle. 

Signe: står och drejar, men det killar i näsan och med händerna fulla av lera kliar hon näsan med handloven. Samtidigt blundar hon. Det är vackert, fångat mitt i arbetets ögonblick med kameran. Affischen är från Röhsskas utställning.

Sophie: har projicerat en text över sin hals och sina skuldror – Prenez soin de vous. Älskarens avskedsbrev som hon lät göra en hel utställning kring med kvinnliga vänner och konstnärer som tolkade brevet. Affischen är från Louisianas utställning.

Två kvinnor, två konstnärsskap.
Det ena privat, det andra mycket självutlämnande.
Inte en författare så långt ögat når.

För att författare kanske gömmer sig bakom orden? För att orden inte syns, inte är visuella, inte blir en skål, ett fotografi, en utställning, en affisch?

Jag har ju förvisso en hel bokhylla full med inspiration.
Men inget som inspirerar mig så direkt  som en bild på en kvinnlig konstnär, fångad i skapandets ögonblick, gör.

Intimitet av Hanif Kureishi och vidare till den manliga monologen

Ni som följer mig på twitter vet att jag läst Intimacy av Hanif Kureshi. Det har varit svårt att låta bli att kvittra citat på citat på citat.

Men Intimacy är en sådan bok där jag hittar så fina citat som jag vill brodera bonader av och hänga upp på väggen, ja så vackert och klokt är det. Om människan, livet, kärleken, möten med andra, relationer.
Som det här: ”Without love, most of life remains concealed”. Eller det här: ”Desire is the original anarchist and under-cover agent.” 

Det betyder inte att huvudpersonen i Intimacy på något sätt är vacker och klok. Nej, på första sidan klargör han tydligt att han imorgon tänker lämna sin fru och sina två söner för att han inte längre står ut. Han tänker gå ut genom dörren, lämna allt. Till och med den nyinköpta kostymen som han just lämnat till skräddare för justeringar (den tänker han mycket på).

Berättelsen är sedan en vemodig monolog över kärlek, livsval, sex, vänskap, där berättaren hela tiden letar efter tecken som ska hjälpa honom att hindra beslutet han fattat. Berättaren är smart, klok, finurlig och framför allt – ärlig. Berättaren vecklar upp sitt liv för mig, läsaren, och egentligen gillar jag honom mindre och mindre för var sida som går. Den självgode! Den hycklaren! Den otrogne jäveln! Den själviske! Och samtidigt… Den rättframma ärligheten - så befriande!

Samma manliga monolog, samma vemod, samma ärlighet har jag tidigare läst i Philip Roths The dying animal (som blev filmen Elegy, regisserad av Isabel Coixet. Jag har tidigare bloggat lite om skillnaden mellan boken och filmen på Bokcirklar här.). Jag gillar det alltigenom rättframma manliga perspektivet som inte låtsas vara något annat än jakten på odödlighet. Den manliga kåtheten, jakten på kreativitet, att hålla sig ung genom unga kvinnor och längtan efter närhet genom sex. Roth och Kureshi är knappast ensamma om temat…

Och jag tänker varje gång jag läser något liknande: Tänk om jag fick skriva en liknande monolog? Tänk om jag fick byta ut alla han mot hon? Tänk om jag skrev en monolog om att fly mitt åldrande genom att lämna min man, mina barn för att ha sex med unga män och längta efter deras oförstörda kroppar? 

Well…
Some day I might just do that!

Mode, Fotografi, Röhsska, Carl Bengtsson

Det första jag tänker när jag ser Carl Bentgssons fotografier är att de lever. Det finns liv i dem. Och ju mer jag tittar, desto mer liv upptäcker jag. Egentligen är det ju ”bara ” modebilder, ”bara” vackra bilder på vackra människor i vackra kläder i vackra miljöer. Det är också mystiskt, undflyende, vilsamt. Sagolikt. Men det är något mer, ett extra lager som jag inte kan sätta fingret på. Vad skiljer dessa bilder från tusentals andra modebilder? Det är inte förrän jag börjar prata med Carl Bengtsson om bilderna, som jag begriper varför.

Vi står i en av utställningshallarna på Röhsska muséet i Göteborg, det är 16 september, pressvisning pågår, hängningen är inte riktigt färdig. Carl Bengtsson ser lite förlägen ut, frågar: ”vill du veta något?” Ja, kanske om en stund. När jag tittat färdigt. Kanske då.

Så vad är det då?

Carl Bengtsson berättar för mig att han inte egentligen har en färdig tanke med vad han ska fota förrän han kommer ut på plats och träffar modellen. För honom handlar det främst om att skapa ett möte med modellen, att hon ska känna förtroende för honom och att hon ska kunna vara sig själv. Visst har han och stylisten kommit överens om ett tema, en färg, en miljö; visst finns det ett uppdrag. Men han vill inte ha något poserande, inget färdigt, inte någon mall att efterlikna. Han improviserar på plats, låter mötet mellan honom och modellen bli det som gör bilden levande.

Gör ni inga berättelser? frågar jag, undrande… Instruerar ni inte modellerna att berätta något?
”Nej, jag vill tvärtom att de ska våga vara sig själva”, svarar Carl Bengtsson.

Och då kommer det för mig: de är inga modebilder – de är portätt! Det är det som skiljer! Det är verkliga människor på bilderna, inte bara vackra ansikten…

Mötet! Samtalet! Förtroendet! Jag får komma nära!

Vi blir länge stående framför en bild med en kvinna i art deco-miljö med svarta ögon som tittar rakt på mig. Återigen – mötet är det viktiga, den kreativa processen på plats. ”Välja bilder, redigeringen efteråt! Det är det tråkigaste som finns!” utbrister Carl Bengtsson. ”Då är ju jobbet redan klart!”

Sen är det min tur att bli förlägen. Jag tror att jag kommit på något eget, något unikt när jag upptäckt bilderna som porträtt, snarare än modebilder. Så är det ju inte. Boken som lanseras i samband med utställningen på Röhsska heter…

Portraits.

Modeporträttfotograf Carl Bengtsson. Foto: Annika Koldenius