Recension: Weirdo av Cathi Unsworth

Weirdo är en deckare där ett gammalt mordfall med inslag av svart magi tas upp på nytt för att det kommit fram nya bevis. Den unga flickan kanske inte var helt ensam om att utföra dådet eftersom nya DNA-spår hittats, så vem var med henne på mordplatsen? Privatdeckaren Sean Ward börjar nysta i fallet på uppdrag av en advokat och reser till den lilla staden Ernemouth för att undersöka fallet. Ernemouth visar sig dock vara en småstad styrd av starka män som absolut inte vill att fallet ska tas upp på nytt. Med hjälp av lokaltidningens redaktör så får Sean Ward till slut fatt på sanningen.

Weirdo berättas i två tidsplan, ett då och ett nu. Det jag gillar är det klassiska upplägget – som verkar hämtat från ett avsnitt av Morden i Midsomer – med konstiga människor i engelska småstäder som beter sig udda eller helt enkelt galet. Men där de mordiska karaktärerna i Morden i Midsomer är excentriska på ett mysigt vis, är småstaden Ernemouths dåliga människor obehagligt mörka och rent av onda. Kontrasterna i Weirdo blir därför spännande. ”Twist av noir” kallar förlaget deckargenren, och visst är det både porr, prostitution och allmänt våld och trasighet i berättelsen. Själva mordgåtan i sig är rätt vanlig, klasskamrat mördar klasskamrat – möjligtvis av svartsjuka, men upplösningen och motiven visar sig till slut faktiskt vara helt galna.

Weirdo är Cathi Unsworths fjärde deckare, men första deckare på svenska. En av Unsworths styrkor är att hitta på de där osannolika karaktärerna och ge dem tillräckligt mycket kött och blod för att de – några av dem i alla fall – trots allt kan bli sannolika. Jag fastnar för berättelsens tema om hur elaka tjejer faktiskt kan vara mot varandra och hur lojaliteter snabbt kan förändras, men också det som händer mellan mödrar och döttrar och hur svårt det kan vara att ta sig ur sina föräldrars klasstillhörighet i England. Jag tycker också om att det dröjer rätt länge tills Cathi Unsworth faktiskt berättar vem det är som blivit mördad, ett extra spänningsmoment i berättelsen som jag inte har träffat på i någon annan deckare.

Ibland tycker jag dock att själva gåtan är smartare och intressantare än vad Cathi Unsworth kan berätta den, trots att det finns några berättartekniskt finurliga svängningar i historien. Slutscenen är helt enkelt osannolikt vriden och det är väl värt att vänta på den aha-upplevelsen. Ibland tycker jag dock att Unsworth hetsar förbi scener som hon borde hålla längre i. Att skriva deckare handlar mycket om att hålla sig till en mall, men samtidigt göra avstickningar från den och att våga hålla på berättelsens konstiga godbitar när de väl dyker upp. I Weirdo finns det en hel del sådana ögonblick.

Läsning pågår: Weirdo av Cathi Unsworth

Efter ett visst motstånd i början, så är jag nu fast i Weirdo av Cathi Unsworth; det blir bara mer och mer spännande och jag dras in i historierna, både den som utspelar sig i dåtid och den som är i nutiden.

Lite funderingar har jag dock kring översättningen. Det smyger omkring anglicismer och vissa meningar känns rumphuggna. Kanske var språket så från början, kanske borde översättaren struntat i det och hjälpt till lite. Redaktören i mig vill i alla fall ta fram rödpennan på var och varannan sida.

Recension: Den sista akten av Mari Jungstedt

Jag vet inte jag. Mari Jungstedts nya deckare har alla ingredienser, men ändå är det något som skaver. Kanske är det språket, som ibland känns stolpigt. Kanske är det själva historien.

Mari Jungstedts historier har nämligen tidigare alltid känts trovärdiga och med en slags samhällsförankring. Men i Den sista akten är jag inte alls nyfiken på vem som gjort det eller varför. Många scener känns också allt för snabbt berättade, som om författaren hade tröttnat på sin historia och sina karaktärer och bara ville få det överstökat.

Visst finns det viss kritik mot villkoren i teatervärlden, där många inte helt kan försörja sig och är tvungna att ta ströjobb vid sidan av. Men det räcker inte som samhällskritik. Den sista akten är den svagaste av alla Mari Jungstedts Gotlandsdeckare.

Det är porträttet av skådespelaren Felix Sanner och den snygga och oväntade intrigvridningen på de sista sidorna som räddar Den sista akten från totalt deckarhaveri. För visst är hantverket vad gäller själva intrigpusslandet fortfarande dugligt. Och jag läser vidare också för att jag är nyfiken på hur det går för de karaktärer som hängt med ända från seriens början: Emma, Johan, Karin och Anders Knutas.

Men jag hade väntat mig mer från Mari Jungstedt. Det hade jag faktiskt.

Recension: Död i skugga av Anne Holt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 5 februari 2013.

En pojke ramlar nerför en stege och ramlar så olyckligt att han avlider. Samma dag sker Anders Behring Breiviks attentat i Olso och på Utöya; allt är kaos. Och när de erfarna poliserna mobiliseras till attentaten, får en ung och oerfaren polis ta hand om den tragiska olyckan på en av Oslos finare adresser. Mitt i olyckans centrum finns också Inger Johanne Vik, “profileraren” som varit Anne Holts hjältinna i fyra tidigare romaner, eftersom hon är bekant med pojkens mamma.

Död i skugga är en berättelse om makt, en berättelse om sådant som vi inte orkar se. Om barn som far illa, om människor runt omkring som blundar; för blåmärken, för avvikande beteenden. Död i skugga är inspirerad av ett verkligt fall, en norsk pojke som misshandlades av sin styvfar, och där ingen ingrep förrän det var försent och pojken misshandlades till döds.

Anne Holt har en blick för det vardagliga som gör mig glad. Hennes fina blick för sorg och sorgarbete, tillsammans med hennes känslighet när det gäller att beskriva Utöya-traumat, gör mig ännu gladare. Och när det gäller själva gåtan hålls läsaren i ovisshet genom hela berättelsen ända till slutscenen; både vad gäller den bakomliggande orsaken till själva olyckan, men också hur den gått till. Och utan att avslöja för mycket, så kan jag säga att det sker många och stora vändningar i berättelsen som Anne Holt, med sin inkännande blick för människan, varsamt lotsar läsaren igenom.

Därför blir jag också lite besviken på slutscenen, trots att Anne Holt själv slänger in brasklappen att det är bara i film som förövaren bryter ihop och erkänner. Att samla alla inblandade i ett rum med en “detektiv” som förklarar hur allt ligger till, är ett alltför enkelt Agatha Christie-slut. Om än underhållande just när det gäller film.

Händelser vid vatten är den bästa svenska deckaren genom tiderna

Jag var med i Sydsvenskans expertjury som röstade fram Kerstin Ekmans Händelser vid vatten som den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna. Faktum är att jag själv röstade på Händelser vid vatten som nummer ett. Och faktum är att jag trodde att jag skulle vara ganska ensam om det.
Jag hade fel.
Fler än jag tyckte alltså att Händelser vid vatten både dels kan räknas inom deckar-genren och dels är den bästa inom den genren.

Så här gick omröstningen till:
Jag fick välja ut mina tre bästa kriminalromaner och rangordna dem.
Ettan fick fem poäng, tvåan tre poäng och trean en poäng.

Så här ser min topp-tre lista ut:
1. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman.
2. Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson.
3. Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz.

Så här ser topp-tre ut när alla 80 experter röstat:
1. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
2. Den skrattande polisen av Maj Sjöwall & Per Wahlöö
3. Roseanna av Maj Sjöwall & Per Wahlöö

Hela listan på de 101 bästa svenska deckarna finns här på Sydsvenskans hemsida.

Sydsvenskan har publicerat flera intressanta artiklar i samband med presentationen av omröstningen. Till exempel Intervjun med Kerstin Ekman. Hon säger så här om varför hon tror att Händelser vid vatten vunnit omröstningen:

”Kan det inte ha att göra med att den som skönlitterär bok går lite djupare ner under den mordhistoria den berättar? Spänning, en intressant miljö och trovärdiga personer brukar väl vara det som gör att läsare tycker om en deckare. Kanske har den sådana kvaliteter men dessutom ett vidare spelrum eftersom den är mer roman än regelrätt kriminalberättelse.”

Läs också den här artikeln, om varför Camilla Läckberg och Marie Jungstedt inte finns med på listan. Intressant om prestige, pengar, bestsellerism och genus.

Och missa inte! Gör quizet! (Jag hade alla rätt, men chansade på en fråga.)

 

Jösses! Jag minns faktiskt inte vem som är mördaren!

Jag har börjat läsa en bok som jag tog ur mina föräldrars bokhylla på landet på julafton. Det roliga är att jag läst den förut. Två gånger, dessutom.

Men jag kommer ändå inte ihåg vem som är mördaren!

Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Bra, tror jag. Det blir ju som att läsa en ny deckare, fast utan undringen om det kommer att vara en bra deckare eller inte. Och bra är den verkligen! Det minns jag ju. Och jag minns ju vissa fragment, vissa sidohistorier, nåt med nåt arv, nåt med nån som bytt namn.

Men vem som gjorde det? Nej.

Jag gillar P. D. James. Hon är en av de bättre deckarförfattarna. Och Patienten, som jag läser nu, är en av hennes senare deckare, men fortfarande med Adam Dalgliesh i huvudrollen som den poetiske poliskommisarien.

Jag tillåter också mig själv att läsa Patienten långsammare den här tredje gången. Kanske för att det är jullovsläsning. Annars blir det ju lätt så när jag läser deckare att jag läser fort, fort för att få reda på fort, fort vem som gjort det och varför. Och i den långsamma läsningen blir också författarens hantverk tydligare. Noggrannheten i detaljerna. Replikerna som gör karaktärerna trovärdiga.

Recension: Sandmannen av Lars Kepler

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 december 2012.

Att läsa Lars Keplers senaste spänningsroman Sandmannen är inte att läsa en verklighetsförankrad polisberättelse med psykologiska djup. Det finns ingenting som är på riktigt i Sandmannen. Men det är spänning och action. Det är klipphängare på var och varannan sida. Och den här gången är det riktigt bra.

Sandmannen är sagor för vuxna: en tydlig kamp mellan ont och gott, en lika osannolik berättelse med lika osannolika karaktärer som vilken som helst av Bröderna Grimm. Joona Linna är den övermänskligt bra polisen som alltid har de rätta svaren, Jurek Walter är den genomonda seriemördarpsykopaten som kan manipulera människors tankar och Saga Bauer är den underskönt vackra, men ändå starka, polisen som får gå under cover som psykpatient för att komma närmare Jurek Walter.

Sandmannen är Lars Keplers mest sammanhållna, mest konsekventa thriller hittills. Det finns inga lösa trådar, inga dubbla slut. Gåtan får sin lösning, thrillern får sin upplösning, men lämnar samtidigt en öppning till uppföljaren. Språket är också mer genomarbetat. Inte mer litterärt, utan ännu mer förenklat och utan flera av de klichéer som tidigare smugit sig in.

Den läsare som vill ha en realistisk thriller med stor litterär kvalitet ska inte läsa Sandmannen. Men den som vill läsa en spännande bladvändare med andan i halsen gör rätt i att börja. Vårt behov av sagor är oändligt.

Recension: Pomologen av Vennersten & Sigurd

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 november 2012.

Pomologen är den andra boken i serie om Varbergspoliserna Leo Colbjörnsen, Adam Abramovitj och Eva Hjort, skriven av Hans Vennersten och Jan Sigurd.

Visst är Pomologen en hygglig kriminalroman. Den är lättläst utan något som helst motstånd. Visserligen med ett språk som aldrig riktigt kommer förbi genreklichéerna, men hantverket sitter där det ska. I Pomologen finns samma typ av spänningsintrig som också får tittaren att sitta kvar genom ett avsnitt av CSI, trots att det som händer egentligen är helt osannolikt.

Och det är också där som mina invändningar börjar. Kanske är det till och med så att jag börjar få invändningar mot hela kriminalgenren och osannolikheterna som måste hittas på för att kittla, nu när nästan alla historier redan är berättade. För morden som ska lösas av de kluriga – men ändå helt vanliga – poliserna i Pomologen är en serie bestialiska och utstuderade kvinnomord. Jag är lite trött på det. Lite trött på seriemördarfasonerna. Lite trött på en så händelsedriven intrig att inte enbart ett mord räcker. Lite trött på manligt övervåld mot kvinnor som underhållning.

Ja, ja. Det kanske är så att sannolikhetsfaktorn inte behöver vara 100 procent, varken i en svensk deckare eller i ett avsnitt av CSI. Men det är där det brister i Pomologen. För samtidigt beskrivs Varbergpolisernas liv och deras vardagsbekymmer på ett mycket realistiskt sätt. Det blir faktiskt en alltför stor kontrast till de osannolika och smaklösa morden, trots att också de har ett socialrealistiskt motiv.

Så vad är grejen med Gillian Flynn?

Ja, visst har jag hört talas om Gillian Flynn tidigare.
Flera bokbloggare har  pratat om henne i – som det känns som – flera år, bland annat Enligt O, Helena Dahlgren och Fiktiviteter.

Men nu har alltså Dark places kommit på svenska.
Och Yukiko Duke var översvallande i SVT härom morgonen  och kallade boken ”höstens absolut bästa deckare”.
Deckare alltså? Eller mer spänning kanske?
Eller något annat mörkt och kusligt?

Så vad är grejen med Gillian?
Ingen aning.

Men måste ta reda på!

Recension: Någon att lita på av Hans-Olov Öberg

Någon att lita på är min kompis Hans-Olov Öbergs nya deckare om Elias Fagervik och polisen Benny Modigh, en fristående uppföljare till Djävulens tonsteg som kom förra året. Den läste jag redan på manusnivå. Det har jag inte gjort med Någon att lita på, så jag visste inte alls vad den skulle handla om.

Om Djävulens tonsteg var sjuttiotalet sammanfattat, så doftar det tydligt av 80-tal i Någon att lita på. Elias Fagervik har vuxit upp, börjat läsa till läkare och extrajobbar på akuten under sommaren. Där kommer han i kontakt med en ung kvinna som blivit våldtagen.

Djävulens tonsteg hade tydliga drag av pusseldeckare, där läsarens slutledningsförmåga sattes på prov – vem gjorde det och varför? I Någon att lita på är det istället psykologin bakom brottet som långsamt avslöjas för läsaren: vad det är som ligger bakom att Elias Fagervik gör som han gör.

Temat i Någon att lita på är tydligt: det handlar om unga kvinnor som utnyttjas sexuellt på olika sätt av män. När jag läser tänker jag genast på boken 14 år till salu, som också den kommit ut på Kalla kulor förlag. Hans-Olov Öberg tackar också mycket riktigt Caroline Engvall i slutordet för inspiration.

Jag gillar verkligen att det är så tydliga referenser till 80-talet i Någon att lita på, med movieboxar, limegröna pikétröjor med Lacoste-märken och Nishiki-cyklar med bockstyre, det gör att jag känner mig mer närvarande, att jag litar också på de andra delarna i historien. Jag saknar däremot pusseldeckarkonstruktionen från Djävulens tonsteg. Men det är bara min smak: jag har aldrig varit svag för spänningsromaner där läsaren redan från början vet vem som är ”skurken”. Det vill jag klura ut själv. Därför tycker jag också att Hans-Olov Öberg kunde ha bäddat lite mer för överraskningen i bokens upplösning. Intressant är dock den moraliska aspekten av Elias Fagerviks agerande: ställföreträdande hämnd – om en människa råkat ut för ett brott, har någon annan rätt att hämnas i ens namn?

Någon att lita på är en ovanlig deckare, men jag gillar den. Jag gillar att jag inte gillar Elias Fagervik, för det gör jag inte; han är en lurig huvudperson. Jag gillar de moraliska frågorna. Jag gillar hämndtemat med tydlig mottagare. Språket är lätt och effektivt. Och jag gillar att det tar två timmar att läsa den. Då är det som det ska.