Recension: Sex and the mammaliv av Hannah Widell

Sex and the mammaliv är chick lit på riktigt! Hannah Widell är samtiden på spåren när hon nu publicerar sin anonyma blogg från 2008 i bokform. Nej, det är inte stor prosa. Det är inte heller litteratur som kommer att prisas och uppmärksammas. Men frågan är ändå inte om Sex and the mammaliv ändå är ett samtidsdokument värt att bevaras. Anledningen? Jo, Sex and the mammaliv innehåller så många tidsmarkörer typiska för det glittriga storstadslivet att framtidens antropologer kommer att ha det som forskningsmaterial.

Så varför antropologiskt intressant? Jo, för att den innehåller så många fenomen som jag ändå måste kalla nya och samtida. Romanens huvudperson Hannah är en tjej som på kort tid gift sig, fått en dotter och därefter skilt sig. Hon beskriver varannanveckaslivet – ena veckan mamma på heltid, den andra partypingla på fullvingliga ben. Hon är en utlevande kvinna som tar för sig sexuellt med rakade ben och vaxad mus. Hon satsar helt och fullt på karriären och stressar samtidigt till lämningar och hämtningar på dagis. Hon cyklar genom Stockholms innerstad för att ta sig från jobbet till dagis och hem. Hon nojar över sin vikt. Att Hannah dessutom tillhör en medieelit som hänger på de coolaste krogarna med de coolaste människorna ger berättelsen en extra dimension – samtidens fascination över kändisar.

Jag gillar att läsa Sex and the mammaliv. Det är roligt skrivet och mycket lättläst. Ibland balanserar det på gränsen till pinsamheter, ibland kliver det över. Ja,  jag erkänner: jag är storögt fascinerad över livet som romanens Hannah lever. Full, kåt, hånglar öppet med än den ena killen än den andra, visar bröstvårtor i barer, flamsar och tramsar på natten för att på dagen vara coolaste karriärprojektledarmediebruden. Och däremellan också mamma. Ibland fnissar jag igenkännande till vissa beskrivningar, trots att jag egentligen inte borde känna igen mig alls. Men det är väl det som är en av styrkorna med boken: den både fascinerar med sitt innehåll i beskrivningen av ett liv som jag inte ens är i närheten av att leva, samtidigt som det finns en hög igenkänningsfaktor i känslorna, som ändå är mänskligt universella som livsångest och kärlekstörst. Jag älskar också de där små listorna som romanens Hannah skriver – jag gör också sådana -  som egentligen bara ytterligare spär på idén om det moderna livsprojektet och allt man borde vara och ska klara av att göra. Puh.

Jag tycker också att det är intressant att Sex and the mammaliv lyckas vara både ytlig och utlämnande på samma gång. Och här märks tydligt i tilltalet att bokens texter är hämtade från en blogg. Det är egentligen ingen gestaltning att tala om, utan mer ett skvallrigt berättande. Ibland blir jag oerhört irriterad på bristen på gestaltning och att allvarliga känslor bara viftas förbi, ibland tänker jag: det är en chick lit-blogg i bokform du läser och det är bara att hänga på! Som fascinerande samtidsunderhållning en lat stund i söndagssoffan med ena näven i en godisskål passar Sex and the mammaliv perfekt.

Recension: Jag tjänar inte av Jenny Åkervall

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 2 april 2013.

Jenny Åkervall har egentligen gjort allt rätt, men ändå är det något som skevar i Jag tjänar inte. Intrigen är spännings- och handlingsdriven, dialogen är i fokus, det finns flera parallella berättelser som hakar i vandra på olika sätt för att dra upp tempot i berättelsen, kort sagt: Jag tjänar inte har många likheter med det sätt som populärlitteraturen berättas på idag.

Men det är som om Jenny Åkervall inte kan bestämma sig för vad det är för bok hon vill skriva. I ena stunden är Jag tjänar inte en svidande kritik mot psykiatrivården, i andra stunden en relationsroman med chick lit-ton, i tredje stund en “jag har roliga anekdoter från regeringskansliet”-bok, en fjärde stund en “undersökande journalist”-bok. Jag har också problem med språket och vill gå in med redaktörspenna i många meningar för ersätta punkter med kommatecken för att få mer flyt.

Jenny Åkervall har tidigare arbetat som talskrivare åt Göran Persson och Mona Sahlin. Så egentligen borde ju delen från regeringskansliet, som berättas med pressekreteraren Emre Oktan som huvudperson, vara Jenny Åkervalls styrka. Men jag får känslan av att Jenny Åkervall varit feg och inte velat berätta för mycket av hänsyn till gamla kollegor. För de delarna är faktiskt inte särskilt spännande eller intressanta. De anonyma mejl som Emre Oktan får, ges inte heller den betydelse i berättelsen som en spänningsintrig kräver.

De bästa delarna i Jag tjänar inte är istället de som sker på långt avstånd från regeringskansliet. Porträttet av psykiatern Anna Sager är riktigt fint och det är där spänningen finns, i relationerna mellan människorna på den mottagning hon arbetar på och till de patienter som går där. Men också i relationen mellan Anna och hennes man Jakob blir Jag tjänar inte angelägen och viktig – i dagens eviga frågor om vem som jobbar mest eller vem som tar hand om barnen och diskar och skjutsar. Det är synd att Jenny Åkervall inte tror att delen om Anna Sager räcker för en hel bok, för Anna Sager är en person som jag skulle kunna tänka mig att läsa mer om. Hon skulle till och med kunna få en egen bokserie och bli en värdig arvtagare till Katerina Janouchs barnmorska Cecilia Lund.

Vanja Hermele och jag på Valand 8 mars

Det jag minns bäst från Vanja Hermeles och mitt samtal på Valand 8 mars är det hon sa om statistik. Det var bland annat därför hon villle pröva att gestalta jämställdhetsfrågorna via fiktionen.

”Folk hänger upp sig på statistik, säger: nej, det var inte 99 procent utan 98! Och då underkänns hela undersökningen fast 98 procent fortfarande är jättedåligt. Och så behöver man inte göra något, för det var ju undersökningen, räknandet, det var fel på.”

Sen minns jag också att Vanja Hermele sa att hon också inte ville behöva vara pedagogisk i In som ett lamm, ut som en tigrinna, för det var hon i sina rapporter. Istället prövade hon att bara visa upp genom okommenterade scener. Jag vet att jag tyckte det var ett problem när jag skrev min recension, men jag har faktiskt ändrat mig. Det får man väl?

Läs också artikeln från samtalet på Akademin Valands hemsida.

Författarsignerade böcker – I love it!

Nu har jag fått mitt ex av In som ett lamm, ut som en tigrinna signerat av Vanja Hermele.

Det fick jag efter vårt 8 mars-samtal på Akademin Valand alldeles nyss. Det blev ett bra samtal, mysigt och intimt i glashuset på Valands gård, med en intresserad och frågvis publik.

Vi pratade om kvalitetsbegreppet i konsten, om vad som skiljer skönlitterärt mot vetenskapligt skrivande, om det manliga geniet och hur konsten verkar vara efter sin samtid vad gäller jämställdhetsfrågor snarare än att bryta och gå i bräschen.

Det är också intressant hur jag i omläsningen inför dagens samtal ser helt nya saker i In som ett lamm, ut som en tigrinna och säkert kommer se ännu fler, nu när jag samtalat om boken.

Slutet på boken är bara början!

Researchläser In som ett lamm, ut som en tigrinna inför 8 mars-samtal med Vanja Hermele

Research-läsning ägnar jag mig åt idag.

För på fredag den 8 mars ska jag samtala med Vanja Hermele utifrån hennes bok In som ett lamm, ut som en tigrinna på Akademin Valand, Göteborgs universitet.

Jag läste ju och recenserade boken i höstas, men det är en skillnad i läsningen nu. För nu letar jag efter frågor att ställa och som går att samtala kring. Så jag viker hundöron, klottrar i marginalen och stryker under, och det brukar jag inte göra när jag recensionsläser. Tänk att läsningen kan vara så annorlunda!

Jag har också lånat rapporten Konsten – Så funkar det (inte) på Universitetsbiblioteket.

Det blir ett intressant samtal på fredag, hoppas jag.

Favorit i repris: Intervju med Mikael Fant om debutboken Grundläggande genetik

Intervjun är tidigare publicerad på Bokcirklar.se i december 2008.

Stockholm, 27 november 2008, kl 16.30. Jag ska träffa Mikael Fant. Det är mörkt ute och jag är lite sen, så när jag ställer mig i porten till Café Vetekatten försöker jag få fatt i mobilen för att kolla klockan. Men när jag äntligen lyckats hitta den i min väska så hör jag någon som harklar:

- Hmm. Hej hej. Är det du som är Annika K?
- Öh! Jo… Nämen, hej! Trevligt!
- Kul att ses.
- Ja, verkligen. Förlåt att jag är sen.
- Det gör inget. Jo, jag tänkte att.. Jag tog med mig Jakob också. Det här handlar ju lika mycket om honom som om mig. Det är OK? Va?
- Öh, jo. Var är han då?
- Han har gått in och satt sig. Han är ju lite blyg också, kanske man kan säga. Reserverad. Ovan att umgås med folk, du vet?
- Jo, jag har ju faktiskt läst boken. Ska vi gå in då? Jag fryser faktiskt lite…

Annika K: Så… Mikael Fant. Tycker du om Jakob Lundwall, din huvudperson i Grundläggande genetik?
Mikael Fant: Jag tycker mycket om Jakob. Fast jag är fruktansvärt trött på honom, vi har levt väldigt tätt tillsammans under åtskilliga år nu, så det ska bli skönt att få ta en paus från honom och låta honom klara sig själv … Han är ju en tämligen hopplös person när romanen tar sin början, men han mognar ju och lyckas bryta sina invanda mönster. Jag är lite stolt över honom på det viset. Jag tycker för övrigt väldigt mycket om alla mina karaktärer, till och med elaka mormor Karin. Det måste nog till en viss ömhet och förståelse för att göra figurerna nyanserade, kanske särskilt de ”onda”. Annars blir de pappfigurer.

AK: Det var ju snällt sagt. Men Jakob. Tycker du om Mikael, då? Med tanke på att han flänger ut ditt liv så här?
Jakob Lundwall: Jodå. Jag tycker ungefär samma som Micke. Det ska bli skönt att slippa honom och få klara sig själv. Han lägger sig i något fruktansvärt – det blir lite påfrestande. Och det är väl lite kluvet att bli en offentlig person såhär. Men det kanske kan vara terapeutiskt för mig… Jag har ju mest isolerat mig hittills. Och kanske kan det vara till någon nytta för andra också – liksom som skräckexempel – mitt liv androm till varnagel, typ.

Mikael ser lite generad ut och stryker handen över sina jeans; drar i den svarta polotröjans hals. Tar sedan ett bett i skinkmackan.

AK: Mikael… Jakob skildras ju inte så sympatiskt i början, varför har du valt att beskriva honom så?
MF: Han är sån. Han dömer allt lika hårt som han dömer sig själv. En ganska oförlåtande person, som hans mamma och mormor. Och känslomässigt avtrubbad av brist på stimulans. Jag har insett att i vilken grad läsaren gillar boken i mångt och mycket beror på om man överhuvudtaget står ut med Jakob. Vissa fattar sympati för honom trots hans avigheter, lite charmig är han ändå i sin hopplöshet, tycker jag iallafall. Andra tål honom inte och tycker att han är outhärdlig.

Jakob verkar vilja protestera, men hejdar sig. Han inser att Mikael nog ändå har rätt i sin beskrivning.

AK: Men hörrni… Nu sitter vi ju alla tre här på Café Vetekatten på Kungsgatan i Stockholm. Vad har detta stället för betydelse för boken?
JL: Jag var ju här ofta med Stavros när jag var barn. Det var en lycklig plats då. Och att komma tillbaka hit i vuxen ålder var nog väldigt nyttigt för mig, även om det var jobbigt att påminnas om den glädjen. Det var nog då som mycket väcktes till liv i mig igen. Att bara sitta och prata lite strunt med en annan människa över en kopp varm choklad. Det hade jag inte gjort på väldigt länge. Sen att Anita, diakonissan från Ersta, som jag gick dit med satt på en av nycklarna till mitt liv gjorde ju säkert sitt till också. Fast det visste jag ju inte då.

Jakob tittar ner i sin chokladkopp. Ser lite förvirrad ut. Som om han kom på att han kanske inte riktigt förstått, ändå…

AK: Är det viktigt med ursprung? Att veta var man kommer ifrån?
MF: För de flesta av oss är det ju en självklarhet, något vi inte funderar så mycket över. Det är nog något man inte saknar förrän man inte har det, så att säga. Finns det ett tomrum eller en problematik där, så blir det naturligtvis viktigare. Många adoptivbarn känner ju ofta i vuxen ålder att de vill veta mer om sitt ursprung. I USA finns ett gentest som är mycket populärt bland svarta; genom det kan de få reda på varifrån i Afrika deras anfäder kommer. I Jakobs fall är det en plåga för honom. Han hade ju den extrema oturen att få reda på (delar av) sin förhistoria exakt samtidigt som han själv gör något väldigt, väldigt dumt och detta i kombination leder till en massa deterministiska tankar som i mångt och mycket kommer att prägla hans självbild i många år.

AK: Nu ska vi ju inte avslöja slutet på boken, men… Mikael – vad tror du Jakobs upptäckt får för betydelse för hans fortsatta liv?
MF: Jag tror att han fått ett nytt perspektiv och befriats från ett plågsamt ok, och därigenom fått förutsättningar att leva ett långt lyckligare liv än han annars skulle gjort. Han är inte längre avskuren från resten av världen och mänskligheten.

AK: Jakob, stämmer det som Mikael svarar här?
JL: Man slipper ju aldrig undan sig själv helt, och visst har det funnits svarta stunder sedan dess. Men de här drygt tio åren som gått sedan allt hände, 1997, har varit de bästa i vuxen ålder för mig. Absolut. Innan levde jag ju knappt alls.
Mikael tittar på Jakob. Jakob tittar på Mikael och torkar några eclairflagor från mungipan; verkar tacksam för att boken slutar som den gör.

AK: Jakob, tycker du att läsaren ska lära sig något från ditt liv?
JL: Ja. Fast det är svårt att lära sig av andras erfarenheter. Mår man dåligt faller andras goda råd ofta för döva öron. Det är svårt att acceptera att andra faktiskt försöker hjälpa.

AK: Mikael, vad ska läsaren ta med sig när dom läst boken?
MF: Ett visst mått av befrielse, hoppas jag. En upplyftande känsla utan att för den skull ha blivit serverad enkla lösningar eller svar. Om man får vara så fräck: gärna en önskan att läsa om den. Då kan man förhoppningsvis se och uppskatta personerna och nyanserna i relationerna och alla de små finesser och paralleller som finns inbakade, utan att fokusera lika mycket på intrigen och upplösningen.

AK: Jaha. Så då ska jag väl ta tåget hem och läsa boken igen, då. Se om jag hittar några finesser… Vad ska ni göra nu, då?
MF: Vi ska ta gröna linjen till Skogskyrkogården. Jag och Jakob brukar göra det någon gång om året, sådär.
JL: Jo, det fick jag honom att lova när han skrev om mig. ”Ska du hitta på ett sådär knäppt och överraskande slut, så får du faktiskt ta konsekvenserna också.” Det sa jag faktiskt!

De nominerade till Borås Tidnings Debutantpris har anlänt till Borås (medan jag övar på prismotiveringar)!

Medan fyra de nominerade till Borås Tidnings Debutantpris har anlänt till Borås, så sitter jag och övar på prismotiveringarna till vinnarna i Lilla Debutantpriset:

”Tredje pris i Lilla Debutantpriset går till ________ för en ________ som får läsaren att ________. ”  Något sånt kanske det kommer att låta ikväll ungefär klockan 18.40 på Kulturhuset i Borås.

Jag tänker att jag ska kunna motiveringarna utantill. Men det kommer nog inte bli så. Bäst att ha fusklappar. (Eller Cue Cards som det heter i TV-branschen.)

Jag vet ju vem som vinner Lilla Debutantpriset, eftersom jag är en av jurymedlemmarna.
Vem som vinner ”stora” debutantpriset kan jag inte ens gissa. Jag har ju min favorit, eftersom jag utnämnde Hindenburg till årets bästa bok 2012, långt innan Susanna Lundin avslöjats som nominerad.

Men om juryn tycker samma som jag?
Det får vi se ikväll.

På bt.se finns intervjuer med alla nominerade: Susanna Lundin, Sami Said, Katarina Fägerskiöld, Lyra Ekström Lindbäck och Elisabeth Berchtold.

Det är gratis att gå på Debutantprisgalan! Det börjar 18.30 på Kulturhuset i Borås, så KOM!
Och den som inte kan komma till Borås kan följa galan via webb-tv på bt.se!

 

Recension: Jag biter i apelsiner av Annakarin Thorburn

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 februari 2013.

Jag biter i apelsiner är en berättelse som ställer de där livsviktiga frågorna: Vem är jag? Var är mitt hem? Berättelsestrukturen lånar drag av utvecklingsromanen. Den unga kvinnan ger sig ut på en (inre) resa, där hon genom mötet med två män försöker komma underfund med vem hon själv är. I bakgrunden finns hela tiden minnet av en mamma som svek och lämnade familjen och som påverkar den unga kvinnans vuxenblivande.

I första delen av Jag biter i apelsiner fångar Annakarin Thorburn vuxenblivandet fint. Den unga kvinnan som måste spegla sig i andra för att få en vuxen och sexuell identitet, för att få bekräftelse och närhet, för att därefter kunna reda ut vem hon själv är och hur förvirrande de där nya känslorna kan kännas. Det är en allmängiltig berättelse. Sen händer det något med den unga kvinnan – ett sammanbrott – som jag inte riktigt hänger med i och som Annakarin Thorburn inte riktigt förmår att gestalta.

Perspektivet är så tveklöst den unga kvinnans här-och-nu, utan den vuxna människans tillbakablickande facit. Det gör att berättelsen får en nerv och en andfåddhet, men det lämnar mig också utanför det inre skeendet. Och jag känner mig helt plötsligt gammal när jag börjar identifiera mig med föräldern i berättelsen, snarare än med den unga kvinnan. Det gör att jag börjar tänka: är det här verkligen en roman för vuxna? Snarare känns tilltalet helt plötsligt för ungt.

En annan sak som gör mig tveksam i Jag biter i apelsiner är språket. Det är helt enkelt ojämnt. Vissa meningar och bilder är glasklara och här och där dyker det upp att-stryka-under-meningar. Men lika ofta är bilderna utan fantasi och språket ibland lika orytmiskt som en motor som hackar.

Men det är ändå något fint med den här sortens berättelser, om ett vuxenblivande, om ett letande efter något som kan likna en identitet som människa, som gör mig både vemodig och glad på samma gång. Vemodig, för att det ibland måste vara svårt. Glad, för att det finns en andra sida att komma ut på.

Recension: Violencia av Lina Hagelbäck

Jag tycker så mycket om de berättelser om kvinnlig vänskap som jag läst på senare år, som Maria Svelands Att springa, Silvia Avallones Stål och Veronika Malmgrens Gracie. Jag tycker om berättelserna där vänskapen mellan unga kvinnor, och de erfarenheter vänskapen för med sig, är kärnan. Visst finns det män med i berättelserna, men det är ändå den kvinnliga vänskapen som är meningen med berättelsen.

När jag läser Violencia av Lina Hagelbäck, så finns där samma undersökande av den kvinnliga vänskapen, och vad den gör för utvecklingen av den egna identiteten och vuxenblivandet.

För Violencia är en berättelse om passion. Men inte passion på det sexuella sättet, utan den där förtärande och förbrännande vänskapspassionen som fungerar på samma sätt som en förälskelse. När man hittar någon. Som är lika, som förstår. Att känna sig utvald. Och hur man då blir oseende för egenheter hos den andra, det där man bortförklarar. Det är en kärleksdramaturgi i vänskapsform.

Men Violencia vore en helt vanlig berättele om det inte vore för språket. Språket i Violencia förför mig lika mycket som Violencia förför Stina. Det är något annat, något som mer liknar poesi än prosa, trots den tydliga berättelsen. Det är som om vissa känslor får ny betydelse genom det språk som Lina Hagelbäck ger sina karaktärer. Språket, språket! Ja: främst språket. Det liknar inget annat. Det är drömskt, surrealistiskt, oberäkneligt. Ett språk som uppfinner känslor på nytt.

Jag tycker om det jag känner när jag läser Violencia; att språket gör att jag upplever mina känslor på nytt, de där förtärande och häftiga nya i förälskelsen.

Det är onekligen en stark debut av Lina Hagelbäck.

Recension: Ryssar är såna som gillar björkar av Olga Grjasnowa

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 5 februari 2013.

Kanske har jag redan i januari läst en av årets mäktigaste läsupplevelser?

För sällan har jag läst en roman med så många lager, med så många möjliga läsningar, som Ryssar är såna som gillar björkar. Det är som en Babushkadocka där jag först tror att berättelsen är stor och mullig, med ett myller av människor i det multikulturella Europa, men ju längre jag läser, desto mer skalas berättelsen av, lager efter lager av mänsklighet, för att slutligen hamna i kärnan: frågan om att leva eller dö.

Fast egentligen börjar ju berättelsen också i död. Masja bor i Tyskland men är egentligen flykting, en judinna från Azerbajdzjan vars familj flytt från etnisk rensning i samband med konflikten Nagorno-Karabach. När Masjas tyska pojkvän och sambo dör efter att ha drabbats av en infektion efter ett benbrott, tappar Masja fotfästet. Tidigare har pojkvännen varit den fasta punkten, som gett Masja både en mänsklig och en geografisk identitet. I sorgen ger sig Masja ut på en jakt efter någon slags ny hemmahörighet; rätten att tillhöra, om inte en plats, så i alla fall en annan människa, vem som helst, var som helst.

Masja åker till Israel för att arbeta som tolk. Hon blir allt mer psykiskt instabil. Och från Israel tar sig Masja in i de ockuperade områdena, in i våldet, tillbaka till barndomens vana känsla av konflikt. Det är än resa nedåt, inåt, tillbaka.

Olga Grjasnowa har skrivit en bok om identitet och vad som händer när identiteten kokas ner till fördomar. Det är en roman om att vara flykting i själen och inte höra hemma någonstans, trots att det står en nationalitet stämplat i passet. “När hembygd betyder progrom”, som Majsa själv säger. Det är en berättelse om ett nytt och vilset Europa, där allt fler identiteter ska rymmas och där alla inte får möjlighet att få en rättvis bedömning. Och det är berättat men en slags registrerande, genomborrande blick; språket glasklart och intelligent.

Men Ryssar är såna som gillar björkar är ännu mer är en roman om sorg, både på ett personligt men också mänskligt plan, där flyktingupplevelsen och känslan av att inte höra hemma någonstans står i vägen för möjligheten att kunna sörja det som är förlorat och därmed också kunna bli en hel människa.

Vad tror du på? frågar någon Masja i romanens slut: Gud, kultur, nationen? Och Masja svarar: jag tror på en packad resväska med familjens värdesaker.

Ryssar är sådana som gillar björkar är nog den vilsnaste bok jag någonsin läst. Vi måste ta hand om varandra bättre än så här!