Recension: Sex and the mammaliv av Hannah Widell

Sex and the mammaliv är chick lit på riktigt! Hannah Widell är samtiden på spåren när hon nu publicerar sin anonyma blogg från 2008 i bokform. Nej, det är inte stor prosa. Det är inte heller litteratur som kommer att prisas och uppmärksammas. Men frågan är ändå inte om Sex and the mammaliv ändå är ett samtidsdokument värt att bevaras. Anledningen? Jo, Sex and the mammaliv innehåller så många tidsmarkörer typiska för det glittriga storstadslivet att framtidens antropologer kommer att ha det som forskningsmaterial.

Så varför antropologiskt intressant? Jo, för att den innehåller så många fenomen som jag ändå måste kalla nya och samtida. Romanens huvudperson Hannah är en tjej som på kort tid gift sig, fått en dotter och därefter skilt sig. Hon beskriver varannanveckaslivet – ena veckan mamma på heltid, den andra partypingla på fullvingliga ben. Hon är en utlevande kvinna som tar för sig sexuellt med rakade ben och vaxad mus. Hon satsar helt och fullt på karriären och stressar samtidigt till lämningar och hämtningar på dagis. Hon cyklar genom Stockholms innerstad för att ta sig från jobbet till dagis och hem. Hon nojar över sin vikt. Att Hannah dessutom tillhör en medieelit som hänger på de coolaste krogarna med de coolaste människorna ger berättelsen en extra dimension – samtidens fascination över kändisar.

Jag gillar att läsa Sex and the mammaliv. Det är roligt skrivet och mycket lättläst. Ibland balanserar det på gränsen till pinsamheter, ibland kliver det över. Ja,  jag erkänner: jag är storögt fascinerad över livet som romanens Hannah lever. Full, kåt, hånglar öppet med än den ena killen än den andra, visar bröstvårtor i barer, flamsar och tramsar på natten för att på dagen vara coolaste karriärprojektledarmediebruden. Och däremellan också mamma. Ibland fnissar jag igenkännande till vissa beskrivningar, trots att jag egentligen inte borde känna igen mig alls. Men det är väl det som är en av styrkorna med boken: den både fascinerar med sitt innehåll i beskrivningen av ett liv som jag inte ens är i närheten av att leva, samtidigt som det finns en hög igenkänningsfaktor i känslorna, som ändå är mänskligt universella som livsångest och kärlekstörst. Jag älskar också de där små listorna som romanens Hannah skriver – jag gör också sådana -  som egentligen bara ytterligare spär på idén om det moderna livsprojektet och allt man borde vara och ska klara av att göra. Puh.

Jag tycker också att det är intressant att Sex and the mammaliv lyckas vara både ytlig och utlämnande på samma gång. Och här märks tydligt i tilltalet att bokens texter är hämtade från en blogg. Det är egentligen ingen gestaltning att tala om, utan mer ett skvallrigt berättande. Ibland blir jag oerhört irriterad på bristen på gestaltning och att allvarliga känslor bara viftas förbi, ibland tänker jag: det är en chick lit-blogg i bokform du läser och det är bara att hänga på! Som fascinerande samtidsunderhållning en lat stund i söndagssoffan med ena näven i en godisskål passar Sex and the mammaliv perfekt.

Anastasia Steele – ”The girl next door”-syndrome

It finally dawned on me!
Hemligheten med Fifty Shades-triologin, alltså.

Jag har nämligen tänkt på, ända sedan jag läste sista sidan i Fifty Shades Freed vid lunchen idag, hur mycket jag kommer att sakna Anastasia Steele. Hon har liksom blivit en vän. Hon är rolig, omtänksam, fräck, smart, finurlig – helt enkelt någon jag har tyckt om att hänga med.

För jag har verkligen hängt med Ana hela sommaren nu. Följt hennes utveckling från ”den vanliga tjejen” som just skulle ta examen och ge sig ut i arbetslivet, men som utöver det fick en ovanlig pojkvän och massa äventyr. Jag har följt hennes våndor inför Christians hemligheter och kontrollbehov. Läst hennes sms- och mejlkonversationer. Druckit drinkar med henne och miss Kavanaugh. Jag har varit där. Inbjuden att dela allt med henne.

Det är också viktigt att Anastasia Steele just har alla de där ”The girl next door”-egenskaperna, den där vanliga tjejen med det hopplösa håret, som ändå lyckas få den hetaste killen på kroken. Det är just hennes vanlighet som gör att jag vill hänga med henne. Som gör att jag också kan känna mig vanlig, utan att skämmas.

(Och helt plöstligt ser jag framför mig en ung Anne Hathaway från den där Prinsess-filmen hon gjorde tidigt i sin karriär. Minns? En prinsessas dagbok. Henne hade jag också gillat att hänga med…)

Äntligen fick jag veta hur det slutade i Fifty Shades!

Jag läste de sista 20 sidorna i Fifty Shades-triologin på lunchen idag.
Tror någon att det slutade olyckligt?
Nä.
Det hade inte fungerat med ett olyckligt slut i den här genren, läsarna hade rasat!

Dock är faktiskt de sista 20 sidorna lite uppfriskande. Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att det är början på historien, fast ur ett annat perspektiv.

Jag har skrivit rätt mycket här på bloggen om Fifty Shades-triologin. (Finns taggat, det är bara att söka.) Det är en läsning som följt mig hela sommaren och det är lite sorgligt att säga hej då till Anastasia och Christian, my summer loves.

Ja, det är nästan som en sommar-förälskelse: ”Jag lovar att skriva!” Ja, vi hörs!” Men när hösten kommer så blir det aldrig detsamma som det var, den där enda sommaren vi fick tillsammans.

Klar!

Kvinnliga förebilder i litteraturen – minns Emma Harte!

Ibland så kommer man ihåg saker som varit djupt begravda i något minneshörn av hjärnan. Och det gjorde jag idag.

Barbara Taylor Bradford och hennes böcker om Emma Harte: Inte för vinnings skull, Håll drömmen levande och Endast det bästa.

Åh, vad jag älskade de böckerna när de kom. Miniserien för TV också!

Emma Harte är en riktig kvinnlig litterär förebild. Hon börjar med två tomma händer och bygger upp ett imperium. Näsa för affärer, men otur i kärlek är en bra sammanfattning av vad som händer. Emma gifter sig tre gånger, får massa barn och Inte för vinnings skull börjar med maktstridigheter och testamentsändringar när ett av barnbarnen får ta över imperiet och de andra blir sura över det. Ja, det var väl tant-snusk light. Utan själva snusket. Idag hade det hetat chick-lit.

Emma Harte-triologin publicerades mellan 1979 och 1988 och Inte för vinnings skull visades på TV 1984-85. Då hade jag precis blivit tonåring och var inne i en riktig läsperiod där böcker med tuffa kvinnliga karaktärer var jätteviktiga. Det var de där mellanåren när Anne på Grönkulla och Lilla huset på prärien var lite töntiga, men man ändå inte riktigt klarade av vuxenlitteratur. Idag känns urvalet av bra tonårslitteratur så mycket större, med författare som Jenny Jägerfeldt och Agnes Olsson. (Det finns fler än de, men ungdomslitteratur är inte min starka sida. Än.)

Men tack Emma Harte, för att du fanns då.

Fifty Shades of Grey är Anastasia Steeles kamp mot patriarkatet, ju!

Det finns många sätt att läsa Fifty Shades-triologin. Dels kan en läsare förfasas över de erotiska inslagen, kalla dem porr, man kan se Ana och Christian som representanter för en unken och förlegad kvinnosyn, där mannen ska dominera och kontrollera.

Men efter att ha läst Fifty Shades of Grey och Fifty Shades Darker väljer jag att göra en annan läsning.

Jag tycker att Fifty Shades kan läsas som ett slags motståndshandling mot patriarkala strukturer och mot sätt som kvinnor och män bör vara på.
För Ana protesterar ju. Hon ifrågasätter hela tiden det sätt som Christian vill att hon ska vara på. Och inte minst – hon får sin vilja igenom! Anastasia Steele uppfostrar Christian Grey till att bli en jämställd man. Han inser att det inte är hans plats att bestämma hur Ana ska gå klädd, hur hon ska arbeta eller vem hon ska träffa.

För Ana vill vara självständig. Hon vill inte göra som Christian tycker. Hon vill arbeta och göra karriär, hon vill gå ut med sina manliga vänner och ta en öl, hon bestämmer själv hur kort kjolen ska vara. Att påstå att det finns en förlegad kvinnosyn i Fifty Shades-serien är att göra en läsning där Christians tidiga vilja att kontrollera Ana osynliggör Anas ifrågasättande av hans patriarkala strukturer. I både Fifty Shades of Grey och Fifty Shades Darker går Anas ”Nej, jag går inte med på det” som en röd tråd. Visserligen får hon presenter: kläder, teknikprylar och en bil. Men i de stora betydelsefulla frågorna får hon faktiskt bestämma själv.

Också i det sexuella temat ändras spelreglerna från Fifty Shades of Grey: Christian avsäger sig sin rätt att dominera i Fifty Shades Darker. Nu får också Ana ta initiativet till sex, nu får också Ana leda. Ana får utforska sin egen sexualitet, hon får vara vrålkåt utan moraliska påbud. Ana blir en kvinna som kan tänka på sex och njuta av sex, i alla former, också som dominerad, utan att för dem skull bli undergiven i verkliga livet. Och gränser prövas och tänjs, där Anas ”Stop!” respekteras.

Jag väljer alltså att se Ana som en tuff och stark kvinna som står emot kraven på underkastelse från den hon älskar. Hon riskerar hellre kärleken genom att stå upp för sig själv, än att gå i Christians ledband. Jag älskar att hon får vara kåt och längta efter sex, utan att hon (hittills) måste straffas för det. Jag älskar att hon älskar sitt jobb och sina vänner och jag älskar att hon inte gör som Christian vill.

Det är den läsningen som jag väljer att göra. Jag väljer att höra Anas röst eka av tusentals kvinnors röster: ”Jag vill bestämma själv!”

Jag hoppas att den avslutande delen i triologin, Fifty Shades Freed, fortsätter i samma spår.

Recension: Fifty Shades Darker av E. L. James

Om Fifty Shades of Grey var fräck, spännande och kittlande med sin mystiske hjälte och BDSM-sex, så är Fifty Shades Darker mest en gäspning. Om jag jämför. Och det gör jag ju. För Fifty Shades of Grey var verkligen något nytt, och nytt är nytt och spännande bara vid första läsningen.

Fifty Shades Darker är en typisk triologi-tvåa; en transportsträcka mot sista delen som inte skulle kunna fungera på egen hand utan del ett. Karaktärerna från del ett fördjupas visserligen och nya karaktärer och sidohistoriet introduceras, men den fråga som bär historien framåt är fortfarande ”kommer Ana och Christian någonsin bli lyckliga tillsammans?”

Fifty Shades Darker är en mindre vuxen berättelse än Fifty Shades of Grey. Jag tyckte ändå att Fifty Shades of Grey dels var en slags chick lit-inspirerad utvecklingshistoria där Anas personliga resa mot yrkesliv och kärlek var centrum. I Fifty Shades Darker är en tonårsaktig svartsjuka i centrum, både Anas och Christians. Ana är svartsjuk och missförstående mot Christians tidigare liv, Christian svartsjuk på alla män som han tror vill få Ana i säng. Det blir lite i löjligaste laget. ”Väx upp!” vill jag fnysa åt dem. ”Är ni 22, eller vadå?” Tills jag inser att det är ju precis vad de är: in their mid-twenties, alltså. Och då vill jag istället krama om dem och säga: ”första kärleken kan vara svår ibland, när man inte känner igen det där som rasar i hjärtat, det där som kallas kärlek”.

Erotiken från del ett finns kvar som ett viktigt inslag; de har fortfarande sex på var och varannan sida. Morgon, middag, kväll. I hissar, på båtar, på flyglar, i gamla pojkrum… för all del i sängen också. Men det blir faktiskt långtråkigt tillslut, med alla dessa flämtande andetag och gemensamma orgasmer som sköljer över deras kroppar. Ana börjar visserligen mer och mer gilla att bli bunden, och Christian börjar mer och mer gilla Svensson-sex. Men vissa sidor skumläser jag med ett ”åh, nej ska dom göra det IGEN!”

Kvar från del ett är också Anas och Christians e-postkonversationer. Jag gillar dem. De är fortfarande kvicka. Och jag gillar också de flirtiga och kvicka konversationer som Ana och Christian har, de är den största behållningen med Fifty Shades Darker.

Fifty Shades Darker hade mått bra av en hård redaktör dom tagit bort minst en tredjedel av texten. För det är mördande långtråkigt ibland, med konversationer och scener som inte tillför historien något, eller som hade mått bra av en rejäl kortning. Och det finns en spännande kärna i berättelsen – vilka är Christian Greys hemligheter egentligen?

Och som sig bör i en triologi-tvåa, så avslutas Fifty Shades Darker med en rejäl cliffhanger. Så nu måste jag ju läsa Fifty Shades Freed.
Eller skumläsa, i alla fall.

Alltså.. Fifty Shades Darker är faktiskt… lite långtråkig.

Jo.
Så är det faktiskt.
Fifty Shades Darker är faktiskt lite långtråkig. Och jag kommer på mig själv att skumläsa fler och fler sidor.

Den erotiska spänningen med BDSM-temat från den första boken är helt borta – nu är det helt vanlig Svensdon som gäller. Anas roliga velande med sin Inner Goddess är också nästan helt borta. Kvar är den taffliga prosan. Och tillkommit har någon slags Gossip Girl-liknande flärd, där Christian tar med Ana på seglingsturer och välgörenhetsmiddagar. Det fixas hår och väljs klänningar.

Och ja. Så har de sex. Överallt. I hissen, på båten, i duschen, med vaniljglass, utan vaniljglass.
Och det blir också långtråkigt tillslut, med alla dessa gemensamma orgasmer som sköljer över deras kroppar. Jag finner mig själv skumläsa dessa sidor också. Bara en sån sak!

Men. Nu har jag gett mig ikast med detta. Jag ska läsa hela triologin.
Det ska jag.

Gäääääsp.

En bit in i Fifty Shades Darker…

Det är mer flärd och betydligt mindre sadism i andra delen i Fifty Shades-triologin. I alla fall en tredjedel in i boken, där jag är just nu; mer vackra klänningar och dyra smycken än smisk.

Visst säger Anastasia fortfarande ”Holy cow” en hel del, och visst är prosan nästan än mer bedrövlig än i Fifty Shades of Grey. Hur nu det är möjligt.

Men.

Historien har i den här delen ännu mer svängt till att bli en deckargåta. Vem är Christian Grey? Det är det som bär hela berättelsen just nu – Anas undersökande, där hon hela tiden får pusselbit efter pusselbit.

Och jag är nyfiken på hur bitarna kommer att läggas på plats, helt enkelt. Hur mycket kommer Mrs. Robinson att berätta? Hur mycket kommer Christian själv att avslöja?

To be continued…

Nästa recensionsbok: När havet blåser ljumma vindar

Äntligen är jag så pigg i ryggen så jag kan läsa min nästa recensionsbok!

Jag har faktiskt haft så ont i ryggen att jag inte kunnat koncentrera mig förräns nu. Dumt att läsa recensionsexemplar då. Men nu ligger jag bekvämt, med benen uppallade på tre kuddar för att avlasta svanken (rekommendation från sjukgymnast-svägerskan) och LÄSER!! Kolla här:

Jag trodde jag hade tappat läsförmågan där ett tag. När jag hade så ont och var så trött att jag bara orkade ligga i soffan och titta på konstiga TV-serierepriser som Project Runway, Top Model och 4 olika kockprogram med Gordon Ramsay. Bara tanken då på att fokusera blicken på små bokstäver, förstå och skapa mina egna bilder – nej det gick bara inte!

Nu har jag läst drygt 100 sidor av Mikaela Holms debutbok.
Läsningen funkar bra än så länge!
Hurra!

Recension: Lyckostigen av Anna Fredriksson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 juli 2012.

Vad skulle du göra om du vann tjugo miljoner? Skulle allt fortsätta som vanligt, eller skulle du köpa dig ett nytt liv? Och hur mycket pengar måste till för att du ska kunna gömma din bakgrund? Det är de viktiga frågorna i Lyckostigen av Anna Fredriksson.

Berättelsen kretsar kring tre personer: Johanna, Calle/Kalle och Fanny. Johanna har tidigare varit gift med Calle/Kalle och de har två döttrar tillsammans. Johanna lever kvar i småstaden medan Calle/Kalle har flyttat till Stockholm och funnit ett nytt liv och en ny kärlek i Fanny. Johanna har svårt att få ekonomin att gå ihop och Calle/Kalle vill inte hjälpa till eftersom han har svårt att förlika sig med att han haft ett tidigare liv. Fanny är övre medelklass och känner inte till Calle/Kalles fattiga barndom i småstaden – Calle/Kalle skäms helt enkelt och vill inte berätta. När Johanna vinner tjugo miljoner på Joker tar hon chansen att flytta med döttrarna till Stockholm för att de ska komma närmare sin pappa. Johanna köper faktiskt en stor lägenhet i samma hus som Calle/Kalle. Något som inte Calle/Kalle tycker är härligt alls. För nu kommer han varje dag bli påmind om sin bakgrund. Och kanske kommer Fanny att få reda på allt.

Lyckostigen famlar alltså runt kring ämnen som klass, ekonomi och tillhörighet; hur ens bakgrund påverkar den personlighet man har, de förmågor man har och de förutsättningar som finns till buds för de val man kan göra i livet. Ska Johanna nu göra andra val, när hon vunnit så mycket pengar? Kan Calle/Kalle fortsätta glömma sin bakgrund genom att köpa dyra saker? Boken är indelad i fyra delar – varje person få ge sitt perspektiv på det som sker i svallvågorna av Johannas vinst och den sista delen är en gemensam avslutning. Idén med att ge varje person en egen röst fungerar nästan. Johannas och Calles delar är nämligen så mycket starkare än Fannys. Särskilt Johannas perspektiv är starkt – att vara ensam med två döttrar när man inte får ekonomin att gå ihop, när ena dottern mobbas och man inte har förmågan att göra något åt det. Johannas berättelse är urstark, mycket inlevelsefullt skildrad. Men det är vågat att låta läsaren bli så engagerad i en person, för att sedan helt släppa henne och göra henne till bifigur i resten av romanen. Jag önskar verkligen att Anna Fredriksson fortsatt att ge Johanna en bärande röst i de återstående delarna och inte lämnat över berättelsens stafettpinne till Calle/Kalle och Fanny. Jag är faktiskt mycket mer intresserad av Johannas perspektiv, hur det går för henne efter Jokervinsten, hur hon ser på Kalle/Calles försök att närma sig döttrarna, hur hennes liv i storstaden blir. Och idén med att låta Kalle lämna sin bakgrund genom att byta en bokstav och bli ”Calle” känns alltför förenklat. En bra idé i teorin, men jag tillbringar de första kapitlen med att fundera över om de båda är samma person eftersom det står ”Calle” på baksidestexten och ”Kalle” i den första delen. Förvirrande, snarare än klargörande.

Anna Fredriksson är från början manusförfattare för film och TV, och det märks. Hon kan det här med att skapa en intressant berättelse. Men hon har svårt att helt och fullt göra det till levande och intressant litteratur. Effektiv prosa? Javisst. Bra dialog? Javisst. Lättläst? Verkligen. Men Lyckostigen saknar den språkliga nivå som gör att det lyfter och blir något extra. Istället får jag just känslan av att det är ett filmmanus som byggts ut till att bli en roman – det är lite för mycket struktur och lite för lite litteratur.